Torsk och zuccinibulgur

Idag gjorde jag något bra! Jag mailade Lena, jag fick äntligen iväg ett viktigt mail! Woho!
OK, det tog bara 2 veckor att få det gjort. Great.
Idag gjorde jag stekt torsk och zuccinibulgur till middag, det var asgott! Jag har börjat med veckomatsedel nu, och ska bli yberstrukturerad!

Såå himla gott!

Jag ska bara...

Idag ska jag ta tag lite i mitt väntande x-jobb. Jag har blivit jättelat av att gå omkring och inte göra något, så nu tar det mig en halvtimme bara att öppna ett mail. Inte för att datorn är seg, utan för att jag gör allt annat istället. Jag ska bara...

Fast nu måste jag maila Lena om min idé, så det ger lite stress=bra!

Igår trillade jag av hästen. Det måste ha sett helt sjukt roligt ut! Jag red barbacka på volten, och han såg något som han blev livrädd för, men innan han galopperade iväg i panik så hann jag hasa över och av hans stora mjuka rumpa. Det var nästan som om han halvsatte sig ner för att jag skulle åka av innan han drog. Som tur var sprang han direkt till stallet, så det hände inget med honom, och som tur är har jag rumpa och lår, så jag landade mjukt. Jag har inte några blåmärken alls idag faktiskt. Det var bara så snopet.

Jag skrev igår att det inte fick hända något, typ att jag skulle bryta benet och ligga kvar på stallbacken, och det var några sekunder där innan jag hasade av Hjalle som jag hann tänka "Fan, det är inte sant!", men som tur var bröts inget! Det var väl tur!! *positivt tänkande*

Hata CSN

Ja, jag hatar CSN. Det är sjukt vilken tid det tar för dom att skita ut lite pengar. Jag har verkligen ingenting i min plånbok och är alldeles fruktansvärt stressad över detta. Det i sin tur ger ju inte direkt några välmåendekänslor hos mig. Gud vet (haha, vilket jävla skämt) hur mycket jag bara längtar, längtar, längtar efter lite lugn och ro i mitt liv! LUGN och RO! Lite smidighet! 

Så jag kan slippa den tunga klumpen i magen som varit där i snart 2 år, slippa tigga pengar från min stackars pappa som tar sina sparpengar eller slippa skammen när jag inte ens kan betala veterinärräkningen. Då kanske jag kan laga riktiga middagar för jag har rätt mat hemma, och inte hoppa över middagar och trycka i mig sötsaker under tiden jag jobbar för att orka. Jag måste ju jobba för att dra in några pengar, men tiderna är precis vid middagstid och hela kvällen, så det blir ju inte till att hinna laga middag eller äta ordentligt på jobbet, vilket leder till min nya mysmage. Fast det är fel ord, det är ingen jävla mysmage. Jag hatar den. Också. Men bara att kunna slippa sovsvårigheterna på kvällarna, slippa magontet och den svullna kroppen med utslag eller att bara kunna få skratta hejdlöst åt något roligt som jag annars missar för jag går i mina egna bekymrade tankar. Lite lugn och ro var det... Går det att önska sig i julklapp? 

Min syster klagar att hon inte har pengar, hon har just färgat håret x 2. Jag har inte ens råd att köpa toapapper. Och det får absolut inte hända något, för det har jag inga pengar till. Bryter jag benet får jag sitta där med brutet ben. Några alvedon kanske hjälper. Fast de börjar ju också ta slut. Jag måste köpa alvedon, allergitabletter och nässpray, men det finns inte ens på kartan. Jag får gå omkring och inte kunna andas helt enkelt. Det är lugnt. 

Jag tänkte sälja min trasiga bil och skulle beställa nytt registreringsbevis, för mitt försvann någonstans i flytten. Men det går ju inte, det kostar 100 spänn. Jag ska försöka sälja min soffa, en loftsäng och en hylla kanske, men jag måste ner nu till källaren och mäta upp dem så jag vet hur stora de är. 

Min granne är efter mig för jag har lovat att plugga engelska med henne (stress), men jag ska till stallet ikväll och fodra och ta in hästar, fast det inte alls ingår i kontraktet. Nu är jag ju där igen, att alla utnyttjar mig. Jag hatar det. Också. Jag ska ta in en ny häst från hagen, den kommer antagligen vara asstressad eftersom allt är nytt, och utanför stallet blåser det storm och är mörkt, så det är ju bäddat för att jag just ska trilla, bli översprungen och bryta benen. Men jag får ligga kvar där på stallbacken, jag har ändå inget planerat i morgon förutom tvätten. Det är lugnt.

Orolig för min vän

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har en mycket nära vän som spårat ut totalt. Hon tycker hennes beteende är jättehäftigt och vill att man ska bli avundsjuk eller glad, men jag blir bara mer och mer bekymrad. Hon beter sig som en tonåring som just upptäckt sex. Jag är verkligen inte intresserad av andras sexliv, varken hennes eller någon annans. Om någon ligger med kungen själv bryr jag mig inte. Sex har alla människor på ett eller annat sätt, hon är inte den enda i världen. Och tittar man på livet i helhet är sex bara en liten pyttedel av ens liv. Det finns så mycket mer annat som är viktigt! Men det kanske krävs lite mer motgångar i livet för att man ska börja inse det? Hon säger själv att hon är erfaren, men jag tror egentligen att hon inte är det, för varje ny kille är den bästa upplevelsen hon haft. Hon har kanske inte varit med om så mycket ändå? 

Jag har inte energi att hjälpa henne mer, och den dagen hon kraschar, för det gör hon eftersom hon inte är så stark som hon tror, så kanske jag inte kommer kunna vara där som jag var förra gången. Jag säger inte att jag själv är exemplarisk, jag har mina egna demoner att leva med, men jag försöker iaf. inte förvärra dom. Jag tycker synd om mig själv ibland, men jag är medveten om att det bara är jag. I slutet är det ändå ingen som tycker synd om dig, så sluta vara martyr eller offer. 

När jag frågar henne hur hon egentligen mår så svarar hon att hon inte vill tänka på det (underförstått att hon egentligen inte mår så bra men skiter i det). Men baby, what goes around comes around. Sanningen om ditt välmående kommer jaga dig, och hitta dig och straffa dig. Du väljer att vara olycklig och har egentligen bara dig själv att skylla. 

Hårda ord, jag vet, men de är sanna. Jag vet inte om du läser detta, och gör du det så kommer du bli arg. Det har du blivit förut när jag har haft rätt om dig och det var jobbigt att tillsist inse det själv. Men jag står även för det. En vän ska inte bara hålla med, en vän ska också varna när det går för långt. Du vet var jag står och det skäms jag inte för. 

Det är bara jobbigt att se ens vän göra sig själv illa, och inte vilja sluta, och samtidigt inte kunna göra något åt det. Jag har mitt eget att ta hand om.

Update

Ok. Först ville ingenting fungera, och sen hände allt på en gång. Jag blev registrerad, mitt handledarintyg blev skickat till CSN och Lena med avhandlingen hörde av sig. Allt på samma dag. Fast, det var ju självklart tvunget att ta ut sig genom att min självriskperiod hade gått ut på Rustis försäkring, så jag hade såklart inte nog pengar att betala räkningen vid återbesöket. Det känns så himla genant att inte ha pengar, man får stå där och skämmas och be om faktura. Det är himla tur att man känner personalen!

Jag hinner oftast inte se Svenska Hollywoodfruar mer, och tur är kanske det. Jag blir så himla upprörd på fru Anka, hon är ju elak. Tycker det är så häftigt att fräta sönder sniglar, och sist tycker hon tydligen också att det är ok att daska till sina barn på rumpan. Det som jag tycker är mest obehagligt är att hon är så fruktansvärt kändiskåt! Hon berättade om ett gym som hon gick på, och lade till mitt i meningen "och så är det ju bara massa kändisar som går där". Who cares? Hon vill klämma in heela namnet Paul Anka när hon pratar om sin man, för att visa hur känd han är, eller? Hon bara måste påpeka hur dyra hennes skor är, så vi alla vet hur mycket hon kan slösa när hon shoppar. Och att hon slänger dom när hon tröttnat. Hon tvekade inte en sekund att smutskasta Van Dammes sexvanor i TV, och jag tycker det är så himla respektlöst! Jag undrar vad hon hade varit om hon inte hade gift sig med en känd man? Hade hon haft råd att ens betala sin egen sjukförsäkring i USA? I don't think so. Huvva, vilken människa! Tur att ingen jag känner är som hon!!

Var i stallet idag och Hjalle häst var bara som en enda stor kardborreboll. Jag gillar inte kardborrar. Snart åker han (januari) och det är med blandade känslor. Det är jättetrist på ett sätt, för han är så go och fin och min träning försvinner. Jag kommer verkligen att sakna honom! Samtidigt så känns det som om när jag ger mitt finger så tas hela handen när det gäller stalldagar. Bensinkostnaderna ruinerar mig, och jag måste ta massa fodringar plötsligt som inte alls ingick i kontraktet eller i mitt tidsschema. Efter Hjalles tid så kommer det dock finnas mycket mer tid för min hund. Det börjar bli så himla vackert ute nu på hösten, jag försöker se det vackra mitt i den svåra perioden som väntar.

Snart ska jag på middag hos Sofia, vi ska äta mini-vårrullar och jag ska ta med mig vin tänkte jag. Rött eller vitt, jag har ingen aning! Vitt kanske? Hann äta lite sallad innan iaf., jag kör ju GI-wannabe-metoden nu med proteiner och massa sallad. Jag har varierat en hel del, de blir rätt fina ändå! :) 

Och jag har stalkat fram vad söta byggjobbarkillen heter. I just love facebook! ;)

Det går sönder

Vad är det som går sönder egentligen?

Mitt liv har redan gått sönder, min självkänsla är trasig, liksom min själ.

Nej, det är alla materiella saker som går sönder nu.

Det började med ett glas, sen följde en ljuslykta och nu senast en tallrik. Min gardinstång höll på att rasa tillsammans med en bit av putsen i väggen, men svågern Johan hann se det i tid så att jag kunde skruva fast den igen. När jag kom hem igår och skulle hänga upp jackan rasade klädhängaren. När jag skulle ta ett av mina två enda ägg tappade jag det ena i golvet. Snart vill jag inte ta i någonting alls längre.

Söta byggjobbarna har gått för dagen, och jag som just blivit klar med mina mindre vackra kanelbullar. Jag får äta dom själv istället. Det är ju bra för vikten... not.

Har bokat biljett nu till en teaterföreställning där mina vänner Anna och Håkan medverkar. Ska bli roligt att se dom på scen! 

Men vad ÄR det här? Give me a break!

Ok, jag blir galen. Jag tror inte på Gud, men OM han finns (jag förnekar inte hans existens heller) så är han en riktigt elak jäkel som testar mig till gränsen. Eller vad det än är som styr, ödet, slumpen, Gud, whatever, så testar det mig till bristningsgränsen. Och vad är meningen med det?

I fredags skickade jag mail till Brita H, som i Hero, och fick svar idag. Hon skrev att hon kan vara min handledare för uppsatsen, vilket glädjer mig för hon verkar trevlig och ordningssam. Men hon hade blivit förkyld, så hon kunde inte träffas förrän 1 oktober, och hade tappat rösten så hon kan inte prata i telefon. Enda kontakten var via mail. Fine, det är väl inga problem, men jag vill gärna ha mitt handledarintyg påskrivet så att jag kan få mina CSN-pengar snart. Blir det ingen påskrift innan 5 oktober drar dom studiebidraget ifrån mig helt. 

Så jag mailade Brita H om jag kunde skicka intyget till någon adress, så att hon kunde skriva på det så det äntligen kom in. Då visar det sig, SÅKLART, att mailen inte skickas, för det är något fel på hennes mailbox (för full?). Så jag sitter här med ett intyg som inte kan bli påskrivet och kan inte få kontakt med min handledare förrän 1 oktober. 

Rusti ska ta blodprov 25 september, jag har inte råd med det nu. Måste ringa och boka om tiden, jag vet inte ens om jag kan det för det är viktigt att göra det inom en viss tid, men jag måste. Jag har 400 kr kvar av pengarna pappa lånade, och 180 av dom kommer gå till en åkremsa. Vilket lämnar 200 kr kvar för en vecka till. Minst. Och om jag har min sedvanliga jävla otur så dröjer det väl några veckor till innan jag får några pengar. Den här stressen is KILLING me.

Murphy, jag hatar, hatar, hatar dig. Vad gör jag för fel? VAD har jag gjort för att förtjäna detta?

Oro

I natt sov jag ruskigt dåligt. Drömde läskiga drömmar igen, det var ett tag sen de läskiga besökte mig men nu är dom tydligen tillbaka. :( Jag hade lagt en önskelapp under kudden om en speciell dröm, men istället så bodde vi i ett hus och det sprang massa zombies utanför. Huset var bara skyddat av ett litet elstaket, och vi hade ett basebollträ att skydda oss med. Jag skulle ut och hämta något eller om jag blev lämnad ensam, och var sjukt orolig över detta, för det är svårt att klubba ned en medelstark person med ett basebollträ om man är liten tjej som jag.

Vi hade redan klubbat ihjäl en hund, en gris och en chinchillahona med två ungar, något som fick mig att må fruktansvärt dåligt. Sen vaknade jag helt uppjagad.

Har varit så hela dagen, nu har jag en oroskänsla i kroppen som inte vill gå bort. Som om något ska hända snart, bra eller dåligt vet jag inte. Jag har börjat bli mer och mer känslig för mina egna känslor, jag vet inte varför eller om det är bra eller dåligt. Säkert dåligt. Idag är jag nog bara nervös inför hundkurserna, men det är inte den "vanliga" nervositeten, det här känns annorlunda. Som om jag är på språng, eller borde vara på språng. Blir till att skriva i drömdagboken igen så att jag får lite frid. Jävla zombies.

Rusti 4 år!

Det är sent och jag ska lägga mig "tidigt" idag. Innan 01 vill säga.

Jag har firat Rusti idag, han fyllde egentligen 4 år den 17:e, men då var jag dels pank och dels tänkte så mycket på mamma, så jag glömde faktiskt bort pluttens födelsedag. Shame on me!

Han fick i.a.f. tårta gjord av älgkött (lyx!), kalkonrullar och morotsljus! Tårtan gick ned fort som attan, sen var det dags för presentöppning. Han fick en kamptrasa som han tyckte om, den ska han få ha i morgon när det är dags för hundkurs! 

Jag är lite nervös, även om jag varit på hundträningen förut. Men kursen, tänk om vi är jättefå? Kanske bara bra. Men tänk om Rusti bara skiter i mig (troligen)? Han kan ju om han vill, men han vill ju sällan när annat är roligare. Och det mesta är roligare än jag. Fast så funkar en hundhjärna helt enkelt. Jag måste bli lite mer motiverande och rolig. Och tjoa och tjimma och skutta och pipa och proppa honom full med godis. Det kanske blir jätteroligt, faktiskt. Jag måste sluta döma i förväg. Men jag är nervös ändå.

Jag hann inte baka kanelbullar idag heller, det får bli nästa vecka! Och så ska jag sno lite rönnbär från gården och göra gelé, gott! Tänker sno det när det är mörkt, även om man får ta dagtid, det känns lite mer spännande och syndigt att palla på kvällen.

Abstinens

Åååh, jag måste erkänna! Jag bara måste. Jag ÄR beroende av internet. Jag är en facebook-knarkare. Och jag tänker inte sluta. 

Igår stängde dom av mitt internet p.g.a. en obetald räkning (kul när man är miljonär som jag), och det visade sig att räkningarna har skickats till mitt ex adress i två månaders tid. Och rötägget har inte sagt något till mig. Vad är det för fel på den människan? Varje gång jag tänker på honom blir jag alldeles upprörd. Asshole.

Jag lyckades iaf få räkningen betald, så tjejen på kundservice tog bort spärren och internet skulle komma tillbaka "snart". Snart blev till klockan 01 på natten, då gav jag upp och la mig. Jag var mycket stressad över detta. Vad GÖR man när man inte kan surfa? Man sitter uppe och tittar på 2 1/2 män, Spin city och Jordan rättsläkare till 02 på natten och funderar på vad som händer på internet när man inte 

är där. Troligtvis ingenting. Som vanligt i mitt liv, det händer inte så mycket. Jag fick iaf. prata med Zandra som ringde och förgyllde min tillvaro i någon halvtimme. I morse hade internet fortfarande inte kommit. Så jag ringde kundservice och Erik med den mjuka rösten, och det visade sig att tjejen gjort fel. Så NU kan jag äntligen surfa!

Så nu har jag fått iväg viktigt mail, och även ringt en mycket upptagen Lena om avhandlingen, så vi ska höras igen på måndag. Det kändes som att jag var ett besvärligt moment när jag ringde, måste ha stört i något viktigt, men hon kände på sig detta och önskade mig iaf. en trevlig helg som en lite fin avslutning sådär.

Jag har fått låna pengar av pappsen, så snart ska jag åka och handla MAT! Jag ska till Willys, jag älskar Willys! Och så älskar jag min lilla hund! Han är ju så söt! Kolla bara hur bekvämt man kan få det om man anstränger sig lite...

Good times, bad times

Idag är en sorgens dag egentligen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, mitt huvud är fullt av tankar, både bra och dåliga.

Positivt:

Jag har fått mailsvar från Lena, kvinnan som skrivit avhandlingen som står som inspiration till hela mitt x-jobb. Hon hjälper gärna till med idéer, och jag har fått ett mobilnummer att ringa så vi endera kan träffas eller prata via telefon. Det är ju verkligen jättekul! :) Men jag är så himla nervös... Jag känner mig så liten och okunnig plötsligt, och får black out när det gäller avhandlingen, jag vet plötsligt inte längre vad jag ska säga. Tänk om jag missuppfattat den helt? Typiskt mig. Ska i allafall ringa i eftermiddag. Jag tycker alltid det är läskigt att ringa till folk man inte träffat eller känner, fast jag suttit som receptionist och svarat i telefon i några år. Men det är bara F.T.F som gäller. Face the fear!

När jag är hemma och inte går med hunden, städar, äter, sover eller surfar (läs: bara surfar) har jag börjat med min nya hobby, nagelskulpturering (?) fast i mycket tvivelaktig och liten omfattning. Det är ju lite roligt att göra egna konstverk, fast vänsterhandens naglar blir ju av naturliga skäl oftast rätt mycket snyggare än högerhandens. Designen just nu är vita med blåröda prickar, men det ska bort idag.

Jag har världens kassaste kvalité på naglar. De växer fort som attan (men inte mitt hår däremot, konstigt) och går av hur lätt som helst. Min mamma hade extremt starka naglar *avis* och det ärvde min syster *avis*.

Jobbigt:

Idag är det 17 september, det innebär att det var ett år sedan min mamma åkte in akut på sjukhuset och opererades. Jag ska nog åka till graven idag och lägga blommor. Även om det här inte är den jobbigaste dagen att minnas, för den väntar oss också, så är det tufft att tänka på. För ett år sedan fanns hon med oss. Och det är också fruktansvärt hur ett år kan gå så fort. 

Väntan på att höra om operationen lyckades var lång och nervositeten obeskrivlig. Minnen av att vandra i dessa långa sjukhuskorridorer... min stressade pappa, usch jag gråter redan nu. Hur operationen drog ut över 2 timmar... klockan i taket som tickade långsamt, alldeles för långsamt. Fy fan. Min tappra, lilla mamma som kämpade så hårt där på operationsbordet! Beskedet om att hon faktiskt klarade ingreppet! Och sen gick det bara nedåt. Helvetes jävla skit! Varför? Varför klarade hon operationen, men inte resten? Vad är det för jävla mening med det? Jag vet vilken höst som väntar. Ge mig styrka att klara den!!

Nattuggla

Jag måste börja ett nytt liv. Med hälsosam träning, med bättre och mer regelbundna måltider och viktigast av allt- tidigare kvällar! Jag har extremt lätt att vända på dygnet, speciellt när jag jobbat kväll som ikväll. Jag är uppe i varv på något sätt. Jag ska verkligen bättra mig.

Jag måste börja ruta in mitt liv lite mer, sätta tidsgränser. Som i filmen "Bara en pojke", där han räknar allt i tidsenheter. Att försöka slita sig från Facebook och datorn och faktiskt gå och knyta sig... två enheter.

Nu har det hänt igen!

Fan, vad jag blir ledsen. Nu har vovven haft ett krampanfall igen, trots att han får medicin i den starkaste styrkan. Ännu en gång luktar det kiss i lägenheten, kläder och handdukar får hänga på tork och golvet är svabbat igen. Han bajsade iaf inte, så det var inte så slafsigt denna gång. Bara kiss och dreggel överallt. Han är förvirrad och vinglar runt hemma, stackars plutten. Men han är badad iaf. :(

Laxbulgurotto

På grund av den studentfattigdom som just nu råder har jag börjat rota igenom frysen, och blev glatt överraskad över vad jag lyckats trycka ned däri. Jag har varit rätt förutseende ändå; lite kött, lite fisk, lite grönsaker och så de där oidentifierbara sakerna som man tinar i hungersnöd och desperation.

Riset var slut så det blev fullkornsbulgur. Lax- och bulgurrisotto, men det får heta laxbulgurotto då. Jag tog denna fantastiska bild, som tyvärr inte alls kommer till sin rätt i bloggen då maträtten snarare ser ut som något som kommit upp igen. Men jag kan lova att det var grymt gott! 

Jag har också varit duktig idag och skickat ett mail (yey) angående mitt x-jobb, i morgon ska nästa mail iväg och sen är det dags för jobb. Ska hålla utkik efter nr 2. Och hoppas att det inte är fotbollmatch i morgon kväll. 

Lite våld löser det mesta

Efter att ha rådfrågat min far om toaproblemet fick jag tipset om att köra en hård ståltråd i toan. En sådan hittade jag efter att jag virat upp en ståltrådsgalge, och först försökte jag lite tafatt, men med lite mer våld så löste sig proppen! Haleluleah, nu slipper jag leta efter en alternativ och offentlig toalett, det lättar (både bildligt och bokstavligt talat..;))!

Murphy och toan

Det är bara inte sant. Det får bara inte hända. Men det gör det! Och det är det som är så jobbigt.

När man inte har pengar händer allt som inte får hända.

När jag hade lite pengar, blev hunden sjuk. En räkning på 3000 kr, men som tack vare försäkringsbolaget reglerades ner till 500 kr.

När jag hade ännu mindre pengar än lite, skulle markisen vid balkongen skruvas ned. Något som inte kan göras själv utan måste göras av ett bolag som tar 1500 kr för jobbet. Det är ungefär 600 kr mer än jag har. Markisen får sitta, och den feta räkningen från bolaget får jag ta sen. 

Sen är ett bra ord.

Och nu, när jag har obefintligt med pengar, blir det stopp i min enda toalett. Tokstopp. Hunden sket inne i natt och jag kastade högen (mkt) och papper (lite) i toan såklart. Detta var kl 05 i morse, så jag tänkte kallt att det kommer lösas upp och vara redo att spolas bort nu på förmiddagen. Klockan är 12 och det är fortfarande TOTALT stopp. 

Sen funkar inte längre när man börjar bli jättekissnödig. Eller börjar blir något värre...

Hollywoodfru? Nej tack!

Alltså, jag bara måste få kommentera 3:ans nya TV-serie Svenska Hollywoodfruar.
Jag lovade mig själv att inte se det, för just sådana människor gör mig upprörd, men jag kunde inte hålla mig. Och nu är jag upprörd.

Vem längtar inte efter ett rikt liv? Ett rikt liv behöver inte betyda rikedom i pengar, det kan vara rikedom i annat. Men de flesta vill ha mycket pengar. Jag också. Jag menar inte att man behöver vara så rik att man torkar sig i baken med sedlar, men livet skulle mycket väl bli enklare (dock inte lyckligare för det) med rikedom i form av pengar. Många orosmoln hade kanske försvunnit.
Dock har jag svårt att tro att man blir som dessa blondiner som serien handlar om. De är ju snälla, men ack så bortskämda. Största problemet i deras vardag är hur dåliga städerskorna är (utan att reflektera över personernas bakgrund, personlighet etc.) eller hur jobbigt det är att alltid vara i strålkastarljuset och alltid se bra ut. Hard life, indeed.

Men det som gjorde mig mest upprörd är inte hur man lär sig koka kaffe när man är över 40 år, eller att man går på en show med smycken värda 17,5 miljoner kronor, utan att kvinnorna verkar vara livegna. De är som slavar i mina ögon. En av dem berättade att om hennes man ville bli tillfredsställd sexuellt varje morgon så fick hon gott finna sig i det, för det var priset att leva det liv hon levde. I mina öron låter det mer som prostitution. Hon beklagade att livet som lyxhustru inte var så lätt. Har hon ingen egen vilja? Jag tycker nog det är lite skrämmande...
Jag brukar skoja med mina kompisar om ett lyxliv med Ljungberg (hihi), men efter att ha sett det här så vet jag inte längre...

Den sena erövringen

Japp, det är dags att erövra bloggvärlden nu, bara några år försent...

Sådan är jag; måste alltid tänka först för att sedan inse att det nog var bra ändå, och när jag insett detta så är det redan "så himla 2007". Några exempel är ju sms på mobilen ("det där kommer jag aaaldrig att använda, så onödigt!"), Capri-byxan, Facebook eller senast att man ska stoppa ned byxbenen i stövlarna, vilket gör att superkorta människor som jag ser ännu kortare ut. Nåväl, detta är absolut ingen blogg om mode (som alla andra verkar vilja blogga om) utan det här är lite terapi, fast till allmän beskådan. Det blir helt enkelt som det blir. /S