Splittrat

Det är skönt att jobba! Det är skönt med rutiner! Jag tycker t.o.m. det är skönt att börja k. 08.00 på morgonen. Det är inte så skönt med att alla andra i Stockholm också börjar kl. 08.00, eftersom det finns risk för trängsel på tågen, men jag har tur som bor i början av en T-banelinje, jag får nästan alltid sittplats! Det är värre på vägen hem, för då ska verkligen alla med samma tåg hem. Och jag som är så liten knuffas bara runt eller fastnar mellan folk och får ofrivilligt fara med dom tills dom stannar i någon mittgång någonstans i tåget. På sommaren blir jag inte allt för sällan knockad i ansiktet av folks ryggsäckar, som är i perfekt örfilshöjd när de vänder sig om i tåget. Eller så hamnar jag under någons svettiga armhåla.

Nåväl, jobbet går bra, det känns som att vi börjar bli en enhet på riktigt nu. Jag har tydligen en förmåga att peppa vissa elever, så nu är det massor som ska läsa mer avancerad matematik. Det är ju jätteroligt, men betyder desto mer jobb för mig. Jag är ännu inte varm i kläderna i att undervisa i matematik, men det kommer nog. Första kullen är alltid det hårdaste jobbet.

Helgen är redan här, och jag är helt fullbokad igen. Jag hinner inte med jobbet på jobbet, så jag måste göra det på helgen, men då vill alla andra som jag försummat ta sin del av mig, så just nu känns det som alla sliter i mig från alla håll och kanter. Och ofta samtidigt. Det kan gå perioder när ingen hör av sig, sen när man har fullt upp så ringer alla och kan "bara den här helgen".

Jag måste sluta vrida och vända mig ut och in för att hinna med alla andra, men säger jag nej blir jag om ännu mer ensam tillsist. För det verkar som om den där tiden som ska finnas i framtiden, den där tiden som "blir över" för att hinna ha lite roligt och umgås med folk, den tiden kommer aldrig. Jag ligger alltid efter med allting, jag hinner aldrig ikapp, och ännu mindre vara i förväg.

Här om dagen grät jag för att jag kände mig så ensam. Det var länge sen jag grät, och ännu mer länge sen sen jag hade min senaste krasch. Jag ville verkligen inte gråta, men det var inte så mycket att göra åt saken. Så jag stod där inne i badrummet och tittade på mitt ansikte som jag är så trött på att se, och bara grät. Det känns ju alltid skönare efteråt, men det är jobbigt ibland. Det blir så uppenbart hur ensam man är när alla andra runt omkring går vidare. Visst, jag har precis fått ett nytt, roligt jobb, men det är också allt jag har. Jag jobbar för att leva, jag lever för mitt jobb.

Idag fick jag hämta Rustis aska. Jag hade redan gråtit lite på förmiddagen över detta, men jag kunde inte hålla mig när jag såg den. Så många träurnor som jag sett i mitt liv som djursjukvårdare, eller för att inte tala om mina egna djurs urnor, men det var jobbigt att se den ändå. Jag stod där och grät i receptionen och allt. Min lilla prutt. Fans jävla skit att det skulle bli såhär. Nu står han här i köket. Jag har väl en tanke på att sprida honom på hans favoritplats, men vi får se hur, när, om det blir. Det blir till sommaren i allafall. Jag saknar honom så. Det här knäckte mig totalt, jag har bestämt att jag inte ska ha några djur. Jag kan bevisligen inte lyckas ta hand om dem på ett bra sätt, de blir sjuka eller dör. Eller lämnar mig iaf. på ett eller annat sätt. Jag börjar undra om det är därför jag inte heller har någon familj. Jag kanske inte är kapabel till att ta hand om barn. Det kanske helt enkelt inte är meningen?!

Jaja, nu måste jag sluta för jag ska iväg till mitt nästa jobb. Jag jobbar för att leva, jag lever för mitt jobb... Jag vill vara ledig på fredagar och sitta i soffan och äta popcorn som alla andra Svenssons som tagit till sig OLWs reklam och tjatar om fredagsmys. Jag vill ha någon som jag kan oja för över hur svin som polischef Göran Lindberg överhuvudtaget kan leva dubbelliv som han gjort, och bete sig hur som helst och göra vidriga saker utan att någon avslöjat honom. Ibland blir jag rädd för Sverige.

Tiden bara rinner...

Det känns som det enda jag skriver om i min blogg är hur går fort tiden. Men det är ju så!! Det senaste året bara sprang iväg, oktober existerade inte ens, november var en oktober-wannabe, december bestod av två veckor och julafton, och nu är snart januari över.

Jobbet har varit roligt hittills, jag har gått och mått bra nu i 3 veckor. Arbetslaget är ett jättebra lag, kontakten är tät och rolig. Jag har nog vunnit största delen av klassen nu, de ville såklart känna av min puls lite i början och det var ömsesidigt. Klassen är lite av en "testklass" för min del, och jag har redan provat lite olika metoder på dem för att se vad som funkar och inte funkar.

Det som jag fort som attan konstaterar är att när man är 16-18 år är man fortfarande pytteliten och inte alls så medveten om världen som man gärna anser att man är när i den åldern. Jag har själv haft funderingar på om jag utvecklats något sedan jag tog studenten för 10 år sedan, och när jag vickade för en klass beståendes av massa 16-åringar insåg jag att jag nog har mognat en hel del sen den tiden (gud ske lov! Tänk vad mycket energi man lade ned på massa obetydliga saker)! Idag är det facebook och Paradise hotel som gäller!!

Matten är största orosmomentet, majoriteten tycker matematik är jätteläskigt, det är jobbigt att ens prova att ta tag i, och många har någon konstig inbillning att de är "korkade" när det gäller matte. Detta är naturligtvis fel! Oftast handlar det ju om att man måste få tid på sig att förstå. En mattelektion består oftast i att läraren måste hålla undervisningen på en medelnivå, och för att spara tid så räknar han/hon bort 3 av alla 6 led i uträkningen. Om man som elev inte har läst alla dessa led i boken innan lektionen så sitter man som en guldfisk och fattar ingenting. Och att läsa i boken innan lektionen är något som kanske 1, eller 0,5% skulle göra.

Jag vet ju själv hur det känns, jag tyckte precis likadant när jag gick i gymnasiet. Fast jag var en medelelev och klarade proven rätt ok. Egentligen var D-matten den allra roligaste, men det är inte något jag behöver undervisa i just nu. Nu är det matte A som gäller, och min ambition (jag har många sådana) är att "få med alla elever i båten", alla måste ha chansen att förstå. Det kommer ta tid, antagligen mycket mer tid än vad vi egentligen har, men jag vill lyckas med denna klass. Jag vill ro det i land! Det kommer krävas väldigt, väldigt mycket från mig har jag märkt (och jag som redan har en tendens till att arbeta ihjäl mig) så jag får försöka portionera ut min egen arbetsinsats lite varje dag i veckan istället för allt på en söndagseftermiddag, vilket är fallet just denna vecka tyvärr. Men nu när jag är ensam och inte har någon fritid kan jag ju jobba istället...

Idag var det öppet hus på skolan. Vi försöker rekrytera nya elever till nästa termin. En kvinna anställd inom företaget hade med sig tre boa constrictor (rödsvansad kunsgboa), och jag tog mig an uppgiften att hålla dom under dagen så att folk fick klappa på dem. Det var så länge sen jag fick hålla i en orm, så jag stod där och mös riktigt ordentligt! Vilka muskelpaket! Filippa orm tyckte min kropp var varm och mysig så hon kröp in under min T-shirt! :) Hon fick värme, jag fick kramar och lite massage... ;)

Jag tycker det är så hemskt med jordbävningen i Haiti. Självklart har jag gett pengar, många bäckar små! Det är lite av ens plikt som medmänniska att bry sig på något sätt tycker jag. Mitt sätt att bry mig i situationer som dessa är att skänka pengar via Röda korset, Svenska kyrkan och Läkare utan gränser som ber om hjälp via sms. Jag har också gett till cancerforskning och djurhjälp. Organisationerna brukar oftast be om 50 kr. Vad är 50 kr för mig?

En lunch. En vanlig, västerländsk lunch, som i 3:e världens ögon skulle kallas för överflödig lyx! Vi lever i ett samhälle som överkonsumerar (det finns värre länder, tex USA) och som dessutom har ett extremt bra socialt nät. Vi lever också i ett skyddat land som inte ligger längst "The ring of fire", subduktionszoner där jordbävningar inträffar ofta på grund av att de tektoniska plattornas rörelse. Vi har inga vulkaner, inga skogsbränder, orkaner eller tsunamirisker. Vi har inga diktatorer som spenderar pengar på vapen och krig istället för utbildning. Vi har stadig ekonomi och ett relativt tryggs rättssystem. Vi kan aldrig sätta oss in i hur Haitierna har det. Men om man kan hjälpa, så vill jag göra det. Då kan jag sova gott på natten!

Det jag inte visste om Haiti är att många av barnen är HIV-smittade. Det kom som en nyhet, HIV förknippar jag först och främst med afrika, indien och ryssland. Haiti är ett land som man lätt glömmer bort bland de andra av öarna på västra delen av jordklotet (sett från oss, såklart). Så inte nog med att de drabbas av naturliga men fruktansvärda geologiska scenarion, de hade redan problem med sjukdomar och våld innan jordbävningen.

Människor tyckte det var så fruktansvärt när Twin towers rasade och alla människor som krossades under. Detta är ju om ännu mer fruktansvärt!! En hel stad! Min tanke går till alla de som förlorat sina anhöriga, och jag hoppas att landet hamnar på någorlunda rätsida snart igen!

Sorgen

Det är otroligt vad tyst det kan bli när man förlorat en bästa vän.

Han har ständigt tassat bakom mig under 3 års tid, jag är van vid att alltid ha sett honom i ögonvrån. Så fort jag öppnat en prasslig påse eller något annat som kan innehålla mat, har han stått tätt bakom mig och hoppats att något ätbart skulle falla ned på golvet. Jag har tryggt hört hans snarkande, hans suckar eller hans knorrande när han vred sig i någon bekvämare ställning i soffan. Jag har dagligen mötts av en energisprudlande brun plutt vid dörren, redo att gå ut när jag kommer hem. Han var som en scout. Alltid redo! Jag har varje morgon mötts av två stora, förväntansfulla ögon nära, nära betraktandes mig när jag vaknade, för att sedan på en sekund bli ett glädjeinferno av päls, puss och hans karaktäristiska prat, booooandet. Jag har haft en nyfiken krulltott som ständigt spanat på trafiken åt mig i bakluckan när vi var ute och körde.

Men det som möter mig nu när jag kommer hem, är total tystnad.

Det är helt tomt. Jag är slav under vanans makt. Jag sparade potatisskalen från middagen, för dom kunde han få sen. Jag tänkte att jag skulle slänga soporna när jag går kvällspromenaden.

Men det enda som lämnar spår efter honom är hans små pälstussar i hörnen av rummet, och hans små söta tassavtryck på golven. Jag vill aldrig tvätta golven igen. Jag går som på ägg hemma för att ha dem kvar. När dom är där, är också han där. Det känns som att han gjorde dom nyss, att han stod där för en sekund sen.

Det känns som om han ska uppstå genom sina tasspår, men de är blott bara en påminnelse av någon jag älskat som istället har fått vandra vidare.

Rusti

Min älskade Rusti!

20050917-20100110

Nya jobbet

Torsdag den 7 januari kl. 09.00 var en historisk dag! Då klev jag över tröskeln in på Realgymnasiet som deras nya matematik och naturkunskapslärare. Jag har mitt eget skrivbord, med fönsterplats såklart, geograf som jag är.

Morgonen hade börjat bra, jag hade sovit (dock oroligt som vanligt inför prestationsdagar) och hunnit stiga upp i tid, rastat hunden och fixat till mig själv. Men när jag satte mig i bilen körde jag tokfast i snöhelvetet vid parkeringen. Det är lika spännande varje gång att parkera där på vintern, för plogbilarna inte bort snön, den skyfflas bara runt i diverse lustiga högar. Hade man snökedjor eller en pansarvagn hade det fungerat som en utmärkt parkering. Där gick i allafall åtminstone 10 minuter åt att i raseri hacka loss snökockor runt bilen med fönsterskrapan (den blev demolerad) och bli alldeles svettig innan bilen lossnade och jag kunde köra vidare. Det skulle ju sitta fint att komma sent till jobbet första dagen... Jag körde så fort jag kunde vilket var svårt då det var extremt halt ute och vägarna var fullproppade med lastbilar grand size som körde i snigelfart. Men jag kom i tid!

På lunchen var det dags att köra hem och rasta vovven, men då lyckades jag komma ut på E4:an åt fel håll, så jag var tvungen att köra hela vägen till Alvik innan jag kunde vända hemåt. När jag kom hem hade Rusti upptäckt att det finns en diskbänk (sådär efter 4 år) och hade haft ned min fina fruktskål som låg i tusen bitar över hela golvet. De sju äpplen som låg däri var spårlöst borta... Så tiden gick och det blev ju ingen lunch för mig såklart, det var bara att åka tillbaka till jobbet igen. Dag ett var introduktionsdag med information om själva skolan. Sweet.

Dag två gjorde vi planering av arbete för nästa vecka, då eleverna kommer. Jag är nog lite nervös ändå, även om jag är rätt så övertygad om att det kommer gå bra! Jag har så lätt att ta ungdomar, vi hittar ofta snabbt en bra nivå att kommunicera på. Det som oroar mig är mina kommande föreläsningar i matematik, för det är jag inte van vid. Men egentligen kan det ju inte vara så svårt, matematik består bara av siffror och lagar. Men man måste kunna förklara på ett pedagogiskt sätt så att eleverna förstår, och kunna lagarna relativt självsäkert ändå.

Nu är det helg och jag ska plugga massor. Dels planera för nästa vecka, dels försöka komma någonstans med mitt x-jobb. Jag har gett upp min frågeställning lite grand, jag får se om jag kan ändra den eller fokusera på litteraturbaserade studier istället, eftersom intervjubaserade studier med lärare ter sig vara näst intill omöjliga. Helst vill jag bara sova. Ute i solen, utan minusgrader.