Meningen med livet

Ja, den funderar jag mycket på. Ibland blir det lite för mycket "tänka" så att jag glömmer leva i nuet. Jag lever väldigt sällan i nuet, när jag tänker efter. <-- (tänkandet igen.)
I allafall så tänkte jag (igen!) först att meningen med livet skulle vara något rent biologiskt, djur som vi är, t.ex någort i stil med att skaffa barn. Producera avkomma helt enkelt.
Vad lätt livet hade varit då. Eller tja, kanske inte för min del eftersom jag inte ens lyckas med det, men rent teoretiskt sett alltså. Klämma ut en liten unge och sen har man fullfilled all vows. Men nu är ju inte meningen med livet att man ska producera avkomma, för vad hade då alla barnlösa i världen för mening med att leva?
Nej, det måste vara något annat. Frågan är bara vad.
Jag har klurat på det här ett tag, och kommit fram till några lösningar som stämmer för mig just nu i det skede av livet som jag befinner mig i.

Meningen med livet är:
1. Att försöka bryta gamla mönster
2. Att göra någonting nyttigt i livet
3. Att inte bli som sina föräldrar
4. Att känna sig behövd
5. Att ha många på sin begravning

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats för varje punkt på denna lista, men måste hålla mig kort.

1. Att bryta gamla mönster är så extremt viktigt. Hela livet består av mönster, en viss uppfostran man har fått, fördomar man besitter, rutiner man alltid kör med. Så länge man kör sina gamla spår så kommer man inte utvecklas. Utveckling kräver förändring. Vissa rutiner kan vara bra, eller t.o.m. nödvändiga för att vardagen ska gå ihop, men dåliga mönster eller mönster som man känner igen från generationer innan och som inte går hand i hand med vad man själv strävar efter måste brytas. Det är så enkelt att göra si eller så för att man alltid har gjort så. Och så går man vidare i livet utan att något händer. Men livet är inte enkelt. Det är asläskigt, men face the fear för fan.

2. Att göra någonting nyttigt i livet. Som gynnar andra. Finns det något bättre? För ger man till någon annan så mår man, om man är normalt funtad, bra själv. Jag vill fortfarande åka till Uganda och volontärjobba, trots att många tycker det är en dum idé. Jag har ju egentligen ingenting att förlora på det. Jag har ingen familj, jag bor ensam, jag har inga framtidsplaner. Dör jag är det synd för min familj, men efter deras generation så är det ingen som kommer ihåg mig ändå. Så varför kan jag inte försöka hinna med lite nytta i livet, göra något värdefullt fotavtryck på jordens yta innan det är försent?

3. Att inte bli som sina föräldrar. Mina föräldrar har varit bra på många sätt! Jag är en bra människa, och det har jag mina föräldrar att tacka för! Men den generationen är så förlegad. Allt som styrs av någon dataliknande form är science fiction. Saker får inte förändras, de ska vara precis som förut. Auktoriteter, som t.ex. läkare får absolut inte ifrågasättas. Respekt för folk innebär inte ett ömsesidigt lyssnande, man får order och dom ska man lyda utan att ifrågasätta. Det är mina föräldrars dåliga sidor jag inte vill ta efter. Det skulle göra mig absolut livrädd! Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur lik mina föräldrar jag är. Både på gott och ont, och det är det där onda jag inte vill ta efter.

4. Att känna sig behövd är nog ett sorts behov jag tror att alla människor känner åtminstone någon gång under sitt liv. Det må tänkas vara själviskt att man vill vara behövd, men om man t.ex. gör nytta i livet för andra så blir man ju automatiskt behövd. Livet skulle kännas så onödigt om ingen alls behövde en, ens kunskap, ens vänskap, ens hjälp. Så som en förälder är behövd av sina barn vill jag vara behövd av någon/något, jag har bara inte kommit på vad ännu. Drar man det ytterligare så skulle jag kunna säga att man vill bli saknad och efterlängtad också, men då har man plötsligt kommit in på ett egocentriskt tänkande istället, och det är inte samma sak.

5. Att ha många på sin begravning innebär att man har många vänner. Har man många vänner så har man i mina ögon lyckats som människa på det sociala planet. Man har lyckats med att lyssna, att bli lyssnad på, att underhålla och bli underhållen, att gråta mot eller bli motgråten, att argumentera med, att bråka med, att ge eller få råd, att älska. Tänk vad hemskt det hade varit att begravas och ha sig själv som enda sällskap.

MMmmmm! Dagens middag blev lite i GI-anda, för nu måste jag tappa lite vikt känner jag. Jag bara äter heeeela tiden. Och det är lika gott som det ser ut må jag lova! Duktig jag *klapp på egen axel*

Resistenta blir en skräck för världen

Jag läste i Expressen idag (www.expressen.se/halsa/1.1921603/resistent-tuberkulos-okar-i-varlden) om att tuberkulosen börjar bli resistent mot antibiotika. Då menar man såklart att själva bakterien är resistent, eftersom tuberkulos är en bakteriesjukdom. Det är fruktansvärt farligt med multiresistenta bakterier, och de börjar dyka upp mer och mer. Kommer det bli en ny epidemi om ett tiotal år? Tuberkulosen är inte utrotad utan är fortfarande ett stort problem i bl.a. Afrika och Asien och bland Aids-smittade och det är många i världen som har tuberkulos i både aktiv och passiv form, men frågan är om människor kommer att dö av tuberkulos lika vanligt som de gjorde för bara hundra år sedan nu när antibiotika inte biter?

Antibiotika är något som gemene man inte kanske har full förståelse för och som missbrukas mycket. Det verkar som om det finns någon slags övertro på antibiotika, att den ska klara ALLT! Men man får inte glömma kroppens egna fantastiska immunförsvar! I Sverige är antibiotika receptbelagt (och tur är väl det!) men i exempelvis USA är antibiotika i vissa former receptfritt. Och i.o.m. detta också förödande! Man smetar på någon antibiotikakräm på något sår och "vips" så läker det och man blir frisk.

Och värst är djurägarna! De vill så gärna, så gärna att veterinärerna ska skriva ut antibiotika för minsta lilla skrapsår- där ännu en gång i övertron på att det är det allra bästa. Och så säger veterinären nej, eftersom anibiotikan inte får missbrukas och användas för mycket, och det slutar med att djurägaren blir skitförbannad. "Han/hon ville inte ens skriva ut antibiotika till Skrållan!" Det man inte tänker på är alla gånger när man var liten och trillade av cyklar eller på grusiga, skitiga fotbollsplaner och skrapade upp hela knän och armbågar. Inte rusade man iväg till doktorn och fick recept på antibiotika då? Man tvättade med tvål och vatten (icket att förakta!) och fick något fint Bamseplåster på det, och sen klarade kroppen alldeles utmärkt att läka såren själv.

Det som de flesta inte förstår är att antibiotikan som smetas på eller petas i, alltid kommer ut ur kroppen på något sätt. Och när det kommer ut i naturen finns alltid risken att bakterier blir resistenta. Likväl måste man alltid fullfölja en antibiotikabehandling i exempelvis tio dagar, även om man känner sig frisk på fyra för om man inte fullföljer det så kan man istället bidra till att kroppen utvecklar en resistens. Och blir bakterier resistenta mot antibiotika så är det kört. Det finns väldigt många olika bakterier, och jag kan tänka mig att det blir ett helvete att försöka hitta nya antibiotika som ska slå ut alla "klassiska" sjukdomar som härjar i dagsläget. Finns tid till det, och finns det ekonomi för det?

Och vilka är det som råkar mest illa uti denna antibiotikahärva? Jag har svårt att tänka mig att det är vi i väst, som betalar mer i sjukhuskostnader (för besök och receptkostnader) än vad en afrikansk familj tjänar på en, två månader i lön. De som råkar illa ut är de vars land inte har ekonomin för att låta stora medicinbolag tillverka och sälja mediciner som är livsnödvändiga. Och det är inte dessa människor som slösar på antibiotikan, utan det är vi. Hur bakvänt kan det bli egentligen?

Antibiotikan har räddat miljontals människor i världen, och är enligt mig en av de absolut viktigaste uppfinningarna i världshistorien, så det finns ingen anledning till att förstöra den!
Men den kan inte heller göra mirakel om inte förutsättningarna är de rätta. Personligen har jag absolut ingen övertro på antibiotikan.En person som stod och står mig mycket nära proppades full av alla möjliga antibiotikapreparat när hon var mycket sjuk. Men hennes kropp kunde inte läka sig själv av andra orsaker, vilket gjorde att den efter en hård kamp gav upp. Så har du möjlighet så se till att din kropp är och förbli frisk för det räcker långt, ibland kanske till och med längre än antibiotikan...

Voltige!

Idag har vi varit med klassen och provat på voltige! Jag måste medge att det var väldigt roligt, jag fick blodad tand! Inte så att jag ska bli mästare på att göra konstiga konster på en enormt stor häst, men om jag får chansen att prova igen så gör jag gärna det!

Jag är så stolt över våra elever! De vågade riktigt mycket och de lyckades bra! Hästarna var 1,73 m i mankhöjd, så det är ju en bit att falla ned. Men ändå så vågade nog alla iaf att stå på hästen. Jag känner mig lite som en stolt morsa till allihopa. Roligt! :)

Kärt återseende

I dag (eller igår blir det nu) så hade jag en magisk stund hemma hos mamma och pappa! Jag var ensam i huset och det var alldeles tyst. Då satte jag mig ned och började spela på pianot! Jag har inte spelat på det sen mamma gick bort, jag har inte klarat av det tidigare. Jag har inte spelat på pianot på minst 1,5 år, om inte mer. Det har ropat på mig, men jag har svikit. Men då, just då kändes det plötsligt rätt! Och det var falskt och ostämt, men kändes underbart att få smeka tangenterna ännu en gång! Låta fingrarna leka över oktaverna, känna rytmen i armleden.

Mitt älskade piano! Jag är här nu igen! Du har saknat mig, liksom du har varit saknad!

Generationer är till för att förändra!

Jag blir galen på min far. Han är 40-talist och en konservativ sådan. Han är inte heller från detta land, så han har inte vissa saker i ryggmärgen så som vi har. T.ex. att panta burkar.

Han anser att de är precis som vilket skräp som helst. :O Han förstår inte varför han ska panta dom? Han har ju läst att sopgubbarna minsann tjänar pengar på att sno burkar som andra inte har pantat och slängt i de vanliga soporna, för "alla slänger ju burkarna i soporna, det är väl ingen som håller på att panta burkar heller!".

Han tycker det är genant att gå och panta burkar, trots att han själv träffade på en, obs, helt vanlig man med massor av pantburkar sist och förvånades stort över detta. Jag hoppades att han skulle fatta att det var vanligt, men icket. Han tror också att en stor supermagnet kommer och drar upp alla burkar ur de vanliga soporna. Supermagneter finns säkert, men jag har svårt att tro att sopgubbarna har tid att stå med magneten och skilja pantburkar från alla andra ton skräp som ligger där.

Jag tror min far har missat tänket med att återvinna helt, han kommer från den generation jag valt att kalla förbrukningsgenerationen. Generationen som inte tänkte steget längre, den som inte tänkte på de som kommer att ta över jorden sen en dag.

Far min tycker också att vegetarianer är fåniga. Det är massa trams dom håller på med, en dag så kanske dom mognar och börjar äta kött igen precis som "normala" människor gör. Han tror också att alkohol inte innehåller något socker, och att alla över 60 ändå drabbas av åldersdiabetes hur man än lever. Alla drabbas även om man äter nyttigt och motionerar, så varför ska man göra det när man kan leva "gott"?

Jaja, jag är glad att man är ung, äter nyttigt (nåväl, lite godis här och där), motionerar och pantar burkar så in i helvete! Länge leve panten!

Men vad great!

Jag har stått 1,5 år (eller 2?) i kö för att få en egen p-plats. Så för en vecka sedan ringde ordförande och meddelade mig att det äntligen var min tur! Nu när jag gick dit så ser jag att ingen bil har stått där på hela vintern, vilket innebär att ett gediget lager med snö och is ligger och väntar på att skottas bort. Någon har även placerat en kundvagn där. Det är bara att skotta då. Men jag kommer ju inte kunna stå där på ett tag. :(

Vargar dödade av "misstag"?

Jag hörde på nyheterna att fyra vargar blev påkörda av en rälsbuss i Dalarna, och att tre av dem var tvugna att avlivas direkt på grund av de allvarliga skadorna, samt att den fjärde troligen också måste avlivas när/om den hittas.

Nu har jag inte så mycket kunskap om just rälsbussar mer än det som min norrländska mor berättade om bussarna; att de gick fort och inte hade så lätt att stanna när de väl fick upp farten. Men det känns ju väldigt konstigt att en rälsbuss lyckas köra på fyra (!!!) vargar vid ett tillfälle.

Dalarna, Värmland och Jämtland har tydligen många invånare som verkar hata vargar. Min fd svärmor som var socialchef under några år i Dalarna, berättade att viltvårdarna vars jobb var att lägga ut mat till vargarna under kalla vinterdagar fick sina bildäck sönderskurna och avföring postat i sina brevlådor av ilskna vargmotståndare. Det är alltså vuxna människor vi talar om här, som beter sig så illa! Det är ju pinsamt!

I och med den stora diskurs som förs angående vargjakten (jaktkvoten som nog har missbrukats många gånger om vid det här laget) så verkar det som om det plötsligt blivit väldigt lätt att "råka" ha ihjäl vargar, av "misstag" såklart. Jag fick bara en känsla av att rälsbussen gasade på ordentligt istället för att bromsa när de såg vad det var för något på spåret. Men jag kan ju ha fel. Jag kan ju ingenting om rälsbussar.

Knyppling

Jag har lyckats! Jag har gjort min första spets, alldeles själv!

Här är bildbeviset! :)

Andras lycka är luften jag andas!

Jag är inte lycklig. Livet har blivit lättare att leva, men inte lyckligare.

Jag har inte så mycket att vara lycklig över just nu i mitt liv, mer än mitt jobb. Så jag måste göra något för att känna i allafall lite lycka i livet. Har man ingen egen lycka får man ta till sig andras lycka.

Förut blev jag så kluven när andra var lyckliga. Mina vänner är i den period av livet då de blir gravida, de köper hus, de har stadiga förhållanden alternativt förlovar sig/gifter sig och allt går så jävla bra hela tiden. Jag skulle också ha varit där om inte allting gick åt helvete för två år sen. Men nu är det som det är, jag är där jag är, jag får göra det jag kan.

Men denna kluvna känsla var svår. Jag var å ena sidan jätteglad för deras skull, det var ju mina älskade vänner som lyckades! Många av dem förtjänar dessutom att vara lyckliga. Men det gör ju jag också, men jag får inte det som dom får, vilket gjorde att jag å andra sidan kände mig ledsen och avundsjuk när det gick bra för dem.

Men nu, när jag insett att allt det som dom fått inte kommer att hända mig, nu, när jag har börjat acceptera min situation (eller gett upp kanske det också kan kallas), så känns det genast lättare att ta till sig andras lycka! Eftersom det ändå inte kommer att hända mig, så behöver jag inte bli ledsen och deppa ned mig över detta. Livet bara är så, varför vet jag inte men vi är alla bevisligen olika lyckligt lottade i livet. Kan jag inte vara lycklig över något för mig själv får jag bli lycklig över att andra i allafall kan vara lyckliga! För att jag ska vara lycklig måste någon annan vara det, och dela med sig av det till mig.

Så andras lycka är luften jag andas!

Jag har en manlig bekant som härom dagen visade mig en länk till en gård som han hade hittat på hemnet, dit han och hans antagligen perfekta och jättesöta flickvän skulle flyttat om de hade råd och om det låg rätt i tiden. Jag kan inte hjälpa att förtjusas av att han (trots att han är man) tittar på hemnet och drömmer om hästgårdar och om att bo på landet! Jag trodde inte sådana killar fanns!! Fler sådana killar till världen!

Jag vet ju att de självklart finns, men oftast inte (läs: aldrig) i min värld. Och att han vågade öppna sig en smula och visa lite av sina drömmar för mig var fint. För honom var det nog ingenting särskilt alls med det, men för mig betyder det mycket. Och en kille som dessutom kan öppna sig lite för en sådan alldaglig och obetydlig människa som jag!

Det han visade är ju saker som även jag, den eviga romantikern och stordrömmaren, har drömt om en gång i mitt liv; stora och starka drömmar som sedan kraschat sönder och gömts någonstans djupt inne i mig, någonstans där det är svårt att helhjärtat dra fram dem igen. Jag har gömt dem eftersom jag insett att de är och troligen förblir orealistiska, i allafall för mig. Jag vågar helt enkelt inte drömma igen. Det tjänar ingenting till. Det gör bara ont att se dem krascha igen. Och jag hade lyckats gräva ned dem så djupt, men så kom han och lyckades väcka dem till liv en smula igen. Och för stunden var det underbart att se någon annans fina framtidsdröm! Fast det var bara tillfälligt, snart var jag tillbaka till den hårda verkligheten. I allafall för min del. Men om han blir lycklig blir det i allafall några andetag till för mig.

Uppfostringspolisen

Idag var det en körig dag. Klassen var splittrad och okoncentrerad, jag har fått vara uppfostringspolis under dagen, något som jag egentligen inte alls tycker om. Sen berättade en vän till mig att hennes mamma gick bort igår. Bara tanken på hur jobbigt min vän måste ha det nu gjorde mig jätteledsen. Jag har ju gått igenom det där redan och vet att det är mycket hon kommer vara tvungen att processa.

På T-banan mot Hagsätra, 1/3-10, kl 17.38

Du satt med två systemetpåsar. Det var en tisdag i rusningstiden hem. Alkoholist, tänkte jag. Jag sa ingenting, men du såg nog vad mina ögon sa. Jag vet inte, men hoppas jag inte såg dömande på dig, du verkade besvärad. Men det slog mig att jag inte ska döma dig.
Alkis, tänkte jag, men du har ju redan skam i din kropp. Du dömer dig nog bäst själv. Medömkan är det jag känner nu.
Alkis, stackars dig!