03.55

Klockan är snart fyra på natten och jag kan inte sova.

Har för mycket som går runt i mitt huvud.

Jag blir galen snart.

Jag går och käkar en macka istället tror jag.

Lite positivt också...

Bläddrar igenom min blogg, vad deppigt det är.

Det är lite samma stuk på mina dagböcker, drömböcker och diktböcker. Jag har en förmåga att skriva oftast när jag känner mig mörkare än det vanliga yberglada.

Så i detta inlägg måste jag bara skriva att jag är glad!

Jag har jäkligt kul i livet just nu, ibland bromsas det av stunders allvar, livets stora gåtor, jobbiga insikter, människor man saknar, men jag har min hälsa, jag har min familj, alldeles underbara vänner, ett jobb, en fin (men rörig) lägenhet, och jag är inte dum i huvudet!

Viva la vie! :D

Minnen

Det är konstigt det där med hur udda minnen från ens förflutna bara kan komma fram utav någon lustig trigger. Triggern denna gång blev en gammal lapp jag hittade, skriven av min syster. Det måste ha varit för länge sedan, för det kan jag se på hennes stil, den penna och det specifika papper hon använde när hon skrev det. Hon nämnde tvättmaskinen i meddelandet, och genast kom bilden av vår gamla tvättmaskin från mitt barndomshem upp framför mina ögon. Den som fungerat i 20 års tid, den som krånglat, den min mor svurit åt när knapparna trillskades.

Och med tvättmaskinen kom även bilden av hela tvättstugan. Hade jag blundat hade jag nästan kunnat känna strukturen på väggarna i den lilla korridoren in, och lukten av fukt och tvättmedel. Hade det varit vinter hade jag hört och luktat in torkskåpet med sitt karaktäristiska buller. Men det är en evigt stängd dörr, liksom hela barndomen, och det tycker jag gör jätteont. Jag älskade min barndom även om den stundtals var prövande. Jag vill dit igen, men det går aldrig.

Även här om kvällen när jag var ute var jag plötsligt tillbaka i min barndoms ljuva sommarkvällar. När det aldrig blev mörkt, när det började bli lite kallt om de shortsprydda benen, alldeles rispiga från trädgrenar och buskar efter kvällens upptäcktsfärder. Lilla parkvägen som jag kunde utan och innan, varje liten vrå, varje liten bärbuske man kunde snylta från. Vilka grannars tomt man inte vågade passera. Lilla parkvägen som blev läskig när det var mörkt ute, och som blev "halvvägs-märket" för mig och min bästis Helena när vi skulle mötas eller skiljas för dagen. Känslan av att dagen var till sin ände, och den sorg det även innebar.

Dessa förnimmelser dyker upp lite när som helst, och pågår bara någon hundadels sekund.

Men ack, vad jag älskar dessa hundadelssekunder!

Drömmer igen

Nu är det sommar, och det är sol! Och det är lite lugnare på jobbet. Jag har tid över att egentligen skriva klart x-jobbet, något som går långsamt, eller inte alls. Skärpning! Jag bara måste.

Jag har också plötsligt tid över att fixa i ordning hemma, i förrigår fick jag för mig att möblera om kl. 23 på kvällen. Hade storartade idéer, det blev väl sådär. Soffjäveln, som jag älskar så mycket, måste ut. Den tar upp halva lägenheten i storlek. Så nu står allt i små högar överallt i lägenheten. Men sängen är fri och det är huvudsaken, så att man kan sova när man blir trött.

Mitt drömmande har blivit mer intensivt igen. Drömde om mamma, jättetydliga och starka drömmar. Jag måste börja skriva ned dom igen, men denna gång är det ingen kommunikation från henne till mig, det är snarare mina egna minnen och upplevelser som reflekteras i drömmarna. Jag vet inte hur jag ska tolka dom. Jag jobbar lika intensivt på natten som på dagen i min hjärna. Har alltid gjort. Jag tror jag tänker för mycket. Eller i allafall hela tiden.