Bubblan

Jag och min mamma brukade tycka om att "glo". Att glo innebär inte att stå och stirra på något, utan det går ut på att endera till fots eller i bil åka förbi hus/lägenheter/radhus och kika in i dom längs vägen. Förutsättningarna är ju att det är någon hemma (läs: belyst) så man hinner se något när man passerar. Och så kan man sakta ned lite extra utanför husen. Så kan man se hur fint och städat, eller tvärtom, folk har det. Titta in som i små dockskåp och fantisera ihop historier om vilka som bor där, hur dom lever, vad dom pysslar med under dagarna, hur deras familjer ser ut, hur de inrett sina rum. Det är bra att ha hund, då kan man glo mycket! Och idag glodde jag på kvällspromenaden. Jag tittade in i alla husen och deras perfekta värld. Jag vill också leva och bo som dom. Det är inte jag som är i en bubbla, det är dom som är i en. Och jag svävar utanför bubblan, i ett okänt mörker. Rastlös, rotlös. Jag vill också in i bubblan. Deras perfekta bubbel-liv.

Mamma

3 år har gått idag. 3 år och jag fattar det inte. Idag har vi gjort roliga saker för att få tiden att gå. Det har varit en bra dag, men vi saknar dig. Jag var vid graven och lämnade blommor och ljus, men jag tror inte du var där. Du var nog hos de andra då, där du behövdes mest. Jag tänker på vad vi gjorde denna dag för 3 år sen, men jag vill inte. Jag vet att jag måste gå igenom det någon gång då och då, men inte idag. Inte sabba den bra dagen som varit. För dagen har varit för dig, och du var bra och älskad! Och du är fortfarande älskad och väldigt saknad. Jag älskar dig min fina mamma!

Lazy

Alltså, jag är lat. Eller orkeslös, valet är fritt.
Jag som var så duktig på att skriva av mig här, jag vill fortfarande skriva av mig men varje gång jag känner "suget" är det klockan ett på natten när jag precis ska till att somna, eller så orkar jag helt enkelt inte att skriva något.
Men jag måste bättra mig, jag mår bättre av att skriva. Och nu när jag är ledig och hemma blir jag nästan helt galen eftersom jag inte klarar av att bara inte göra någonting.

Nåväl, på torsdag ska jag iväg till Gotland på en kortare weekend med ett par goda vänner, och det ska bli så jäkla kul! Jag har aldrig varit på Gotland, och jag struntar i om det är dåligt väder. Bara att komma bort och se något nytt ger mig mycket!

Julen flöt på bra och var riktigt lyckad, även om jag saknade mamma fruktansvärt mycket. I morgon är det 3 år sedan hon gick bort, och jag kan inte fatta att det gått så lång tid. Jag bara fattar det inte!

Nu ska jag betala mina räkningar och se vilka pengar jag har över, och sen måste jag till jobbet och mata djur. Jag kanske passar på att stanna till och köpa något i centrum också, lite nya underkläder behövs.
Efter nyår och innan Gotland ska jag rensa lite hemma, och jobba.

Ledig?

Sjukt, denna vecka rivstartade också. Ingen rast och ingen ro, ständig stress och oförberedd, dåliga kvälls- och helgrutiner och jobbiga mornar.
Enda gången jag verkligen skulle hinna med alltihop, och det inkluderar mina vänner, är om jag hade varit mammaledig. Så lyxigt det måste vara, dels att överhuvudtaget ha någon som vill skaffa familj med en, och dels att få vara hemma från jobb under ett år.
Men om det är den enda chansen, så är det ju rätt så kört för min del.
Jag får välja att jobba. Yay.... not.

Bättring

Hm. Jag borde bättra mig med att skriva här oftare. Inte för att många läser, men för att jag själv känner att jag måste skriva av mig. Men jag har inte hunnit eller orkat. Jag vet inte om det beror på mörka hösten eller för att det har varit så mycket nu på jobbet. Den här veckan har t.ex. varit alldeles galen. Jag har bara flugit och flängt runt och kört hit och dit och känner mig nästan lite rotlös. Visserligen älskar jag att resa, men inte riktigt på det här sättet. Och tiden bara rusar, idag är det första advent. Hur sjukt är inte det?

Vad skönt det var när man var liten och helt obekymrad över omvärldens sysslor och tvång, och satt i skolan när fröken läste högt ur en bok på första advent och ett levande ljus stod tänt på varje barns bänk. Man blev nästan hypnotiserad av ljuset. Jag kommer inte alls ihåg vilken bok som lästes, men själva adventsstämningen sitter som fastnaglad i minnet. Lukten av stearinet, den lite skumma belysningen i rummet, tystnaden och så frökens bokläsning. Nu är jag och jobbar, men när jag kommer hem ska jag stearinmysa.
Det tråkiga är bara att det är så vidrigt stökigt hos mig just nu, för jag har inte hunnit med att städa. Jag har i princip inte varit hemma.

Nåväl, var på en irländsk pub igår och firade en av mina allra närmaste vänner som fyllde 30. Det var väldigt trevligt och maten var god! Uppsala är en vacker stad men ligger i topp på min städer-jag-hatar-att-köra-i-lista. På plats nummer två kommer Göteborg, och på tredje plats Stockholm. Men Uppsala ligger i topp. Det är bara bussfiler, enkelriktat och en miljard cyklister som ger fullständigt fan i trafikregler och bilister. Så det var med lite nervositet jag körde dit, men det var verkligen hur lätt som helst att hitta. Och jag har inte ens en GPS. Det ni!

Ensamt

I natt är det en sådan där ensam natt igen. Och jag kan dessutom inte sova. Jag hatar hur man är utlämnad åt sig själv, vara ens eget sällskap, ägna all energi åt ens egna tankar när jag mest av allt skulle behöva rikta dom åt någon annan, och nej, man får faktiskt inte de bästa svaren av sig själv alltid.

Söndag

Klockan är strax efter åtta, räkningarna är betalda, jag har ätit middag, dammsugit, våttorkat, diskat och haft det trevligt hela helgen.
Det är första gången på länge, länge som jag faktiskt tänker njuta av att inte göra ett skit mer idag! :)

Det snurrar i mitt huvud...

Det är mycket tankar i mitt huvud nu.
Det är vissa insikter som verkligen sjunkit in i mitt vardagligt bekymmerslösa sinne. Insikter om hur viktigt livet är. Nu får inget mer jobbigt hända. Jag är inte särskilt religiös, men jag ber för goda besked. Jag är ensam om att bära tyngd och jag vill verkligen inte bära mer än den tyngd jag redan har.
Inte nu.
Jag är ung. Jag har mitt långa liv att leva. Jag har mycket kvar att lära. Jag har mycket kvar att känna.
Så jag vill känna glädje. Ingenting annat. Inte onda besked. Jag vill inte måla fan på väggen, men ibland måste man dekorera lite med honom för att förbereda sig mentalt.

Hjärnan kan ibland inte skilja på tankar och verklighet. Innan tävlingar kan idrottsmän gå igenom en bana mentalt, för att hjärnan vid tävlingstillfället då tror att man redan genomfört banan tidigare, vilket är fördelaktigt för idrottsmannen.
Jag tänker mig onda besked som en bana att springa. Jag är idrottsmannen på startstrecket som ska springa en ond bana, så att jag inte blir en förlorare om banan är ond i verkligheten.
Jag vet inte om det i detta fall skulle vara fördelaktigt, för tyngden att bära skulle bli densamma.

Nu ska jag sluta med mitt fan-målande och gå och sova. Lämna alla besked utanför min hjärna så jag kan sova i natt. Lugna ned mig lite och tänka rationellt.  Man vet faktiskt inget förrän man tagit reda på det. Och det kan man inte göra kl. 23.45 en tisdagkväll.
Godnatt!

I mitt bröst

Jag har upptäckt dig.
Jag har förklarat krig mot dig.
Du kan förstöra mitt liv.
Men jag ska förstöra dig först.
Jag vet ej om du är god eller ond.
Men jag ska ta reda på det.
Och det spelar ingen roll.
För jag är stark.
Och du ska förintas.
Men ödet skriver sagan.
Inte du.
Inte jag.

Magsjuk

Idag var det en vacker dag ute! Det var sol, jag hörde några fåglar och lite folk som rörde sig på gården. Men själv låg jag och sov, jag sov hela dagen. Jag stördes av solen i mina ögon, något som jag annars älskar! Jag sov tills det var mörkt ute innan jag klarade av att kliva upp. Jag missade en helt underbar dag, och det känns. Men jag tycker faktiskt synd om mig själv just nu. Jag är magsjuk, och så tror jag att jag har en liten släng av bihåleinflammation på det.
Jag som nästan aldrig är sjuk fick gå hem i fredags, har sen varit hemma, kräkts när magen vänt på sig och legat i soffan med huvudvärken med stort H och en värmekudde som lindringsförsök. Och har haft tabletter som inte lindrat. Och varit för dålig för att gå och köpa nya. Med en stackars uttråkad hund som legat nära, nära hela tiden. Och nu är jag hungrig som en varg, men jag får inte äta för mycket för det blir för jobbigt för magen att bearbeta. My god, jag hoppas jag är bra till måndag. Jag hatar att vara sjuk, och jag hatar att tycka synd om mig själv.

Mitt hjärta hit och mitt hjärta dit... who the fuck cares?

Jag är så jävla less på folks offentliga förhållanden och kärleksliv på FB. Who the fuck cares? Vem försöker dom intala egentligen? Vad är det som saknas om man är så desperat att försöka överbevisa omvärlden att allt är så himla bra? Ger man inte varandra kärlek när man ses?
Ett förhållande är inte bra om man ska tagga varandras namn med små hjärtan heeeela tiden. Jag blir snarare misstänksam, det ser ju inte direkt ut som ett stabilt förhållande. Det är också så himla boring att läsa sådana människors statusar, så jag har börjat dölja dom. Och det bästa av allt, vad mycket bättre FB blev...

När saker tas bort som ska vara kvar

Idag besökte jag min mammas grav. Jag åker dit ganska så ofta, men senast var i slutet av augusti så det har gått ett tag. Vid hennes grav har det funnits en pryl som suttit på ett högt skaft. Den har inte varit den vackraste prylen (en gång i tiden var den vacker), men den har alltid funnits där.
På vintern, när gravarna vilar under djupa täcken av snö brukar folk generellt sett inte gå till kyrkogårdarna. Speciellt de senaste två åren när det har varit sjukt mycket snö. Men jag går dit ändå. Jag går dit och gräver fram graven och placerar blommor där även under den hårdaste vintern. Och då har prylen varit bra, för då har man sett var graven funnits under den metertjocka snön.
Vet ni hur homogen en gravplats blir av så mycket snö? Man ser inga gravar överhuvudtaget, om man inte är där ofta har man ingen aning om vart man ska för det är bara ett endaste, stort vitt täcke över dem alla. Det är samtidigt väldigt vackert också. Så vilsamt och fridfullt. Fast jag hittar graven alltid ändå, jag vet ju var den ligger för jag är där så ofta.
Men prylen är nu borta. Någon måste ha tagit den. Den satt nedstucken djupt i marken, nära en buske, så den kan omöjligt ha blåst iväg. Den har stått där i mer än ett år minst och varit med om alla väder och vindar, utan att flytta sig. Och gravmästarna har inte klippt gräset nu på hösten, annars kan de vara duktiga på att plocka bort sånt som råkat hamna i vägen. Men de är också rätt duktiga på att sätta tillbaka saker på sin plats om de ser var det hör hemma. Jag har hört efter med den enda personen mer än jag som faktiskt tar sig till graven då och då, och den personen har inte heller flyttat på prylen.
Jag blir så ledsen, tänk om någon tagit den? Det finns folk som tar från andras gravar. Som snor andras blommor och ljus osv. Vad har man för jävla samvete då? Sakerna som sätts på gravar har ju oftast en orsak varför dom sätts dit.

Kvinnans straff

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Varför straffas jag? Jag förstår inte.

I morse vaknade jag utvilad efter att ha sovit i nästan tio timmar, dock med avbrott eftersom jag somnade framför TV:n och sov i soffan fram till 5 i morse. (Kul tjej, va. Vilka fantastiska fredagskvällar... att sova framför TV:n). Sen när jag började röra på mig, dvs. efter att jag varit ute i solskenet på morgonhundpromenaden, så vaknade min kropp och då kom den. Den där mensvärken. Fy i helvetet.

Jag klarar smärta ganska bra tycker jag och har generellt sett inte problem med detta i vanliga fall, men idag var det fan i mig inte nådigt. Jag hann trycka i mig 2 alvedon och hoppade snabbt in i en skållhet dusch i ett lindringsförsök, men det här var det värsta jag varit med om. Kramperna fick mig att stå dubbelvikt i badkaret, och jag höll på att svimma flera gånger när de satte igång. Fick stödja mig mot väggen för att inte falla ihop. Jag tog mig på något sätt till sängen där jag blev liggande, jag förmådde inte att röra mig överhuvudtaget. Där önskade jag verkligen att jag haft någon hemma som kunnat hjälpa mig att hämta värmekudden och smärtlindring. Eller kanske gå ut med hunden sen ifall kramperna inte ville ge sig. Men är man själv får man klara sig själv. Krypa till köket går ju också. Men det var inte så skönt.

Jag kände mig illamående och ville nästan kräkas, fick frossa och jobbigt att andas. Jag fick hyperventilera för att få luft överhuvudtaget. Det är inte roligt när det blir såhär. Jag hade tur som var hemma en lördag, tänk om det hänt under en föreläsning på jobbet? Vem vill hyperventilerande krypa ut ur klassrummet? Nu är dagen iaf lite förstörd, för nu när kramperna äntligen släppt har jag ändå tungt huvud och lite yrsel och kan inte göra något av det jag tänkte idag.

Fast jag måste åka till jobbet. Det ligger en daggmask på en papptallrik på vår skohylla. Våra elever tog den till jobbet för en redovisning men glömde honom där. Så de ringde mig igår och bad mig speciellt att ta ut honom, men det glömde jag när jag gick hem för dagen. Det är en sak om masken torkat ihop för att jag glömde honom helt, men nu kom jag ju ihåg honom och då kan jag inte bara strunta i honom med vetskapen om att han ligger där och dör. Han kanske känner samma kramper som jag. Det är ingen varelse värd.

Wordfeud

Jag är ingen vidare beroendemänniska har jag tyckt. Men jag måste erkänna att appen Wordfeud är lite hysteriskt beroendeframkallande. MEN- nu hatar jag spelet. Ordlistan är allt ifrån korrekt och det driver mig till vansinne. Dessutom har ju folk lyckats lista ut hur man fuskar, och sånt verkligen hatar jag. Vad har såna människor för samvete? Och vad är det för mening när jag inte får rätt för ord som hint, pöl och allel, men andra får rätt för gyms, je och lö. Vad är je för jävla ord i SAO?

Smilla 1991-2011

♥ Smilla ♥

För en vecka sedan fick min underbara, gamla katt Smilla somna in och fara vidare till katthimmelen.
Hon blev ca 20 år gammal och levde ett gott och händelserikt liv. Hon hette Snowie från början men bytte till Smilla när hon kom hem till vår familj. Där var hon drottning i området och en rätt tuff dam som satte både katter och hundar på plats. Under hennes sista år bodde hon hos ex-svärfar i Umeå, och fick tillgång till både villa och fri utgång, vilket var bättre än det liv jag kunde erbjuda henne just då.
Hon var också drottningen av vedboden på landet, och drog ofta ut på rövartåg i flera dagar.
Sista turen hon tog blev 13 dagar, och hon blev antagligen instängd någonstans, något som hennes allt äldre tantkropp inte klarade av. När hon kom tillbaka var det bara blott en skugga av den prinsessa jag en gång kände. Eftersom hon har hängt med mig i största delen av mitt och hennes liv, och hon var min katt, såg jag inget annan lösning än att åka upp till Umeå för att vara den som överlät henne till hennes himmelsrike. Hon kände igen mig och visade med all den lilla kraft hon hade kvar att hon var glad att se mig. Det hela gick fint och lugnt till och hon somnade in i min famn. Jag vet att jag gjorde rätt och jag var glad att jag fick vara där. Många, många tårar grät jag över denna gamla dam den dagen, och jag kommer älska henne och minnas henne och hennes karaktäristiska spinnande för resten av livet.

Smilla, min vita, vackra drottning, jag vill tacka dig för den tid vi fick tillsammans! Du var en mycket älskad katt!

Tabasco

Idag fick jag komplimangen att jag var kryddig. Jag är inte riktigt helt hundra på innebörden, men jag tyckte det lät rätt fint ändå! :) Det är iaf en av de mest originella komplimangerna jag har fått... Den ska jag suga på länge.

Död gris

Jag köpte fläskfilé på extrapris. Är i vanliga fall väldigt okinkig med mat, men idag undrar jag vad jag just stoppade i mig till middag. Fläskfilén luktade verkligen död gris...
Jag har varit med förr om att fläskfilé kan lukta illa efter att ha varit vakumförpackad, men då har det inte luktat illa efter stekningen, som det gjorde nu. Smaken var det inget fel på och inte utseendet, men lukten...
Och nu när jag öppnar kylskåpsdörren kommer den döda gris-odören från lunchboxen ut och smockar till mig. Får se om jag kommer ligga i magkramper och förgiftning ikväll. Magen börjar redan kurra, men om man inte tänker på det så finns det inte, visst var det så?
Tralalalalala...

11 september

Följer minnesceremonin från N.Y på TV. Det är 10 år sen flygplanen kraschade in i World Trade Center. Jag sitter givetvis och gråter lite, det är känslosamt eftersom det hela var så stort. Men jag tänker också på när jag fick reda på det för 10 år sen. Då var jag blott 20 år gammal och stod inne på förberedningen på mitt förra jobb och förberedde operationsmaterial, när min kollega kom inspringande och sa att det hade kraschat ett plan i ett av WTC-tornen. Vi fattade inte riktigt, det måste ha varit en olycka, men tänk att planet lyckades träffa tornen av alla byggnader. Det lät så osannolikt så vi trodde nästan inte det var sant. Sen fortsatte vi att förbereda instrumenten ett tag, när hon kom in igen och sa att det hade kraschat ett plan till i det andra tornet. Då fattade vi allvaret och att det inte var tal om någon olycka, så vi gick ut i väntrummet och tittade på nyhetssändningen. Jag tror nästan hela jobbet samt alla patienter i väntrummet stod och tittade. Tysta. Chockade. Och sen rasade tornen, där på TV:n mitt framför våra ögon. Helt ofattbart.

Speedad

Hm. Vet inte var jag ska börja egentligen. Vill skriva av mig om så mycket, men det orkar jag inte riktigt. Jag måste Skriva av mig oftare alltså. Men tiden går så himla fort, var tog augusti vägen egentligen t.ex.?
Sommaren är slut, det är jobbigt tycker jag. När vintern har varit vill man bara att den ska gå över, när sommaren har varit vill man inte att den ska sluta.

På jobbet rullar det på, ingen rast och ingen ro. Fortfarande inget eget liv, jag jobbar eller sover. Jag hade ett telefonmöte med en banktjänsteman som skulle hjälpa mig med en översiktsbild av mitt sparande. Det var så tragiskt, jag la inte ut några på pengar på något personligt, inga kläder eller skor, ingen manikyr, ansiktsbehandlingar, ingen frisör, jag är inte medlem i några föreningar eller tränar inte på något gym. Pengarna går till räkningar, mat och bensin. Yay. Kul tjej. Fast idag sitter jag på min balkong i höstsolen och försöker bara vara. Jag är annars i en väldigt speedad fas igen, det är nog för att det är många nya på jobbet. Det stissar upp mig, jag är som en jävla vallhund, vill att alla ska vara med, alla ska må bra, jag vill inte missa något. Det går inte att hålla koll på alla samtidigt. Det vet jag ju om och jobbar på det, men det är också lite så jag är som person så förändringen går ju inte på en dag. Jag har också mycket, mycket överskottsenergi som inte kommer ut, och då bilr jag en bulldozerduracellkanin.

Jag kan berätta några roliga saker iaf., man ska glädjas åt det lilla (också en vanesak, mirakel sker aldrig). Just nu är det väl tre saker egentligen. Jag dealade till mig ett bra kontrakt på jobbet, som i teorin ska ge mig lite mer tid att slutföra min geografiuppsats. Uppsatsen går iofs. jävligt trögt och jag har tappat all motivation och ambition och tvivlar på min idé, men med tanke på förra årets sjuka, hysteriska schema för mig på jobbet så är denna termins kontrakt mycket bättre. Det är positivt! I praktiken får jag ju ingen tid över, och jag sitter fortfarande och jobbar på helger och nätter eftersom jag somnar av trötthet i soffan när jag kommer hem, men kanske någon gång om jag jobbat igen ordentligt så kanske jag kan lösgöra lite tid.
Jag har testat en ny metod att försöka klippa klorna på min lilla vovve, som för övrigt är övertygad om att hon kommer att dö varje gång jag tar i hennes klor. Det är att, efter tips från hunddagisfröken, ge henne leverpastej bara när klorna klipps, och det har funkat så bra! Jag har fått klippa alla klor, och bakklorna är t.o.m. inte läskiga att klippa längre, men det är fortfarande lite fjanteri från hennes sida men det går, klorna blir klippta!
Igår gjorde min underbara vän en tjänst åt mig och åkte till en marknad i hennes hemstad och köpte en stol åt mig som jag velat ha hur länge som helst. Det är en stol gjord av en trästock, snidad som en hand. Jag har sett stolen i en affär i Stockholm, modellen något annorlunda men principen den samma, och den var för dyr att köpa tyckte jag. Sen hade mitt ex sett den för halva priset pga. att den var trasig, fortfarande dyrt. Sen var den slut. Men min vän har sett den på marknaden vid flera tillfällen, så denna gång var både hon och jag beredda och nu blev köpet av! Jag är nu ägare av en handstol och jätteglad över detta!

Moffa

Gud vad jag äter, jag äter hela tiden när jag är hemma. Nu har jag gått loss på chokladasken jag fick från Australien-släkten, jag är så onyttig och borde skämmas!
....*skäms*....

Sommaren

Min semester blev inte som jag tänkt mig. Den blev inte så bra som jag önskade och framför allt hade behövt. Semestern gick mest åt att ta hänsyn till att andra skulle ha en bra semester, för andras semester är bevisligen mer helig än min. Halva semestern blev perfekt, den andra halvan värdelös. Men hur illa det ändå var har jag så svårt för att sommaren är över. Jag saknar min semester, jag saknar det adriatiska havet och de (oftast) bekymmerslösa timmarna på dygnen. Jag saknar ljudet från kajen, och lukten, det luktar sommar! Här hemma luktar det höst. Hur fint och varmt det än är i solen så luktar det höst.

Jag sitter här i vintersverige varje år och undrar varför jag är kvar? Jag älskar sommaren, jag älskar ljuset, de lätta kläderna och doften av hav. Sommaren gör mig glad och ung, jag känner mig vacker och inte så ensam under sommaren, folk vaknar till, blir trevliga och umgås. Sen kommer vintern som stänger in. Det blir mörkt och kallt och tungrott, och folk försvinner från stadens gator. Man bär tunga, tjocka och svettiga kläder och det är surt och mulet när man råkar stöta till folk av misstag. Man ser inte en själ. Det blir ensamt. Dagarna blir likadana och tillsist vet man inte när på dygnet det är, eftersom det är mörkt hela tiden. Jag säger inte att jag hatar vintern, för det gör jag inte, men vintern är fin i tre veckor. Sen räcker det för mig. Och jag föddes i Sverige... Sverige är inte rätt land att bo i när man älskar sommaren, eftersom det är sommar i snitt 1,5 månader om året om man räknar rent och vackert sommarväder. Jag kanske är mer sydlänning än svensk ändå? Visserligen har Sverige fantastiska årstider, när det är höst är det verkligen höst, när det är vinter är det verkligen vinter. Men det är fint i små mängder, förutom sommaren, den är vacker hela tiden.

Så jag sitter här, halvgammal, och tiden bara rinner iväg. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv, för det händer ju inte så mycket. Inte så mycket som är roligt. Jag menar inte att livet ska vara roligt hela tiden, men det är ju kul om det händer något nytt i livet någon gång. Det är väl inte för mycket att begära? Men jag kanske ska ta mig lilla själv och flytta någonstans där det är sommar året runt? Inte för att något roligt kommer hända då, men då kanske jag inte känner mig så nedstämd av hösten. För jag blir ledsen av att tänka på att det är ett helt, långt jävla år kvar innan havet och solen, de bekymmerslösa timmarna, nagellacket som hinner torka innan man sätter det på nageln och glassen som smälter innan man hunnit äta upp den kommer igen. Och då är jag också ännu äldre.

Inspanad?

Oj, jag vet inte riktigt men det kan hända att jag har blivit inspanad! Det finns en husse som såg mig körandes i bilen bakom honom påväg till hunddagiset. Vi har setts i typ 20 sekunder tidigare, så jag måste säga att det var imponerande att han såg att det var jag, för han hade verkligen stenkoll!
Jag blir lite fånig nu, men det är lite spännande kul att någon därute har sett mig!
Och idag ringde jag och bokade bord till vår AW på puben och det var skotten som svarade. Alltså my god, den dialekten! Jag döööör! Och han är inte bara skotsk och fin, (och upptagen :( ) utan rolig också! Jävla helvetes skit. Kan han inte bara vara bög så man silpper sukta efter det där man aldrig kommer få?

The yrsel is back!

Well, liksom min gamla trogna parhäst Murphy som tyvärr återkommer då och då och stannar ett tag för att sen till min förtjusning försvinna, så har min andra (o)vän yrseln kommit tillbaka. Peppar, peppar sa jag för inte allt för länge sen för jag har inte haft den på ett par månader (sen maj?) men idag, jävla skit, så smög den sig på igen helt utan förvarning. Jag var ute på en lugn promenad en timme med hunden utan att känna något men när jag kommit in och tagit av mig skor och gick in i köket sa det svoosch och snurret började så pass att jag tog en tablett mot det för att rädda kvällen. Nu sitter jag i soffan och inväntar den tveksamma antisnurr-effekten och vill helst av allt äta eftersom jag är dödshungrig och kycklingfilén ligger och väntar på mig i köket. Jag som skulle fixa bulgur och hummus och allt. Nu blir det försent så det blir tråkmat om jag inte blir bättre. Fan! (Nu har jag svurit tillräckligt för idag tror jag).

Saknar dig!

Jag saknar dig mamma! Jag saknar dig med hela mitt hjärta! Det gör bara så ont ibland, som nu. Jävla helvete vad det gör ont. Jag är arg, jag är besviken, jag är ledsen och jag är upprörd! Jävla orättvisa, jävla smärta, jävla ensamhet, jävla liv. Drömde om dig i natt, jag var så förtvivlad. Det är bara att ge efter och gråta. Ut med smärtan! Om jag hade kunnat krama dig, bara en enda gång till...

300

Kollar filmen 300. När filmen kom var den häftigt gjord, men jag tycker faktiskt själva skådespeleriet är rätt töntigt. Det är ju trevligt med vältränade, halvnakna män, och Gerard Butler är ju aldrig fel, men i försöket att framställa spartanerna som kalla hårdingar blir de istället tomma idioter som gör idiotiska saker. Kanske asballt om man är ung, stridslysten grabb, men jag vet inte jag...
Och någon Xerxses-gud uppenbarade sig nyss som betedde sig extremt bögig (inget emot bögar alls, men jag tror inte det var riktigt det som dom tänkte sig när filmen spelades in). Men något jag irriterar mig mest på är att de skriker hela tiden när de talar. Som om det blir lite coolare när man skriker, lite mer allvar, lite mer HÖGTIDLIGT kanske? Mer HEROISKT? KANSKE NÅGOT JAG BORDE PROVA PÅ JOBBET..?
-"I HAVE TO GO AND TAKE A DUMP"
-"MAKE IT SO, AND SHOW NO MERCY!!"

Hållningen... det är hållningen!

Idag på bussen såg jag en riktigt fin kille. Det händer inte så ofta eftersom jag är extremt kräsen och jag är dessutom lite blind för sånt i vanliga fall, men jag antar att det är en släng av sommarromantiska tankar som dröjer sig kvar. Jag tänkte något i stil med "ge mig en städskrubb och en kondom" när jag såg honom vid första anblicken och sen smygtittade jag givetvis på honom hela resan hem, men självklart bodde han ju inte där jag bodde. Jag funderade lite på varför jag tyckte just denna man var så fin, och kom på att det måste varit hållningen. Han hade en sån snygg hållning! Det är bara så grymt snyggt med män med bra hållning! Mums, mums! Så sträck på er killar! Om inte för min skull (uuuuh) så för er egen!

Aubergine

Det börjar kvällas och jag är så hungrig så jag döööör! Men jag har inte fått tillbaka min vinteraptit än, vilket bara kan ses som en fördel faktiskt. Sommardieten håller vikten lite bättre, och eftersom jag är lagd åt det fysiskt lata hållet så är jag glad så länge jag håller mig till den.
Så idag stod jag i affären och hade ingen aning om vad jag skulle äta till middag, så jag grabbade tag i en tjusig aubergine, en grönsak jag i princip inte kan någonting om.
Sen testade jag ett enkelt recept att ungssteka den, men det är svårt att få till det bra, för auberginen suger i sig mängder med olivolja. Man måste också krydda ordentligt med salt för att den ska smaka något och sen när den steks i ugnen så rinner oljan ut igen, så det blir väldigt oljigt.
Man kan tydligen preparera den på olika sätt innan, och jag tror att den har potential att smaka ganska så gott som t.ex. substitut till potatis eller som extratillägg i en maträtt.
Dagens rätt var ok, om än lite oljig...

Back to business

Hej alla (kanske inte många, men kanske trogna?)!
Nu är jag tillbaka från min semester, i år gjorde jag ett experiment. Jag skrev ingenting alls på FB *klapp på axeln* under hela semestern, och ingenting här heller (fast det hade varit skönt) men jag insåg att jag inte var så beroende av FB som jag trodde. Jag vet inte ens om någon noterat min tysthet, men sak samma. Det var rätt skönt att inte ha kontakt med omvärlden på samma sätt som hemma.
Däremot har jag ett nytt beroende, vilket är min nya, vita iphone 4!!! Jag, som aldrig brukar omge mig med tekniska prylar... Jag är asball nu! ;)
T.ex har jag min dator med modem hos min syster, så detta skriver jag på min lilla vita prrrrrecious!!! :) Jag lovar dock att skriva av mig lite mer här, jag har saknat bloggen.
Idag var första dagen på jobbet, en synnerligen avslappnad dag, och nyss har jag hämtat min gullstrumpa, hon blev så glad när jag kom, kändes som hon aldrig ville sluta pussa på mig! :)

Roddmaskinen

Sådär. Nu har jag dragit fram min mammas gamla dammiga roddmaskin. Hon köpte den för länge sen i hopp om att bli lite mer vältränad, men den stod mest undanstoppad under någon säng. Så jag tog över den med samma hopp och den har stått under min säng nu länge. Fast idag drog jag fram den (den var DAMMIG!) och rodde i ca 10 minuter med två kortare pauser. Jävlar vad det är jobbigt när man är otränad! Men jag älskar rodd, man tar i med hela kroppen, man svettas, man sliter och man hamnar i rodd-trans. Istället för att cykla eller springa får det bli rodd, idag hade jag t.ex. ingen ork i kroppen att springa (det är dessutom jättefuktigt väder och det gör att jag får jobbigt att andas) så då blev det rodd! Sen får man ju lägga till promenaderna med vovven. Det blir nog kanske beach 2012 åtminstone istället för 2015 som jag hoppas på! ;)

200:e inlägget!

Wohoo! 200 inlägg! :D

GI

Efter ett par misslyckade försök att hitta en garnaffär här i trakterna så åkte jag hem och handlade mat istället. Jag har cyklat till jobbet två gånger förra veckan och insåg efter det att min rymddiet inte fungerade alls. Jag tappade typ ett kilo, men höll på att svimma under dagtid istället. Inte av hunger, inte av dåligt humör, utan för att kroppen inte hade någon som helst energi.

I allafall, jag försöker istället tänka på maten genom att äta mindre kolhydrater, minska ned på godis osv. och sen kanske öka träningen lite mer. Sånt som alla andra gör dagligen. Idag gjorde jag GI-mat. Rostbiff och en helevetes massa sallad. Sen bröt jag dieten lite genom att använda bernaise-sås och valnötter i salladen, inte OK men jag struntar i vilket. Jag är ju hungrig för fan. Jag måste väl ut och jogga lite ikväll om jag orkar för att göra mig av med lite som jag tryckt i mig. Eller om jag tar en snabbare och längre promenad med vovven istället. Vi får se. Regnet hänger i luften och jag är trött.
Men jag är iaf väldigt mätt! :)

Rostbiff, sallad, bernaise, en liten tomat och blodapelsinjuice stod på kvällens meny! Mmmm!

Ryska rymddieten, dag 1 måndag

Frukost: 1 kopp kaffe
Lunch: 2 ägg och en tomat
Middag: 200 gr rött kött och grönsallad
Startvikt: 61 kg.

Kommentar:
Jag dricker inte kaffe, så det blir te på morgonen istället. Idag drack jag två koppar te istället.
Lunchen åt jag med andakt, måste säga att det faktiskt fungerade bättre än jag trodde, jag blev inte mer hungrig än vanligt vid 14-tiden. Kände av huvudvärk, var det dieten eller vädret? Tog en ipren.
Sen dröjde det alldeles på tok för länge inna det blev middag. Meningen är ju att man ska äta vid middagstid men jag fick i mig min middag vid kl. 22. Jag tryckte i mig en tomat innan jag åkte och handlade kvällsmiddagen, så den måste ju räknas in.
Det är jobbigt att inte äta något som helst godis. :S
Och nu har jag huvudvärk igen och känner mig faktiskt lite snurrig, så det är bäst att gå och sova innan man blir för hungrig igen.

Ryska rymddieten

Ok. Såhär är det. För 1,5 år sen var jag tvungen att ta bort min hund, vilket innebar att alla promenader i vardagen försvann. För 6 månader sen hade jag så mycket att göra på jobbet att jag inte hann träna på gymmet, vilket innebar att precis all fysisk aktivitet för min kropp försvann. Men jag fortsatte äta. Visserligen mest nyttiga saker, t.ex. tomater i överflöd och massa frukter, men grejen är att jag åt hela tiden.

Det syns inte för den ovane betraktaren, vilket innefattar så gott som alla eftersom det inte finns någon som betraktar mig grundligt dagligen, men det känns för mig. Det känns att kroppen inte är slimmad och jag själv börjar se det på foton. Min matchvikt är 57 kg. 56 kg är också bra. I min ungdom vägde jag en gång 54 kg men då började de på min dåvarande arbetsplats bli oroliga för mig. Nu väger jag 61 kg, vilket inte är för mycket egenltigen men jag vill nå min matchvikt för jag trivs inte i den kropp jag har nu.
Rumpa och lår har jag alltid haft och kommer alltid att ha, men det är annat jag stör mig på. Så nu ska jag köra den ryska rymddieten. Enligt folk på nätet är den oseriös och ger utövaren huvudvärk, men jag kommer justera lite och ska försöka hålla den någorlunda iaf.
Wish me good luck och några kilo mindre...

Update Russin

Jag har inte skrivit på ett tag. Jag har haft fullt upp (som vanligt alltså) och det har gått bra med Russin, hon har sannerligen varit med om mycket sen hon kom till mig! Det har varit allt från att möta vanlig vardag med skola och elever, mött lastbilar, vandrat på broar och skällt på sopgubbar, blivit inskolad på dagis och träffat kompisar och lärt sig gå i koppel med flera andra hundar samtidigt, till att vara med på barnkalas och hälsat på kompis i Skåne med både katter och stora hundar. Jag har försökt klippa hennes klor- det var ingen hit! Snarare rätt panikslaget. Hon kan sitt och ligg och kontaktövningar, fast hon tycker inte om när man ska lägga godis på tassarna (hennes tassar är det mest värdefulla hon har tycker hon nog) eller att vara ensam hemma. Hon är alldeles fantastiskt söt och jag blir mer och mer förälskad i denna lilla varelse för varje dag! Vi ska bli bästa kompisar (fast det är vi redan) men vi ska träna (utan att bli tjocka) och ha roligt! :)

Russin!

Russin

Här är hon, den nya familjemedlemmen! 

Nu har jag lyckats sätta 178 omdömen i skolan, gjort klart nästan så gott som alla betyg (förutom de elever som går sommarskola en vecka till, men sen ska det fasiken i mig vara över) och nu börjar sommaren. Då jag inte jobbar för en kommunal skola har jag inte sommarlov, så sommaren börjar på jobbet, men jag har mer ledigt helger och kvällar! Tyvärr går ju sommaren så fort, men jag har redan hunnit med att bada!

Och blivit hundägare igen! Det har gått 1,5 år sen min senaste hund lämnade mig pga sin epilepsi, så jag har varit lite osäker och reserverad till att skaffa en ny. Att vara obunden är ju sweet life, men om sanningen ska fram så gör jag inte mycket mer på min fritid utan som med hund, och det är mycket roligare med hund! Dessutom så är det ett hälsoskäl, nu har jag både ett tvång och en anledning till att röra på mig.

Hon heter egentligen något annat och är en pigg liten matgalen krabat som bott i princip hela sitt 1,5 år långa liv på en kennel. Det innebär att hon inte tränats så himla mycket, så det där med koppel och kontakt med sin förare ska vi jobba på. Visserligen är hon van vid andra hundar och katter, men det har varit hennes flock. Nya hundar är roligt och dom vill hon bara rusa fram till och leka järnet med. Likaså nytt folk, de är ju inte längre någon som kommer in på hennes gård, så hon vet inte riktigt hur hon ska göra. Men hon lär sig fort så det här kommer gå bra! 

En mycket bra egenskap är att hon gillar att sova på morgonen, så det bådar ju mer än gott!!! ;)

Rastlöshet av tidslöshet (eller: jag hatar att vara sjuk)

I torsdags förra veckan var jag lite dämpad. Inte på humör. Orkade inte med något tjafs. På kvällen var jag osedvanligt trött och la mig ganska tidigt (halvt tolv, det är tidigt i min värld). Jag vaknade kl. 02 av feberfrossa, huvudvärk och ovanligt tjock i näsan. Great. Sen dess har jag varit sjuk. Över en vecka, och det tär. Jag var tvungen att vara hemma under fredagen, och var helt sänkt under hela helgen. I söndags blev tipspromenaden med naturkyddsföreningen inställd pga dåligt väder (vilket bara var bra, för de andra i föreningen hade glömt bort att de skulle hjälpa mig så jag skulle stått där helt själv, inte så roligt tycker jag :( ) så jag gick och la mig och sen stannade jag i sängen till 16.30. Helt sjukt! Hela dagen gick och jag gjorde inte ett skit. Jag kan inte sova på nätterna för jag hostar så det känns som lungorna ska flyga upp.

Sen kämpade jag mig igenom en halv vecka på jobbet, hostandes, svettandes, snörvlandes och kände mig så jävla ofoxy man bara kunde (inte för att jag vanligtvis går omkring och känner mig foxy, vanligtvis känner jag ingenting om mig själv men nu kändes det bara ofräscht). Eleverna slackar och inser sen när det är mindre än två veckor kvar att de har asmycket kvar att göra och kommer och kräver att jag (!) ska fixa något sorts mirakel åt dom. Ibland blir man lite trött på dagens ungdomar, de är så in i h-vete curlade, men det är så det är och inget jag kan ändra på. Bara att kämpa på. Piska mig själv vidare.

Igår var vi alla lediga pga röd dag och jag satt verkligen i soffan och gjorde INGENTING på hela dagen. Inte ett skit. Nothing! Nista! Jag vet inte riktigt vad jag känner över det. Det var så länge sen, jag blir rastlös av att inte göra något på en hel dag. Jag får ångest, för det känns som om man slösar på dagarna i livet. Jag blir ju inte yngre direkt. Men kroppen behöver bevisligen vilan.

En släkting avled igår morse, och även där är känslorna blandade. Hon var inte en genomsnäll människa, hon behandlade inte andra alltid så bra. Hon behandlade sig själv väldigt bra. Men det är alltid sorgligt när någon dör, och hon var ju trots allt en släkting. I varje människa finns någon god sida tror jag och när en själ lämnar jordelivet bör man välsigna den med sin tanke, så en tanke skänktes till henne också. Hon har fått sin frid och antagligen återförenats med hennes älskade (och underbara) make.

Idag har jag tvättat typ allt som går att stoppa in i en maskin under dagen. Jag har inte tvättat mina kläder på kanske 2 månader. Det har legat 6-8 tvätthögar i min lägenhet som har förflyttats mellan soffan, sängen och golvet. Jag har handtvättat mina underkläder dag för dag för att ha något rent på kroppen. Nu blir rubbet rent och ihopvikt, och jag ska försöka sortera fram sommarkläderna och bort med vinterkläderna. Jag har mina två asstora plastbackar från Ikea, som är ett helvete att bära upp och ned till källaren eftersom locken faller av, men med lite gaffatejp och envishet ska det funka! Det vore så skönt att ha bara två, högst tre boxar per klädsäsong, och lätt att gå ned och hämta och sortera fram. Fast jag gillar inte att vara i källaren. Det är ett gammalt ombyggt skyddsrum, så man måste öppna en stor betongdörr med rattar, och jag har förrådet längst in så jag ser inte om det kommer någon. Huva!

Egentligen borde jag ta upp exakt ALLA kläder i lägenheten, rensa bort MASSOR och sen ned med det i källaren igen. Men det får bli en annan dag. När jag är frisk. Och har tid. Nu måste jag fokusera på att sätta betyg denna "lediga" helg.

Morsdag

Älskade mamma!
Jag tänker på dig och saknar dig! Inte bara en dag som denna, utan även 364 dagar till under året.
Jag besökte din viloplats idag och gav dig blommor.
Inombords gråter jag över att ännu en sommar nalkas utan dig, du som älskade sommaren!
Jag doftade på en syrén idag och tänkte på dig, jag tänkte på alla sommaravslutningar och studenter.

Jag vet att du är nära, det har du visat mig.

Jag tänker mycket och ofta på dig, men det vet du nog.
Trevlig morsdag, där du än är!
Ja te volim!
Kram Sara

Skärgården

Min far fyller år i juni och det är har på senare tiden varit svårt att köpa något till honom, för han vill inte ha något eftersom han hävdar att han redan har allting han behöver (kanske förutom några miljoner att slösa på onödiga saker såklart, men det blir svårt att ge). Men förra året bjöd familjen honom på en resa till Siarö som hade ett gammalt fort sedan andra världskriget, och på vägen hem åkte vi ångbåt. Min far verkligen älskar ångbåtar, och detta besök som även handlade om gammal militärhistoria satte djupa spår i honom, så nu har han äntligen klämt ur sig ett önskemål att få göra en liknande resa på sin födelsedag. Så jag har varit inne på Waxholmsbolagets hemsida och inser nu, 30 år gammal, att jag missat hela Stockholms fantastiska skärgård i hela mitt liv. Det är så förbannat enkelt att åka ut med färjorna, man kan t.o.m. ta sig dit kommunalt, och det är inte alls så dyrt. De flesta öar är fantastiska i sig med sina pittoreska små röda fiskestugor och handelsbodar, eller har gammal spännande historia, och många av dom har vackra sandstränder eller varma badklippor. Det är bara att ta med sig picnic eller kanske en grill och göra en heldag i skärgården. Kanske man har turen att få syn på en och annan vacker skärgårdsman?! ;) Jag är dels glad att jag ska försöka utnyttja min egen skärgård denna sommar, men också lite ledsen att jag missat den i hela mitt liv. Det är fy skam.

I väntan på inspiration

Min syster har rätt. Hon köpte pärlor på en mässa vi gick på och har gjort fina armband och halsband av dom, för det är bättre än att låta dom ligga i väntan på inspiration. Jag vill också! För någon vecka sen hade jag en god vän på besök över helgen, vi gick bl.a. på Pandurohobby i stan och det är alltid helt livsfarligt. Jag vill i princip ha allting. För jag gillar att göra allting.
Jag är en periodare på det sättet, ibland är det pärlor, jag har provat på scrapbooking, det är roligt att sticka och virka, jag går iväg och knypplar med tanterna, har fixat jobbmugg med decoupage... Och jag har allt hemma, väntandes på mig att sätta igång. T.ex. ett helt fat med färggranna garner hälsar mig välkommen hem varje dag. Men jag hinner inte just nu, för det är fullt upp med annat, men jag kanske borde ta min syster på orden och göra något istället för väntan på inspiration. För inspiration har jag, för mig är det snarare i väntan på tiden. Nu ska jag börjar sticka en klänning av vackert garn jag fått av en annan god vän! Jag ska banne mig göra det nu!

Hund och grödor

Nu är det gjort. Nu är det bestämt. Jag är trött på ensamheten, så den 11 juni hämtar jag hem Acasia, en 18 månaders dvärgpinscher. Vi fann varandra och jag ska prova att ha henne hos mig ett tag. Jag har rätt många krav på min hund, även om hon är liten så kommer hon behandlas likadant som jag behandlat mina stora hundar. Hon är ju dryga 1,5 år och har inte hittat sin plats i tillvaron, men jag tror att vi kommer bli ett bra team. Det blir absolut inte min första hund, men det blir min första lilla hund. Och liten är hon!
Jag kommer troligen döpa om henne till något annat, jag gillar korta, tuffa namn. Twiggy, Bossa, Bolla, Pennie, Russin, Pip eller Lilltass. Idag är Lilltass favoriten, vi får se vad som händer. Jag borde egentligen skriva en lektion till i morgon om grödor, men jag har massa hund i huvudet istället... :)

Jag och min ädla bakdel!

Men alltså för i helsike, hur oproportionerlig kan man vara egentligen?
Idag skulle jag köpa jeans. Jag hatar att köpa byxor! Att köpa byxor är mitt största dilemma gällande kläder.
Sure, allt är relativt, jag kunde ha fötts med handikapp och jag ska vara glad som har den kropp jag har eftersom den är fullständigt funktionsduglig. Och det är jag tacksam för. Jag har former, jag har bröst och råkar vara rund om baken. Min kompis säger att min kropp ser ut som en fiol (jo, jag tackar! :) ) men jag tänker snarare på banjo när jag ser mig i spegeln. Päron is my middlename.

Men det jag tycker är jobbigast är att min kropp är extremt svår att styla snyggt. Svår att skapa proportionerlig. Kollar man på stylingtips kan det t.ex. stå att om man har korta ben ska man ha höga skor och byxor med högmidja och kort topp. Men man ska inte ha hög midja på byxorna om man har lång överkropp. Har man runda lår ska man ha byxor som smiter åt låren, men har man bred rumpa ska man ha byxor som inte smiter åt låren utan bara rumpan... Men det står ingenstans hur man klär sig om man har ALLT detta.
Som i tonårstidingar när folk har fått klippa ihop den perfekta människan med hjälp av bilder på fotomodellers/skådespelares olika kroppsdelar. Typ Jennifer Anistons hår, Scarlett Johanssons läppar, Cindy Crawfords bröst, osv osv. Min kropp ser ut så, fast precis tvärt om. Lång överkropp, korta ben, rund om låren OCH rumpan men smal om midjan, hopplös på att gå i höga skor... you get it. Vem klipper ihop en sån som jag? Och var fan hittar jag snygga byxor?

Hund?

Jag har ett personligt ordspråk som jag ofta kör med. "En gång hundmänniska, alltid hundmänniska". Och så är det.

Det var nu 1,5 år sen jag förlorade min hund eftersom han var väldigt sjuk. Det tog mig verkligen hårt, för han var en fantastisk hund och jag hade väldigt roligt med honom fram tills att han blev sjuk. Han blev inte heller så gammal. Han räddade mig emotionellt då mitt  förra förhållande bröts och vardagen ställdes upp och ned. Han var min ständiga kompis och älskade mig i alla väder! Vilken karl kan slå det?
Jag jobbar extra ibland på ett hundpensionat i Stockholm och det är många hundar som passerar i mit liv. Varje gång jag är med hundar så blir jag inspirerad, jag vill ha en egen igen och jag vill ut i skogen och lägga spår och hitta på roliga saker. Jag vill ha sällskap och någon som jag kan ägna min tid åt. Jag vill ha ett skäl för att komma ut och röra på mig och gå ut i skogen. Jag vill ha en käck kompis att ta med mig när det är grillpartyn eller parkhäng. Jag vill också ha ett skäl till att gå hem från jobbet. Något som fyller ett syfte i mitt liv. För just nu har jag inget sånt, och då blir det lätt att man är där man behövs (för att vara behövd) och det är jobbet. Jag vill ha en fritid.

Min närmaste familj är i princip emot en ny hund, även om jag gör som jag vill ändå och inte bor nära dom. Jag hoppas dock att de förstår hur jag känner och vilka skäl jag har för att bli med hund igen. De vet ju, som alla andra jag känner, att det bara är en fråga om tid innan en ny hund vandrar in i min vardag.

Jag är förtjust i en liten pinscherflicka! Min ömhet är besvarad. :) Jag har någonstans att lämna henne under långsemestern. Jag har någonstans att lämna henne för någon dag eller två. Det jag inte har ordnat är hjälp med rastning under dagen, då jag inte kan ta med henne till jobbet och inte heller låta henne vara på hunddagis, eftersom dom oftast stänger 18.oo och jag oftast jobbar över och kommer hem senare. Men jag söker lösningar.

Jag har alltid haft stora hundar i mitt liv och har varit sugen på en liten hund länge. Dvärgpinschrar är pyttesmå, de är nästan i chiahuahua-storlek. Jag är egentligen inne på tuffa hundraser som små, men dvärgpinnarna är rätt så tuffa måste jag säga. Lite nerviga, men det ska jag träna bort. Jag behandlar en liten hund som en stor. En liten tuffing ska den i så fall bli, och få följa med överallt (förutom hem till syster och far). Och springa i skogen. Och på vinteern, om den måste ha kläder, ska dom vara militärfärgade. Inget bling-bling här inte. Den ska vara som jag. Liten, tuff och flexibel! ;)

Jobba, jobba, jobba...

Det var länge sen jag skrev känns det som, det är för att jag har sjukt mycket att göra på jobbet. Snart är det dags för betygssättning och ungarna är inte alltid så pigga på att lämna in saker i tid=det blir stressigt för dom men också för mig eftersom jag måste ha något att bedömma. Dock känns det som om jag avverkat roten av isberget och det som är kvar är toppen... håll ut! Men det blir väl som när man tror att man är klar så dyker nästa isberg upp. Som för Titanic... Iceberg ahead, sir!

Jobbigt sjukhusbesök

Jag har en gammal arbetskamrat sen mitt förra jobb som genomgick en tung hjärntumörsoperation. Vi alla trodde hon skulle bli bra efter detta, men det var fel. Hon blev inte bra. Hon blev sämre. Nu ligger hon på sjukhuset och kommer inte klara sig. Jag bara måste hälsa på henne, jag har tänkt göra det så många gånger men nu måste jag verkligen, eftersom det kommer vara sista gången. Och det känns verkligen riktigt jobbigt. Inte bara för att egna minnen från min mammas tid på sjukhuset fortfarande svider extra mycket, utan också för att hon med största sannolikhet vet själv att hon inte kommer komma hem. Vad säger man då? Jag kan inte säga att det kommer bli bra, eftersom vi båda vet att det inte kommer bli så. Jag antar att jag får vänta och se. Men jobbigt är det, mycket jobbigt. :(

Cykeln hämtad

Idag har jag hämtat min nypimpade cykel!
Nu väntar den spänt på att användas nästa vecka.
Jag hoppas jag inte dör första dagen.
Skål!

Minnesförluster

Det här är faktiskt lite läskigt. Och jag har varit med om det förr. Alldeles nyss upplevde jag en minneslucka, jag kunde verkligen inte komma ihåg vad jag gjorde hemma igår. När det är mycket att göra och mycket stress i min vardag blir jag disträ. Gör tokiga saker, som lägger plånboken i kylskåpet, förlägger nycklar och papper jag hade i handen för två sekunder sen osv. Det är klockrent, jag känner mig för väl och vet direkt att det handlar om stress. Idag t.ex. höll jag i mina vantar (det snöade idag!!! Sjukt!) och sen var dom bara borta. Jag har fortfarande inte hittat dom, och det var vid bilen så de kan ju inte ha krupit iväg av sig själv någon annanstans. De måste ju finnas där!

Men idag så kom jag helt enkelt inte på vad jag gjorde igår efter jobbet. Jag var tvungen att läsa chathistorik från en kompis på msn som jag pratar med dagligen. Och då kom jag ihåg, jag möblerade ju om hela min lägenhet. Den lägenhet som jag stod i och tittade ut över det nymöblerade vardagsrummet och funderade över vad jag gjorde igår. Det är läskigt!!! Inte bra. Men nu är det bara 5 veckor kvar innan sommarlovet för eleverna, jag ska bara klara av den månaden, sen är det lite lugnare tempo. Hoppas jag kommer ihåg vad jag gör på dagarna då...

Ny cykel

Idag "köpte" jag en cykel för ett symboliskt pris. Min kompis kompis hade en vinröd mountainbike som stod och dammade, så den hamnade hos min kompis och dammade där istället. Min egna, gamla, älskade röda cykel fick åka till cykelhimlen i höstas då t.o.m. mossa börjat växa på den. *skäms för cykelvanvård*
Min nya idé är att jag ska cykla till jobbet, vilket tar ca 35-40 min. och behöver en ny cykel, då det blir ju perfekt nu! :) Imagine that ass till sommaren...
Nu står min, för mig nya, ännu odöpta cykel i cykelförrådet och sniffar på grannarnas cyklar och vänjer sig med sitt nya hem. I morgon kanske jag åker till cykelverkstaden och pimpar den om jag hinner.

Jag kan inte förklara det, men cyklar är så speciella. Dels är det är en stor grej när man är liten, att lära sig cykla. Det ögonblicket är magiskt, och de flesta kommer ihåg det. Första cykeln är alltid ett fantastiskt minne, min var ljusrosa med tjocka vita däck! Jag var jättestolt! Mamma och pappa hade inte så mycket omslagspapper, så när jag fick den på födelsedagen så hade de klätt den sidan jag såg med papper! :)

Och jag tycker på ett oförklarligt sätt att cyklar är vackra med sina ekrar och stålrör i olika former. De är...sirliga! Det klickande eller kluckande ljudet när hjulen snurrar runt är betryggande, och så det där metalliska skimret av lacken i solen. Cyklar är personliga och går ofta i arv. De blir gamla och håller länge om man tar väl hand om dom. (Förlåt Oja röda blixten!) Flera cyklar i ett cykelrum är fint! Eller många samlade cyklar. Jag vet inte om det också beror på att cyklar förknippas med lätt framkomlighet, är miljövänliga och socialt gynnande fordon. När jag var liten lekte vi med våra cyklar i evigheter. Vi lekte att de var bilar som vi körde runt med i området, bland syrenbuskarna under ljumma, ljusa sommarkvällar!
Jag älskar cyklar! De är verkligen magiska!

Vad händer med våra barn?

Jag blir bara så jävla förbannad! Läste om den stackars 11-åringen som blev överfallen på en camping av andra barn som satte en strypsnara runt hans hals och lämnade honom hängandes i ett träd att strypas. Hur jävla sjuk i huvudet kan man vara som barn? Vad har man fått för uppfostran (eller avsaknad av uppfostran) om man gör på detta sätt mot en ensam liten kille? De tror att förövaren/förövarna var 11-13 år, vilket gör det helt oförsvarbart! Är man ett litet barn kanske man inte förstår bättre, men är man i den aktuella åldern så är det bara ren och grov grymhet. Dessutom hade dom snurrat fast en pinne i snaran så den skulle strypa mer. Fy fan! Betänk det trauma denna lilla kille genomgått. Han spenderade bara ledig tid med sina morföräldrar på en oskyldig camping. Och tänk vad hans morföräldrar måste förebrå sig själva att de inte var där eller såg, men det är ju inte deras fel! Det är fantastiskt att han blev funnen i tid av en god själ som räddade honom från att bli strypt. Men förövarnas grymhet skrämmer mig till vettet. Jag undrar vad som hänt med dagens barn om de beter sig på detta sätt. Jag undrar hur föräldrarna är.  Tänk att misslyckas så mycket med sitt barn att de blir potentiella mördare. Jag hoppas för guds skull att de hittar vem eller vilka de skyldiga är, så de kan få sina samveten strypta. Idioter!

Lugnet före stormen

Snart kommer den. Stormen! Stormen i form av betygsättning. Jag vet vad som komma skall. Jag kommer inte ha någon som helst tid för någonting annat, jag vet faktiskt inte hur jag ska hinna med. Men jag vill inte riktigt tänka på det just nu. Vi alla går och väntar på det, vi är spända. Vårt tålamod kommer prövas och jag hoppas mitt kommer hålla någorlunda god kvalité. Jag ska verkligen försöka vara mitt vanliga glada jag. Men jag längtar, jag längtar redan efter sommaren.

29-års-ångest

Ok. Det har hänt en del.
Jag hälsade på en vän och hennes sambo som bor i Bryssel. När planet skulle landa i Charleroi hade det varit en flygkrasch där, så vi skulle landa i Austint istället, men precis innan dess så ändrade dom sig och landade slutligen i Liege. Sen gick inga bussar, för Ryanair hade svårt att fixa det, så vi skulle ta tåg, men då hade tågchaufförerna strejk, så det slutade med att jag hookade upp med tre andra och delade en taxi till huvudstaden Bryssel. Helgen var dock rolig och gick (för) fort!

Veckan efter det flög jag ned till Kroatien, stannade under helgen, hann gå på två partykvällar innan det var dags att hjälpa min far att köra bilen tillbaka till Sverige. Resan var problemfri, förutom att vägarna saknades i Polen (det var stora gropar överallt så att folk fick köra längs vägrenen nästan ut på åkern för att komma runt hålen) och att jag måste ha varit årets tråkigaste sällskap eftersom jag sov så gott som hela tiden när jag inte satt framför ratten. I vanliga fall är jag ett bra resesällskap, men jag är sliten efter allt arbete detta halvår så jag passade på att sova så fort jag fick chansen. Stackars pappa.

Nu sitter jag här i min soffa och inväntar den stora dagen. Om exakt 7 timmar och 35 minuter så fyller jag 30 år. Jag har blandade känslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Dels känns det hemskt. Jag har inte åstadkommit något värdefullt under alla dessa år. Jag står stilla, mitt liv har mestadels varit misslyckat. Min mamma får inte uppleva min 30-årsdag. Samtidigt så känner jag mig fortfarande ungdomlig. 30 är ingen ålder idag, iaf. inte i Stockholm. Jag har inga rynkor än, jag får fortfarande visa leg på systemet, jag är ute och dansar rave timmar i sträck och åker hem på tidiga morgonkvisten. Har jobb, inkomst, bil, lägenhet, många vänner och är generellt sett översocial! Men det är en klen tröst. Jag tror egentligen inte jag har accepterat det här, men jag har ju inte direkt något val. Plötligt är jag mycket äldre än mina vänner, jag är inte längre 20-någonting, jag är verkligen 30. Herregud. Vad hände egentligen? Ångest.

Trötter

Jag har upplevt Bryssel, vilket var mycket roligt, och tänkte skriva lite mer om det men nu måste jag sova för jag har big time sömnbrist! Så... godnatt då cybervärlden!

Note to myself

Gör 1 X 2-prov istället, for fucks sake.

Bryssel

Igår lade jag mig faktiskt i tid, dvs halv tio. Och idag känner jag mig helt död! Jag är så jäkla trött, jag hade gett vad som helst för en sovmorgon! Igår hade jag yrsel igen direkt efter min halvdana joggingtur i det vackra vädret, så det blev till att ta det lugnt. Jag är ännu inte helt stabil idag, jag undrar vad fan detta kan vara. Jag börjar ha mina funderingar på att det ändå har med blodtrycket att göra, men mer än så vet jag inte riktigt. Läkarna gör ju inte så mycket heller, mer än att konstatera på mina reflexer i ögonen att jag inte har någon hjärntumör. Great.

Jag ska till Bryssel och hälsa på en kompis i helgen. Meningen var att jag och en annan gemensam kompis skulle åka, det skulle bli så roligt med oss tre igen. Hon var så himla angelägen om att boka biljett, jag var tvungen att fixa pass eftersom mitt gått ut, och det var verkligen tidspress med detta. Biljetten bokades alltså för ett bra tag sen. Så ringer hon lördag kväll, mindre än en vecka kvar innan resan, utan att vara ångerfull eller ens ursäkta sig, och avbokar sin resa eftersom hon just flyttat och lägenheten kan bara städas denna helg (!). Jag måste säga att jag blev väldigt ledsen och besviken. Självklart åker jag själv till min andra vän i Bryssel, det är inte det som stör mig. Det som stör mig är att jag tycker det är fräckt att banga mindre än en vecka kvar och med den orsaken. Ok om man är allvarligt sjuk, om någon i familjen är sjuk eller blivit skadad eller liknande, men det känns som att hon haft rätt lång tid på sig att förbereda sin flytt och sin städning. Jag förstår inte riktigt hur hon tänkte?! Det var ju hon som var så himla angelägen om att boka resan precis nu. Jag känner att jag inte kan lita på henne riktigt längre. Jag kommer iaf ha det roligt, och tycker det ska bli jätteskönt att åka iväg från vardagen, även om det blir en kortare stund! Vem vet, kanske belgare är bättre än skottar?

Du unga

En sak ska du veta.
Den som ger sig in i leken, får leken tåla.
Som du ropar får du svar.
Ger du mig en spyding, ger jag dig en spyding, det är öga för öga, tand för tand.
Du kan inte vinna över mig. Du kan inte bryta min mur. Och jag kommer aldrig släppa in dig heller. Jag skjuter dig ifrån mig. Om du inte vill att jag gnager dig i hasorna, så håll dig borta då. Du vet hur jag fungerar, det borde du ha snappat upp. Så använder du dig av det med flit? Så som jag gör?
Det är dags att ge upp nu. Varför fortsätter du, och säger att det är jag som gör det?
Du vinner aldrig över mig.

Gitarren Bette

Idag hämtade jag min nybeställda gitarr! :D Den är jättefin! Det är självklart en massproducerad gitarr, men den är mörkare röd och har vissa mönster i trät som ger den karaktär, som små födelsemärken! Jag har valt att döpa den till Bette och det är personligt varför! Strängarna är mjuka och den har fin klang! Den blir bra att spela på. Nu när strängarna är nya så glider de så när man stämmer gitarren, så jag får stämma om den ett flertal gånger innan strängarna håller sig fast. Vi ska nog bli bra kompisar, Bette och jag! :)

Frida Kahlo

På mitt jobb har vi en person som verkligen vet hur man ska noppa ögonbryn. Hon är ett fulländat proffs på detta, och då hon gjort ögonbrynen väldigt fina på mina arbetskamrater så ville självklart jag också. Det är bara det att jag själv noppat mina rätt hårt genom åren eftersom jag är halvt sydlänning och därför har rätt buskiga ögonbryn. Nu måste jag låta min buskmaskar växa ut igen för att min kollega ska kunna forma dom på rätt sätt från början. Jag har ångest över detta då de har en tendens att växa vilt och spretigt, så jag kommer bokstavligen att se ut som den mexikanska målerskan Frida Kahlo. Eller för er som läst Mort, så kommer mina ögonbryn att se ut som hans. Ve ch fasa, men ska man bli fin får man lida pin. Tålamod är en dygd. Jag kan inte heller riktigt bestämma mig om det är bra eller dåligt att jag bor ensam under denna tillväxtperiod. Om man å ena sidan hade haft någon hade han förhoppningsvis haft överseende med detta buskeri, så då hade det inte gjort något. Å andra sidan har jag gett upp spanandet, jag ser ju ut som jag gör och det är ju inte så att de står på kö utanför min dörr i förhoppning att bjuda ut mig, så jag kan gå runt i lugn och ro och bryna till mig. En kamrat på jobbet och jag har helt olika syn på det där med singelliv. Jag anser att om man träffar någon så är det först då man anstränger sig för att vara fin (och då menar jag självklart inte att man ser ut som fan i vanliga fall), när man inte har någon så är det alltså inte lika viktigt. Han anser tvärtom, att man försöker vara fin när man inte har någon just för att locka till sig någon, och att man sunkar till sig när man väl träffat någon. Jag tror hans syn på det hela är det vanligaste. Men jag tycker på något sätt att det är fint om man träffar någon à la naturelle och förvandlas från den fula ankungen till en svan. Det är ju definitivt finare än tvärtom. Det är bara svårt att hitta någon som ful ankunge. Speciellt en ankunge med Frida Kahlo-ögonbryn.

Självporträtt målat av Frida Kahlo (1907-1954).
Vacker, men väldigt onoppad.

Hihi! Vilket roligt bröd!

Tomatsäsongen har startat!

Och tomatpundaren tackar och bockar! :)

Tack, banken!

I torsdags, samma dag som jag tänkte fira S:t Patrick's day (och alldeles exalterad över detta var jag) så var jag och shoppade lunch, när jag lyckades bryta av mitt bankkort genom att nästan bara titta på det. Jag tyckte kortet var ganska nytt, och det är ju inte så att jag shoppar järnet annars så att det blivit extra slitet. Men när jag tänker efter så var det iaf. mer än ett år sen, eftersom jag valde ett motiv på min hund när jag gjorde kortet och det var när han fortfarande levde. Iaf. så tänkte jag att de skulle skicka ett vanligt, tråkigt kort nu när jag skickade efter ett nytt, men idag kom det och de har behållit den fina bilden på min älskling! :D Tack för det banken!

Funderade by the way på hur lätt det kan bli missförstånd mellan engelska och svenska när man pratar om att avliva något (jag tänkte på min hund och så spårade tankarna vidare). På svenska säger vi avliva, vilket översatt blir destroy. Men destroy betyder vanligtvis förstöra, och man kan ju förstöra sina hundar utan att avliva dom. Kan bli knas. Men värre är att vi också säger att man låter en hund somna in. Om man översätter det nästan rakt av blir det att man put the dog to sleep. Detta i sin tur på engelska betyder att man hjälper hunden att helt enkelt somna. Det kan också bli knas. Att säga det mest vanliga, to put the dog down, har ju egentligen ingen översättning alls på svenska som funkar. Haha, bara en tanke. Finns massa sådana, exempelvis den där med "I have a shovel in my backside", som alltså inte betyder att man har en skyffel på baksidan, utan en skyffel i röven. Skål för den! ;)

Discoprickar

Jag har sovit 11 timmar i sträck i natt och vaknade med en känsla av att ha blivit överkörd av ett tåg. Drömde så mycket om jobbet, att jag hade med mig en skolklass till någon jättelik byggnad som påminde om en biograf och att jag skulle hålla föredrag om saker jag inte visste något om. Kanske stress inför kommande veckan med min planering som inte alls är klar?

Ute var det strålande väder och det gör mig så lycklig! Jag dyrkar solen! Jag promenerade till affären för att handla lite och hinna få i mig en liten bit friskluft och riktig sol mot min hy. Jag har hunnit sitta i 5 minuter på balkongen och avnjutit ljuset och fågelsången och det är som balsam till min själ. Herregud, vad jag älskar våren!!

Nu går solen precis ned bakom huslängorna mittemot och jag får nästan panik för jag vill att solen ska vara kvar! Jag är en positiv människa men får lätt en släng av mildare melankoli vid skymning, nyår, jul, fantastiska händelser och efter stora kalas. Jag pallar inte riktigt när något tillsist tar slut. Jag kan inte se det nya som kommer, jag kan bara komma ihåg det som aldrig kommer igen och kan känna sorg över detta. Men jag älskar iaf. att sitta i mitt lilla vardagsrum och få solen rakt i ansiktet! Något av det skönaste som finns är att somna i soffan på det sättet. Det påminner om när jag var liten och gjorde samma sak i mitt barndomshem. Som sagt, minnen av det som varit...

Och min discokula som hänger i det stora fönstret sprider små discoprickar över hela rummet. Jag känner en barnslig lycka över detta! Inte för att det är disco, men det pirrar i kroppen! Det tyder på ljus, det tyder på lätthet, och så är det sådär barnsligt fint! Kanske är det prickarna i sig som livar upp? Så som man tycker att en prickig klänning kan vara söt? Jag vet inte. De var här för en sekund sen, nu börjar det bli mörkare i rummet eftersom solen går ned, vilket innebär att jag måste ta tag i mig själv och göra nyttiga saker som t.ex. rätta prov, planera lektioner och läsa inför x-jobbet. Sånt där roligt som man verkligen vill ägna sig åt på en söndag... not. Tänk om man kunde fått en timme till av discoprickar...

Vårens första "jogg"

Denna helg är jag helt "ledig" (det är med flit jag borträknar proven jag tänkte rätta i morgon samt mitt x-jobb som ständigt ger mig lite dåligt samvete) och helt lediga helger innebär sovmorgon! :D Förutom att äta, så är sova min passion, och jag vaknade vid 11 men tänkte bara sova "en timme till", som resulterade i att jag vaknade kl 13 istället. Härligt!
Och så var det alldeles underbart väder ute, så jag trängde på mig träningskläderna och gick ut på vårens första joggingrunda! Det blev ju inte allt för mycket jogg, det märks att jag inte tränar längre och flåset är helt borta. Varannan-veckas-innebandyn med jobbet räcker inte, och nu när Rusti inte finns längre och jag inte hinner med gymmet så blir det inte mycket till att röra på sig. Även om jag inte alls räknas till kategorin large, så känner jag av min lathet. Jag har inte min matchvikt längre. Jag behöver inte några extrakilon för de lägger sig tyvärr där jag redan har mitt specklager, nämligen på mage, rumpa, lår. Min kroppsform börjar likna en banjo. Inte bra.

Snusa kokossmör

Jag har smörjt in mig med Body shops cocoa butter. Hade jag haft någon som snusade på mig nu hade han antagligen tyckt att jag luktade gott! :) Jag får snusa på mig själv. Sommar...

Jag är så korkad!

Hahaha, ok. Nu fick jag svar från min arbetskamrat. Han hade bara skojat med mig. Jag känner mig helt dum i huvudet nu, hahahahaha! Jag tyckte det kändes så osannolikt, men med min sedvanliga otur så bör man vara försiktig med att ta saker för givet. Hahahaha!

Pucko-Sara!

Kärleken till humlan

Jag läste i Expressen idag om att humlan i vissa delar av världen håller på att dö ut. http://www.expressen.se/nyheter/1.2360701/karleken-till-humlan-hanger-pa-haret-nu-ar-framtiden-hotad
Det är ju lite tragiskt. T.ex. så har antalet humlor minskat i USA med 96%. Hur pass säkra dessa källor är (man kan inte hitta några källor alls i kvällstidningarnas nätupplagor såvida man inte mailar journalisten själv) låter jag vara osagt. Det låter nästan lite osannolikt att nästan samtliga humlor med amerikanskt medborgarskap har dött. Det borde ha märkts av som massdödar kan man tycka, även om det skett under 20 års tid.

Det står också att vi människor tycker att humlor är luddiga och knubbiga, vilket gör att vi tycker om dom! Det lät onekligen gulligt. Jag vill också vara gullig och borde kanske se mig som en humla. Likheterna är inte så illa ändå, jag är luddig, knubbig och nästan svarthårig (och måste man vara lite gul så går min hud åt det gula hållet).

Jag satt en solig dag för länge sen på baksidan av det bostadshus där jag en gång bodde, lutandes mot väggen och lapandes sol. En liten förvirrad humla ville inte ge sig utan cirkulerade runt mig hela tiden. Jag försökte lite halvlamt att vifta bort den men den återkom och återkom. Tillsist blev jag lite irriterad, så jag bestämde mig för att flytta något längre bort. När jag drog bort filten från gräsplätten for den lilla humlan direkt mot ett litet, litet hål i fasaden där den mötte en annan humla innan den nöjt kröp in.
Då förstod jag att jag helt enkelt suttit för dess lilla boningshål, och att den förtvivlat försökt komma hem. Och det var så sött med den lilla oroliga humlan som mötte den i öppningen. Man kunde nästan tänka sig att det var den lilla humlefrun som sa: "Men vaaar har du varit? Jag blev ju SÅ orolig!" och den andre svarade "Åh, stumpan, jag letade så efter dörren men det var en stor klump i vägen!" Jag blev iaf. fascinerad och satt och tittade på de två humlorna länge, länge. De körde skytteltrafik fram och tillbaka med en viss tids mellanrum och letade mat bland blommorna i närheten. Va! Är inte det coolt om något?!

Idag hade vi ett möte på jobbet. Jag satt och multitaskade, så jag hade en mailkonversation med en arbetskamrat samtidigt men lyssnade ändå på vad som sas och var inte ohövlig på något sätt. Mitt i mötet får jag ett mail från min arbetskamrat som inte var med på mötet att en av mötesdeltagarna blev irriterad på att jag verkade så okoncentrerad och såg ut att slösurfa på nätet istället för att koncentrera mig på mötet. Jag vet inte om det var ett skämt, för det var så jag först uppfattade det hela. Det måste ju varit på skoj!!! Det verkade ju helt sjukt annars!

Om det inte var ett skämt, vilket jag tror att det faktiskt inte var, så blev jag riktigt, riktigt ledsen. Varför skickade hon till en helt annan person som inte ens var med på mötet?  Varför brydde hon sig överhuvudtaget? Hur kunde hon veta vad jag hade på min dataskärm när hon satt mitt emot? Har hon någon jävla röntgensyn? Skickade hon samma mail till de andra som faktiskt satt och slösurfade under mötet? Varför skickade hon inte direkt till mig?

Och varför tycker svenskar så mycket i tysthet? Ut med språket för i helvete, stå för vad ni tycker!

Jag pratade med tjejen som höll mötet och hon hade inte uppfattat mig som okoncentrerad överhuvudtaget. Jag blev verkligen ledsen för det här, det kändes så personligt. Och jag som verkligen är skötsam och ambitiös. Jag hoppas det var ett mycket dåligt skämt från min arbetskamrats sida, men med min otur så är det nog inte så. Jag har iaf. min chef och hela mitt arbetslag i ryggen. Och jag har redan skrivit ett färdigt och mycket bra svarsmail, om detta nu är sant. Jag tror inte jag är rolig att bråka med. Nu måste jag bara ta reda på vem det var som skickade mailet till min arbetskamrat innan jag skickar ut hela mitt kavalleri!

Lugn sömn och vår

I natt fick jag sova i lugn och ro, det var skönt! Jag vet inte om det var för att jag skrev av mig det jag stördes av, liksom jag brukar skriva bort mina drömmar i min drömdagbok när de blir för intensiva och stör vardagen, men skönt var det iaf.

Våren kom för någon vecka sen, på riktigt! Sen har det varit lite kallt men sol, sen har det varit varmt men mulet osv. Idag är det lite vårigt igen, det blåser lite men jag undrar om det inte är dags för skinnjackan snart? Jaaaaa! *hoppas hoppas*

Skuggorna

Ok, nu kommer jag skriva något antagligen jättekontroversiellt. Det beror lite på vad man tror på eller inte. Jag tror på saker, kanske inte på Gud direkt, men jag tror på att själen lever vidare efter sin kroppsliga död och att det finns möjlighet för dessa att ta kontakt med oss på ett eller annat sätt.
Jag vet om att skeptiker vill ha bevis, de vill ha konkreta bevis liksom ett kontrakt där det står att "jag XXX som numera är död intygar härmed att jag uppenbarar mig för de levande titt som tätt i form av energimateria som enligt följande naturlagar går att upprätthålla... etc. etc." och så självklart med en signatur längst ned. Vill ni ha konkreta bevis så kan jag inte hjälpa er. De flesta som har förlorat någon anhörig har säkert (åtminstone förhoppningsvis) känt av dennes närvaro, eller har varit med om oförklarliga händelser, vilket i mina ögon är ett starkt bevis, om än abstrakt.

I min släkt från både min mors och fars sida har det funnits individer med mediala förmågor i större och mindre grad. Jag har ingen aning om detta har gått i arv, och jag är inte så jävla säker på att jag önskar det heller. Eller jo, jag hade gärna velat komma närmare min eventuella mediala förmåga, men grejen är att jag inte vågar det. Det är en träningssak, men jag skulle aldrig komma på tanken att våga träna på detta själv utan hjälp eller vägledning av någon slag. Med tanke på alla de känslor som ständigt strömmar genom min kropp och alla mina drömmar (vad säger att just dessa inte är min mediala förmåga utan att jag vet om det?) så är jag livrädd att öppna upp något jag inte kan varken kontrollera eller stänga av. Det hade varit katastrof, även med tanke på att det inte bara finns vänliga själar runt oss utan även de som är av uttnyttjande eller mindre goda karaktärer.

Nåväl, jag har iaf. lätt för att känna överhuvudtaget, jag har haft två klara förnimmelser och ett antal andra händelser som jag inte riktigt vet vad jag ska räkna dom som. Då jag tror att det finns förklaringar till det mesta så inbillar jag mig att det är trötthet, okoncentration eller att jag bara skrämt upp mig själv helt enkelt.

Ljuden tänker jag nästan inte på längre (de har blivit familjära på något sätt) liksom funderingarna på saker som jag inte kan komma ihåg att jag verkligen själv har flyttat på i lägenheten. Det som stör mig mest just nu är skuggorna. Ni vet sådana där man ser lite snabbt i ögonvrån som man kanske inte alltid tänker på. Men det har jag börjat göra. Det går i perioder, och jag är i en sådan period just nu. Dom finns där ofta, skuggorna. Och de har blivit lite mer... hur ska jag förklara det... påtagliga. Förut var dom bara där, snabba, nästan blinkande. Men nu rör dom sig, eller glider, och så pass mycket att jag ibland måste vända på huvudet för att verkligen titta efter. Vad fan var det som rörde sig där? Ibland ber jag dom att låta mig vara ifred när jag är trött så att jag får sova ordentligt, och då blir det lugnt, eller rättare sagt jag känner mig lugn. Men det är nog mest psykiskt, inbillar jag mig. Det är snarare för att skapa mig själv ett lugn.
Men idag när jag gjorde mig iordning för att sova tyckte jag mig se dom i spegeln, och det skrämmer verkligen skiten ur mig. Jag pallar inte det!!! Speglar är verkligen inte något jag klarar av i dessa sammanhang, och jag skulle allvarligt talat dö av hjärtstopp om jag såg något mer tydligt i en spegel. Jag skulle verkligen inte klara av det. Så jag klurar på något sätt som kan få mig att ignorera dessa skuggor. Eller åtminstone tackla dom på något bättre sätt.

Jag misstänker att den som orkat läsa hit ner nu tycker jag är fullkomligt dum i huvudet. Det kan jag ta. Men speglarna kan jag inte ta.

Spontan Södertäljemiddag

Idag blev jag bortbjuden till min fina vän J, i mitt gamla kära Södertälje, så jag åkte dit efter jobbet och vi lagade mat och snackade massa skit! Åh, vilken myskväll! Kände mig så mätt efter maten och lovade mig själv att inte äta mer när jag kom hem, men det bröt jag så nu har jag tryckt i mig massa mer. Herregud vad jag äter och vilken dålig karaktär jag har...

Idag parlerade jag lite med min rumskompis. Han sa att han också gick runt i början och sa hejdå till alla på jobbet men att han slutade med det när han märkte att det inte var någon annan som gjorde likadant. Skönt att man inte är ensam om att ha upptäckt det. Idag gick jag t.o.m. 10 minuter tidigare från jobbet, och utan att säga till någon förutom honom. Det kändes helt ok. Jag ska köra på den linjen ett tag och se hur mycket energi jag sparar på att skita i andra. I'm learning!

Sist...

Jaha, så har denna måndag flutit på fort och så sitter man här och alla har gått hem utan att säga ett skit. Det var bara en som kom förbi för att kolla om någon var kvar, det var ju trevligt att iaf en människa kommer ihåg en. Och det var samma person som stör sig på mig i vanliga fall, så det var även rätt ironiskt.
Jag tycker det är trist när det blir sådär. Men jag kan förstå det. Alla har så mycket i sitt privatliv, alla har så mycket med sitt hela tiden. Man tänker bara på sig själv och så går man hem.
Men jag lever för mitt jobb. Det här ÄR mitt liv. Jag tycker det är viktigt att se sina arbetskamrater, de är de jag spenderar 9 timmar om dagen med och om någon inte dyker upp så kanske man ska kolla upp det. Men vem kollar upp mig om jag inte kommer? Känns verkligen som om det inte spelar någon roll för någon. Jag passerar oftast förbi det andra lärarrummet (trots att det är en omväg) för att säga hejdå, men jag ska sluta med det. Jag ska sluta säga hej när jag kommer på morgonen också, för det gör ingen annan. Jag ska sluta bry mig om andra. Det är bara massa jobb och energi i onödan. Mitt lilla lärarrum är stort som en garderob och ligger allra längst bort i lokalen. Hit kommer sällan de andra arbetskamraterna (däremot eleverna eftersom vi har en trevlig stämning här, det gillar jag!). Idag gick mina lärarrumskamrater hem tidigare, så jag var helt själv. Men det tror jag inte någon hade koll på. Jag skulle inte bli förvånad om jag blev inlarmad någon dag. Nej, nu börjar jag bli sådär less på allmänt folk igen, framför allt på att alla som är så in i helvete egoistiska hela tiden. Mitt nya mission ska bli att komma hit, göra mitt utan att dela med mig, inte dela med mig av något annat heller för den delen, bara tänka på mig själv och gå hem. Så blir jag som alla andra här. Mitt nya mission är att bli Svensson-ego.

Jag vill...

...till ett varmare land. Nu! Jag är så trött på kylan, jag vill ligga på en strand sådär nästan medvetslöst sömnig av solen och lyssna på havet. Jag vill höra fåglar, se vackra människor, glömma bort tiden. Jag vill ha semester. Nu.

Rockabilly-kryss

Så var en elevfri sportlovsvecka över på en sekund. Tänk vad fort en vecka kan gå. Hade en otrevlig fredag med en tjurig arbetskamrat. Jag tar inte skit för att andra är på dåligt humör eller inte klarar av mig, jag gillar rakt språk och uppskattar inte när folk är tjuriga som små barn och är spydiga istället för att bara säga vad saken gäller på ett någorlunda trevligt språk. Han har försökt sig på en förklaring, men jag känner bara att det tar min energi. Jag börjar bli rädd om min energi, för jag har märkt att jag aldrig får någon tillbaka. Det är bara bra att jag vet vad han är för person och var jag har honom. Folk visar alltid sina rätta färger tillsist, nu har han visat sina och jag vet precis var jag placerar honom i min egna lilla systematik över människor i min närhet. Synd att behöva vara likgiltig för en person, men det får inte ta mer energi än det ger.

Jag åkte iaf iväg på en kryssning med en gammal och god vän från lördag till söndag! Vi var ett gäng på 11 pers, varav jag bara kände en person, men det blev en rolig helg iaf. Vi hade temat Rockabilly, jag hoppades att det var en Rockabilly-kryssning helt och hållet eftersom stilen är underbar och Rockabilly-gossar är mycket fina, men det var bara vårt gäng. Vi blev alla fina, det var mycket prickigt, puffluggar, röda naglar och läppar. Själv hade jag en sjömansklänning som en gång varit min mors. Den är ruskigt kort så man måste knäböja om man ska plocka upp något från golvet, och man kan inte sträcka upp armarna för mycket, men klänningen var ett uppskattat inslag! Jag kände mig fin iaf!

Blev uppraggad av en kille med världens töntigaste efternamn, han var fin men försvann efter lite dans på golvet och jag hittade honom igen efter 10 minuter hånglandes med en annan tjej. Det är lite sjukt vad ytligt det är ute nu för tiden, allt handlar om utseende och sex. Det ska vara så lättt som möjligt, är man inte lätt och hånglar loss efter namnintroduktionen så blir man bortvald direkt. Tyvärr var det extrem köttmarknad där också, äldre gubbar som satt och fluktade på vår dans och hejade på oss som om vi vore där och dansade för deras skull. Usch, sånt gillar verkligen inte jag. Jag vet att jag dansar bra, jag får höra det varje gång jag är ute och det är den enda bekräftelsen jag egentligen behöver. Men inte av gubbsnusk. 

Det var iaf skönt att få komma iväg lite grann och inte tänka alls på tid eller några måsten. Däremot märker jag hur mina trance-kryssar har påverkat mig. Jag är uppvärmd vid tretiden på natten och då stänger vanliga kryssningar sina dansgolv. Jag hade kunnat dansa några timmar till...

Man kan inte både ha kakan och äta den!

Åh, idag har jag tagit kompledigt! Jag somnade igår på soffan framför TV:n vid ett-tiden och vaknade vid fyra i morse. Släpade mig till sängen och sov till åtta. Sen somnade jag om och då kan jag sova hur länge som helst så jag vaknade vid tolv. Idag ska jag hänga med min kusin, vi ska skriva uppsats (ååååh, denna uppsatsångest, jävla skit!) och sen gå ut på stan och ta en drink. Solen skiner utanför, det är en vacker dag och mitt sinne är lite lättare sen jag gråtit lite över mamma igår. Sorgen måste ju fysiskt få komma ut ibland.

Jag pratade med en arbetskamrat i telefon för ett tag sen och hon satt i lunchrummet med resten av jobbet.
Det är så typiskt med djuren på skolan, för jag måste ju dit i morgon, fredag, då alla andra kompar, och valde att kompa idag istället då alla är på jobbet. Och trots att jag vet att det inte är något speciellt som händer på jobbet idag så lät det så förbaskat roligt då det sorlade och skrattades i bakgrunden. När jag jobbar är det sällan några som har lunch samtidigt, eller så vill dom inte äta lunch samtidigt med mig, vad vet jag, men jag trivs så himla bra när det är mycket folk samtidigt som har trevligt! Och nu har de trevligt utan mig och jag saknar jobbet plötsligt en ledig dag som denna. Sjukt va!

Rinnande tankar

Jag tänker alltid bäst i duschen. Jag vet inte varför, men jag älskar att duscha. Det är inte samma sak att bada, för bada är skönt i 10 minuter sen blir det tråkigt. Och det ska duschas varmt, det ska vara brännhett. Och så skruvar man på lite varmare och varmare allt eftersom. Jag rensar mina tankar i duschen, försöker tänka klart. Fundera ut saker jag grubblar på. Jag grubblar mycket. Mitt namn hade betytt grubbel på latin om jag hade konstruerat språket. Det känns som om det är det enda jag gör, jag tänker och tänker och tänker. Jag tänker på nätterna i mina drömmar, jag tänker på jobbet och jag tänker hemma. Jag analyserar allt och alla. Det skulle vara så skönt att bara vara tom i huvudet någon gång. Kan man önska sig det i 30-årspresent? Att nollställas bara för en dag?

Jag funderade lite på meningen med livet idag. Igen. Det är ett ofta förekommande tema efter att mamma gick bort. Jag gillar egentligen inte dom där existentiella tankarna, för dom blir så stora och slutar aldrig och man får ändå aldrig några svar på dom. Men jag tänkte iaf på vad jag har tur med i livet. Jag har definitivt inte tur i kärlek, och inte heller i spel (med tanke på mina små 50 kr-vinster på trisslotter som jag prenumererar på och som kostar mer än vad jag vinner varje månad). Men jag har tur i vårt vinlotteri som vi har på jobbet. Vad är meningen med det?? Jag bor ensam och dricker sällan alkohol. Jag har ett komplicerat förhållande till alkohol sen min barndom. Det är som ett jävla skämt! Och nu har jag drygt 10 flaskor vin hemma (och fint vin dessutom), och med vem ska jag dela dom med var det tänkt? Är det något tecken på att jag ska bli någon alkoholist och dricka själv, eftersom jag, så smidigt, redan bor ensam? Yay, vilket kall i livet! Jag ska spara dom, kanske de kommer till användning någon gång. Mitt 50-årskalas eller något sånt.

Och så tänkte jag på det här med att raka benen. Varför gör man det egentligen när man ändå lever ensam? Och jag menar ensam, jag är inte ute och minglar runt. Orkar inte. Vill inte. Världen är så ytlig. Så varför rakar man benen då? Det är ju ändå ingen som ska se eller röra dom. Jag gör det ju inte för mig själv, för jag bryr mig inte så värst. Det är ju min egen kropp. Min egen behåring. Så vem gör jag det för egentligen? Vem ska jag stå och göra mig fin inför? Jag kan komma på mig själv med att tycka det känns så jävla fånigt, men ändå så fortsätter jag. Jag menar, se respektabel ut måste man ju göra, mest för mina arbetskamraters skull, och jag hör ofta av den kvinnliga delen att jag är matching och fin. Men bara tjejerna lägger märke till det, och så är det med allt jag gör. Mina facebook-statusar kommenteras av tjejer, min klädstil kommenteras av tjejer, det hade varit så jävla kul om en kille någon gång skrev eller sa något. Det är två komplimanger som jag hört i mitt liv som jag verkligen kommer ihåg, de har varit spontana och från killar och jag kommer leva på dom antagligen i resten av mitt liv. Dessa två komplimanger har etsat sig kvar i mitt minne och jag plockar fram dom sådana dagar när man känner sig plufsig och ful. De hjälper inte mot plufsigheten eller fulheten, men jag kan iaf glädjas åt att ha fått dom en gång i tiden och att de var menade.

Och så tänkte jag på en arbetskamrat. Det är en jättebra kille, han har bra värderingar, har en fin syn på livet och är väluppfostrad. Han är fortfarande kär i sitt ex (oj, så ovanligt) och dom får inte ihop det pga att respektives liv ser så annorlunda ut. Man skulle väl kunna säga att de är på fel plats vid fel tidpunkt. Jag tänker på hur ung deras kärlek verkar vara, hur deras kapitel ännu inte är över, hur oförstörda och förvirrade dom fortfarande är. Jag avundas hans modighet att våga försöka igen, hans känslor för henne är ärliga och vackra. Jag avundas henne för att någon kämpar för att få henne tillbaka. Någon gillar henne så mycket att det är värt att kämpa för. Det är så vackert på något sätt, jag hoppas det funkar för dom någon dag.
Det är också smärtsamt för mig själv som gått igenom uppbrott där min föredetta partner kort och gott bara stängde dörren. Många år som inte verkarde betyda något i efterhand. Man möts inte bara av ensamheten efteråt utan även av tystnad. Det är smärtsamt att inse att man inte är någon som någon annan vill ha tillbaka, eller ens saknar ibland. Någon som man inte kämpar för. Det är smärtsamt, eftersom jag kämpade så hårt. Både innan och under tiden. Och lika smärtsamt är det att inse att de man träffar på i livet som man själv har tyckt om, inte har något intresse tillbaka. "Brist på nyfikenhet" försöker jag intala mig för att må bättre, men det är smärtsamt att inse att jag helt enkelt måste vara ointressant. Om jag vore gräs så hade jag antagligen varit det minst gröna av allt, eftersom allt annat gräs på andra sidan alltid verkar vara grönare. Jag har inte ens hunnit starta loppet innan de utsett någon annan till vinnare. Jag brukar oftast inte få en chans, eller så är det jag som kanske är chanslös från början? Jag måste lära mig förlika mig med den tanken. På samma sätt som jag förlikar mig med att ge upp de framtidsdrömmar jag levde för förut. Det är ju en process som kommer ta ett tag, för jag måste ändra hela mitt sätt att tänka, men jag jobbar på det. Acceptans. Acceptans för hur det ser ut och för att jag inte kan göra så mycket åt det. Vare sig det är en process eller inte så är det iaf smärtsamt att komma till insikter om sig själv ibland.

Andras lycka är min luft...

Jag har ett kompispar som försökt få barn länge, och det gick för ett tag sen men slutade åt helvete när barnet dog innan födseln. Det är verkligen det värsta jag kan tänka mig hända någon, att ens barn dör. Vare sig det är i magen i väntan på att få födas, eller när det hunnit bli några år eller mer. Att förlora ett barn önskar jag inte min värsta fiende! Men nu är de väntande igen, och det är underbart! Det bevisar dels att dom kan få barn igen, men också att det är meningen att dom ska ha barn! Och de är verkligen människor som är skapta att ha barn. De är trevliga och intelligenta, och det barn som kommer till världen kommer vara så innerligt älskat och efterlängtat! Jag önskar dom med hela min själ all lycka och att det går vägen denna gång! De förtjänar det verkligen!

Sex- och samlevnadskursen

Igår och idag har jag fått lite andrum från vardagen. Jag fick gå med en kollega på en kurs om ungdomars perspektiv på sex och samlevnad, eftersom det är hon och jag som håller i sexualkunskapen på skolan. Jag måste ge cred till LAFA (Landstinget förebygger Aids) för deras informativa och mycket bra grundkurs! Det pratades om allt från vanligt sex, identitetstankar och sjukdomar till dilemman i undervisningen.Vi var en brokig skara av lärare, sjuksköterskor, barnmorskor och fritidsledare i alla åldrar och olika kön. Kul att se så många killar med på kursen!
Föreläsarna tog upp relevanta teman och de blandade ofta i en stor portion humor och en hel del tankeställare i sina föreläsningar. Jag blev mäkta imponerad av Gisela, en tant som arbetat som barnmorska under mycket lång tid, och hennes fantastiska sätt att prata om sex och ungdomar! När jag blir pensionär vill jag bli som hon! Det var också intressant att lyssna på HBT-föreläsningar och unga människors tankar om identitet och kön.
Det var också en hel del allvar, sista föreläsaren pratade om Hiv/Aids och efter halva sin föreläsning droppade hon att hon själv hade utveckat aids. Det är så lustigt det där med fördomar. Jag ser mig själv som en rätt öppensinnad människa och vill gärna prova på nya saker (dock inte hälsofarliga) och träffa nya människor och lära mig mer om kulturer och tycker själv att jag har få fördomar, men ändå besitter jag fördomar som jag själv inte tror jag har. Som denna gång. Självklart är vi ju alla införstådda med att hiv varken syns utanpå eller kan sägas drabba bara vissa typer av människor, men vi åhörare blev nog alla ändå förvånande att en medelålders, ung, snygg och välmående, svensk kvinna hade aids. Så visst har vi fördomar! Och visst är det nyttigt att faktiskt få sig en örfil då och då och faktiskt vara tvungen att vidga sina vyer. Det är nyttigt att lära sig och det är nyttigt att värdera om.
I vilket fall som helst så har jag mycket nyttigt att ta med mig in i klassrummet framöver. Nu är det helg och jag ska glömma uppmaningar och förmaningar och ha ledigt och roligt! :)

Drunkna

Jag håller på att drunkna på jobbet. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, jag verkar ha ett finger med i varenda jävla kurs som alla elever har. Det går inte fem minuter utan att jag störs, jag får aldrig sitta i lugn och ro. Hur fan är det meningen att man ska kunna rätta prov när man blir störd hela, hela tiden? Jag fick jobba hemma en förmiddag denna vecka, och det var så helvetes skönt att slippa allt spring efter datornycklar eller hundratusen frågor från elever som skolkat eller som kräver någon extrauppgift för att de har någon specialdeal. Jag är så trött. Och sliten, så sliten. Så fort jag visar mig på stället drar folk i mig från alla håll och kanter, det kommer elever och undrar om de kan få hjälp på min lunchrast (idag fick jag hela 15 min lunch!), de kommer in när jag har lektioner med andra klasser och frågar, de frågar när jag sitter och har planering med någon annan lärare, de frågar när jag går in i klassrum för att säga något till en kollega... Ger man dom fingret äter de upp hela mig. Alla äter på mig. Och idag kom det ännu mer uppgifter som jag förväntas fixa. Varsågod, lassa på bara! Jag klarar nog en kurs till! Why not! Det är bara att ignorera den där klumpen i mellangärdet eller yrseln som kommer allt oftare. Sova får man göra när man är död. På vårt jobb heter det att "alla har som du". Det är djävlar i mig en sanning med modifikation.

Och hemma är det så tyst, så tyst. Ibland känns det som att komma hem till ett svart hål. Jag har ingen att prata med, ingen som tar i mig, ingen som ser mig, ingen som längtar efter mig eller ingen som hjälper till här hemma. Fy satan vad det ser ut här, jag kan inte bjuda hem folk längre, men jag jobbar ofta så sent och kommer hem för att laga middag och sen är jag så slut att jag inte orkar något mer. Så den där diskhögen och smutstvätthögen och pappershögen får vänta, och det där dammet på golvet ser jag inte ens längre. Jag pratar med mina arbetskamrater men de lyssnar oftast inte så det brukar sluta med att jag står och pratar med mig själv och de stirrar på sina datorskärmar. Det var ett tag sen jag fick cred för någonting på jobbet, så jag känner mig inte så duktig just nu. Om man inte orkar, ser eller förmår att ge sig själv cred, om man inte får cred på arbetet för det jobb man gör och inte heller från något annat håll blir det ju faktiskt väldigt tungt. Så det är väldigt tungt just nu.

Golden hits

Ok, igår var jag på helt ny mark. Jag kan erkänna att jag kan de flesta schlagersångerna, även om det inte riktigt är den musik jag brukar dansa till när jag går ut. Men man måste prova nya saker för att utvecklas! Så igår drog jag ut med två arbetskamrater (det roliga var att vi blev 4 st som hette samma sak tillsist) och röjde runt på Golden hits. Jag kan också erkänna att det var ett tag sen jag drack alkohol, så 3 drinkar, 1 snabbdrucken cider och 3 Jägermeister ledde till en mindre träkeps i morse. När jag kom hem sådär klockan 4 på morgonen fick jag enormt sug efter blomkål och dip, så jag stod där i köket och moffade i mig och i förmiddags blev det till att äta upp resten av dippen med chips som jag hittade hemma *lycka*! Jag skulle egentligen ha gått på zumba med en kompis och sen pluggat, men min kropp sa att jag skulle stanna i sängen och moffa chips, så nu ska jag dit och plugga men zumban skippade jag. Det hade varit självplågeri faktiskt. Inte för att jag inte gillar att träna, för det gör jag och speciellt dansanta pass som zumba, men inte idag helt enkelt.

Fredagkväll i ett liv som inte finns

Vi fick förfrågan på jobbet om vi skulle jobba över sportlovet. Jag svarade att jag skulle det, för jag har ändå inget liv. Det är rätt så sant faktiskt, även om det finns vissa ljusglimtar lite här och där. Idag är det fredag och vad gör en sån som jag, en sån som inte har något liv? Jo, en sån tvättar kläder. Gör sig av med klädhögarna, bland alla andra högar hemma.
Kuuuuuul tjej!!!

Idag hade vi innebandy på morgonen innan jobbet. Jag är bara så imponerad av mig själv att jag orkar upp på morgonen och kommer dit i tid, jag som alltid lägger mig sent när jag borde göra precis tvärtom. Jag har också kommit till insikten att jag kroppsligen har förändrats från att ha varit en sprättig tonåring som galen sprang runt och tacklade spelare (och till krigstjut, jag låter mycket helt enkelt. Alltid.), till att ha blivit en yngre medelåldersmjukis som helst "står målvakt, eftersom jag alltid gjort det", dvs. vilar lite från försvarsspelandet och en massa spring. Jag har alldeles fruktansvärd dålig kondis, det är så att jag får skämmas. Förra gången hostade jag upp blodblandat slem (kan ha kommit från näsan. Hoppas jag...) och slemmet i mina lungor lossnade rätt rejält så denna gång tog jag det lite lugnare. Jag har fortfarande, trots min ålder, inte förmågan att inse när jag inte borde/kan ta i så jävla hårt. Jag kör 0 eller 110% oftast, och 110% är inte alltid bra att starta med om man inte rört sig på ett halvår.