Andras lycka är min luft...

Jag har ett kompispar som försökt få barn länge, och det gick för ett tag sen men slutade åt helvete när barnet dog innan födseln. Det är verkligen det värsta jag kan tänka mig hända någon, att ens barn dör. Vare sig det är i magen i väntan på att få födas, eller när det hunnit bli några år eller mer. Att förlora ett barn önskar jag inte min värsta fiende! Men nu är de väntande igen, och det är underbart! Det bevisar dels att dom kan få barn igen, men också att det är meningen att dom ska ha barn! Och de är verkligen människor som är skapta att ha barn. De är trevliga och intelligenta, och det barn som kommer till världen kommer vara så innerligt älskat och efterlängtat! Jag önskar dom med hela min själ all lycka och att det går vägen denna gång! De förtjänar det verkligen!

Sex- och samlevnadskursen

Igår och idag har jag fått lite andrum från vardagen. Jag fick gå med en kollega på en kurs om ungdomars perspektiv på sex och samlevnad, eftersom det är hon och jag som håller i sexualkunskapen på skolan. Jag måste ge cred till LAFA (Landstinget förebygger Aids) för deras informativa och mycket bra grundkurs! Det pratades om allt från vanligt sex, identitetstankar och sjukdomar till dilemman i undervisningen.Vi var en brokig skara av lärare, sjuksköterskor, barnmorskor och fritidsledare i alla åldrar och olika kön. Kul att se så många killar med på kursen!
Föreläsarna tog upp relevanta teman och de blandade ofta i en stor portion humor och en hel del tankeställare i sina föreläsningar. Jag blev mäkta imponerad av Gisela, en tant som arbetat som barnmorska under mycket lång tid, och hennes fantastiska sätt att prata om sex och ungdomar! När jag blir pensionär vill jag bli som hon! Det var också intressant att lyssna på HBT-föreläsningar och unga människors tankar om identitet och kön.
Det var också en hel del allvar, sista föreläsaren pratade om Hiv/Aids och efter halva sin föreläsning droppade hon att hon själv hade utveckat aids. Det är så lustigt det där med fördomar. Jag ser mig själv som en rätt öppensinnad människa och vill gärna prova på nya saker (dock inte hälsofarliga) och träffa nya människor och lära mig mer om kulturer och tycker själv att jag har få fördomar, men ändå besitter jag fördomar som jag själv inte tror jag har. Som denna gång. Självklart är vi ju alla införstådda med att hiv varken syns utanpå eller kan sägas drabba bara vissa typer av människor, men vi åhörare blev nog alla ändå förvånande att en medelålders, ung, snygg och välmående, svensk kvinna hade aids. Så visst har vi fördomar! Och visst är det nyttigt att faktiskt få sig en örfil då och då och faktiskt vara tvungen att vidga sina vyer. Det är nyttigt att lära sig och det är nyttigt att värdera om.
I vilket fall som helst så har jag mycket nyttigt att ta med mig in i klassrummet framöver. Nu är det helg och jag ska glömma uppmaningar och förmaningar och ha ledigt och roligt! :)

Drunkna

Jag håller på att drunkna på jobbet. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, jag verkar ha ett finger med i varenda jävla kurs som alla elever har. Det går inte fem minuter utan att jag störs, jag får aldrig sitta i lugn och ro. Hur fan är det meningen att man ska kunna rätta prov när man blir störd hela, hela tiden? Jag fick jobba hemma en förmiddag denna vecka, och det var så helvetes skönt att slippa allt spring efter datornycklar eller hundratusen frågor från elever som skolkat eller som kräver någon extrauppgift för att de har någon specialdeal. Jag är så trött. Och sliten, så sliten. Så fort jag visar mig på stället drar folk i mig från alla håll och kanter, det kommer elever och undrar om de kan få hjälp på min lunchrast (idag fick jag hela 15 min lunch!), de kommer in när jag har lektioner med andra klasser och frågar, de frågar när jag sitter och har planering med någon annan lärare, de frågar när jag går in i klassrum för att säga något till en kollega... Ger man dom fingret äter de upp hela mig. Alla äter på mig. Och idag kom det ännu mer uppgifter som jag förväntas fixa. Varsågod, lassa på bara! Jag klarar nog en kurs till! Why not! Det är bara att ignorera den där klumpen i mellangärdet eller yrseln som kommer allt oftare. Sova får man göra när man är död. På vårt jobb heter det att "alla har som du". Det är djävlar i mig en sanning med modifikation.

Och hemma är det så tyst, så tyst. Ibland känns det som att komma hem till ett svart hål. Jag har ingen att prata med, ingen som tar i mig, ingen som ser mig, ingen som längtar efter mig eller ingen som hjälper till här hemma. Fy satan vad det ser ut här, jag kan inte bjuda hem folk längre, men jag jobbar ofta så sent och kommer hem för att laga middag och sen är jag så slut att jag inte orkar något mer. Så den där diskhögen och smutstvätthögen och pappershögen får vänta, och det där dammet på golvet ser jag inte ens längre. Jag pratar med mina arbetskamrater men de lyssnar oftast inte så det brukar sluta med att jag står och pratar med mig själv och de stirrar på sina datorskärmar. Det var ett tag sen jag fick cred för någonting på jobbet, så jag känner mig inte så duktig just nu. Om man inte orkar, ser eller förmår att ge sig själv cred, om man inte får cred på arbetet för det jobb man gör och inte heller från något annat håll blir det ju faktiskt väldigt tungt. Så det är väldigt tungt just nu.

Golden hits

Ok, igår var jag på helt ny mark. Jag kan erkänna att jag kan de flesta schlagersångerna, även om det inte riktigt är den musik jag brukar dansa till när jag går ut. Men man måste prova nya saker för att utvecklas! Så igår drog jag ut med två arbetskamrater (det roliga var att vi blev 4 st som hette samma sak tillsist) och röjde runt på Golden hits. Jag kan också erkänna att det var ett tag sen jag drack alkohol, så 3 drinkar, 1 snabbdrucken cider och 3 Jägermeister ledde till en mindre träkeps i morse. När jag kom hem sådär klockan 4 på morgonen fick jag enormt sug efter blomkål och dip, så jag stod där i köket och moffade i mig och i förmiddags blev det till att äta upp resten av dippen med chips som jag hittade hemma *lycka*! Jag skulle egentligen ha gått på zumba med en kompis och sen pluggat, men min kropp sa att jag skulle stanna i sängen och moffa chips, så nu ska jag dit och plugga men zumban skippade jag. Det hade varit självplågeri faktiskt. Inte för att jag inte gillar att träna, för det gör jag och speciellt dansanta pass som zumba, men inte idag helt enkelt.

Fredagkväll i ett liv som inte finns

Vi fick förfrågan på jobbet om vi skulle jobba över sportlovet. Jag svarade att jag skulle det, för jag har ändå inget liv. Det är rätt så sant faktiskt, även om det finns vissa ljusglimtar lite här och där. Idag är det fredag och vad gör en sån som jag, en sån som inte har något liv? Jo, en sån tvättar kläder. Gör sig av med klädhögarna, bland alla andra högar hemma.
Kuuuuuul tjej!!!

Idag hade vi innebandy på morgonen innan jobbet. Jag är bara så imponerad av mig själv att jag orkar upp på morgonen och kommer dit i tid, jag som alltid lägger mig sent när jag borde göra precis tvärtom. Jag har också kommit till insikten att jag kroppsligen har förändrats från att ha varit en sprättig tonåring som galen sprang runt och tacklade spelare (och till krigstjut, jag låter mycket helt enkelt. Alltid.), till att ha blivit en yngre medelåldersmjukis som helst "står målvakt, eftersom jag alltid gjort det", dvs. vilar lite från försvarsspelandet och en massa spring. Jag har alldeles fruktansvärd dålig kondis, det är så att jag får skämmas. Förra gången hostade jag upp blodblandat slem (kan ha kommit från näsan. Hoppas jag...) och slemmet i mina lungor lossnade rätt rejält så denna gång tog jag det lite lugnare. Jag har fortfarande, trots min ålder, inte förmågan att inse när jag inte borde/kan ta i så jävla hårt. Jag kör 0 eller 110% oftast, och 110% är inte alltid bra att starta med om man inte rört sig på ett halvår.

UNICEF

Jag har just blivit månadsgivare till UNICEF! Det känns riktigt bra, om man inte kan göra så mycket själv rent fysiskt så kan man iaf skänka lite pengar nu när man som välfärdsvästerlänning med lön har råd att lägga lite pengar på att rädda barnen i världen.

Har du hört talas om kalender?

Idag jobbade jag på ett öppet hus i en annan stad än den jag bor i. I denna stad bor också en gammal vän till mig. En gång i tiden stod vi varandra så nära, vi pratade om allt. Sen fick hon familj och har helt slutat höra av sig. Visserligen ligger det i bådas intresse att höra av sig, men jag uppfattar det som att när jag försökt har gensvaret varit rätt ljummet. Jag bor själv och behöver inte anpassa mig efter något annat, så det känns som att det är rätt mycket upp till henne att säga när hon kan eller inte, eftersom hennes barn självklart kommer i första hand. Men då blir det inte av alls. Så jag tänkte att jag skulle testa henne lite genom att inte höra av mig för att se vad som hände. Och då hände ingenting alls.

Så skulle jag till denna stad idag och hon fick reda på det och blev eld och lågor, hon ville så gärna träffas och vi skulle fika och allt. Hon visste precis vart vi skulle hålla till och det skulle bli så kul.
Och idag dök hon inte upp, så jag skickade ett sms och fick svaret att jag (!) borde ha påmint henne, hon hade ju glömt bort det helt och nu var det för sent så vi fick ses någon annan dag. Ligger det inte i hennes intresse också undrar jag? Det var ju hon som så gärna ville hälsa på, jag skulle ju dit ändå för jobbets skull. Ska jag behöva påminna henne om att hon föreslog att träffas? Har hon hört talas om en kalender?
Hon åkte sen och fikade med en annan kompis, som dessutom bor i samma stad. :(
Det är väl strunt samma antar jag, jag skulle ändå hem med alla djuren, och det dröjer antagligen något år till innan hon hör av sig igen. Jag blir ju självklart ledsen, men vad förstår jag, jag har ju ingen familj och förståelse för hur det är för dom som kommit så otroligt långt i livet.

Hilton, minsann!

Idag var jag och en arbetskamrat på en kort kurs angående den kommande skolreformen GY11. Kursen handlade inte riktigt om det vi trodde att den skulle göra, men den hölls på hotell Hilton i Slussen, så det gjorde verkligen ingenting. ;) Snoffsigt värre!! :D
Det var svartvit marmor inne på toaletten, och vi blev serverade en trerätterslunch, det ni! Det är inte som min sedvanliga bulgurgrönsakswok. Det är inte varje dag man snyter sig i en Hiltonservett, och jag snodde hur många pennor som helst, hehehe. Jag måste medge att jag kände mig lite malplacé med min militärkamouflagemössa och lilla bulliga jacka när jag passerade alla dresscode-klädda, svinryggsfriserade värdinnor i foajen.

Som en luddig dröm

Jag pratar nästan aldrig om det längre.
Det där om familj. Eller det stora huset med bastutunna på tomten och jacuzzi-badkar. Eller den där trädgården med mina små, blå blommor. Eller dom där resorna ut i vida världen med någon vid min sida.
Det känns nästan som en luddig dröm jag hade för länge, mycket länge sedan.
Lite som ett gammalt gulnat fotografi, med spruckna kanter och där bilden börjar suddas ut.
Det är kanske det dom är, mina gamla drömmar om livet. Spruckna.
Min värld har plötsligt blivit så liten, och så verklig.
Det blir så, när drömmarna inte längre finns där.

Toys'R'us-panik

Idag skulle jag iväg på ett 1-årskalas i Strängnäs, och tänkte på vägen passa på att passera Babyland i Kungens kurva för att köpa en present. Jag vet inte varför jag valde den andra infarten till Ikea, eftersom jag kollat upp vägen från den första avfarten, men jag hamnade iaf på baksidan på något konstigt sätt och snurrade runt i alla rondeller (ni som kört där vet hur snurrigt det kan bli) innan jag tillsist hittade en jättestor Toys'R'us-butik. Det var nog den största leksaksbutik jag sett. Jag tog ett stort andetag och kastade mig in i butiken.
Igår hade jag yrsel och fick ta lite Postafen för att hamna på rätsida igen, så jag var inte helt stabil idag. Och så när jag kom in så fick jag nästan panik. Halvsvettig, småsvajig och lite stressad gick jag rad upp och rad ned bland hyllorna med dessa tusentals och svindyra leksaker i brokiga färger, som stint stirrade på mig med uppspärrade, glada Bambi-ögon. Jag frågade en kille var jag hittade badleksakerna, och skulle gå till den ljusblå sektionen (alltså, bara det att prata om sektioner i en butik... då är den stor). Under denna period jag befann mig i butiken fick min lilla överarbetade hjärna hur många intyck som helst i form av glada färger, ljus och ljud, det pep, det ringde, det spelades musik i hysteriska polyfoniska signaler, barn som grät, barn som skrattade, barn som snorade, pappor och mammor som nekade, som sa ja, som sprang efter barn, tröstade barn, bar på barn. Tillsist kom jag ut ur denna ursoppa av barn och lek, och kunde andas lite friskluft igen. Som barn hade detta varit som att stiga in i en LSD-tablett. För mig var det en bekräftelse på att jag verkligen är en lång väg bort från att bli mamma. Efter denna upplevelse är jag osäker på om det är något att sträva efter... ;)

Som man ropar får man svar

Det är inte helt riskfritt att bo ensam faktiskt. Det finns självklart många meningar med en partner, men en av dem är att denne kan fungera som ett bollplank eller som bekräftelse på saker som man själv funderar över. Har man ingen som kan tackla den delen, får man fråga sig själv. Då kan svaren inte alltid bli de bästa. Men man har ju ingen referenspunkt eller någon som säger åt en när man tänker fel eller rätt. Ibland undrar jag om det är fel på mig, eftersom jag är själv. Är det så att jag inte läser vissa signaler rätt? Jag är inte dum i huvudet, jag ser inte ut som en gris (hoppas jag), jag är social och väluppfostrad, jag är självständig och har egen bil och lägenhet och jobb och jag är (alldeles för) snäll. Så vad är det för fel?
Och eftersom det inte finns någon här som kan säga att jag har fel, får jag svara på min egen fråga. Och då har jag ju självklart rätt. Det måste vara fel på mig. Såhär mycket otur, och såhär ofta, kan man bara inte ha som individ. Men igår fick jag en bekräftelse av en kompis att jag har fel, det är inget fel på mig. Jag har otur. Och det händer mig ofta. Det är så! Jag har också hört det av en annan, mycket nära och god vän som jag verkligen litar på, så då är dom två mot en. Jag kanske har fel. Jag kanske är normal ändå. Bara en fruktansvärt otursförföljd människa. Jag är så trött på det bara. Jag inväntar fortfarande storvinsten, det må vara vad som helst som kärlek, pengar, lycka, whatever, bara det är en storvinst. Bara det inte är fel på mig.

Existens

Jag skriver ett inlägg -därför existerar jag!