Gitarren Bette

Idag hämtade jag min nybeställda gitarr! :D Den är jättefin! Det är självklart en massproducerad gitarr, men den är mörkare röd och har vissa mönster i trät som ger den karaktär, som små födelsemärken! Jag har valt att döpa den till Bette och det är personligt varför! Strängarna är mjuka och den har fin klang! Den blir bra att spela på. Nu när strängarna är nya så glider de så när man stämmer gitarren, så jag får stämma om den ett flertal gånger innan strängarna håller sig fast. Vi ska nog bli bra kompisar, Bette och jag! :)

Frida Kahlo

På mitt jobb har vi en person som verkligen vet hur man ska noppa ögonbryn. Hon är ett fulländat proffs på detta, och då hon gjort ögonbrynen väldigt fina på mina arbetskamrater så ville självklart jag också. Det är bara det att jag själv noppat mina rätt hårt genom åren eftersom jag är halvt sydlänning och därför har rätt buskiga ögonbryn. Nu måste jag låta min buskmaskar växa ut igen för att min kollega ska kunna forma dom på rätt sätt från början. Jag har ångest över detta då de har en tendens att växa vilt och spretigt, så jag kommer bokstavligen att se ut som den mexikanska målerskan Frida Kahlo. Eller för er som läst Mort, så kommer mina ögonbryn att se ut som hans. Ve ch fasa, men ska man bli fin får man lida pin. Tålamod är en dygd. Jag kan inte heller riktigt bestämma mig om det är bra eller dåligt att jag bor ensam under denna tillväxtperiod. Om man å ena sidan hade haft någon hade han förhoppningsvis haft överseende med detta buskeri, så då hade det inte gjort något. Å andra sidan har jag gett upp spanandet, jag ser ju ut som jag gör och det är ju inte så att de står på kö utanför min dörr i förhoppning att bjuda ut mig, så jag kan gå runt i lugn och ro och bryna till mig. En kamrat på jobbet och jag har helt olika syn på det där med singelliv. Jag anser att om man träffar någon så är det först då man anstränger sig för att vara fin (och då menar jag självklart inte att man ser ut som fan i vanliga fall), när man inte har någon så är det alltså inte lika viktigt. Han anser tvärtom, att man försöker vara fin när man inte har någon just för att locka till sig någon, och att man sunkar till sig när man väl träffat någon. Jag tror hans syn på det hela är det vanligaste. Men jag tycker på något sätt att det är fint om man träffar någon à la naturelle och förvandlas från den fula ankungen till en svan. Det är ju definitivt finare än tvärtom. Det är bara svårt att hitta någon som ful ankunge. Speciellt en ankunge med Frida Kahlo-ögonbryn.

Självporträtt målat av Frida Kahlo (1907-1954).
Vacker, men väldigt onoppad.

Hihi! Vilket roligt bröd!

Tomatsäsongen har startat!

Och tomatpundaren tackar och bockar! :)

Tack, banken!

I torsdags, samma dag som jag tänkte fira S:t Patrick's day (och alldeles exalterad över detta var jag) så var jag och shoppade lunch, när jag lyckades bryta av mitt bankkort genom att nästan bara titta på det. Jag tyckte kortet var ganska nytt, och det är ju inte så att jag shoppar järnet annars så att det blivit extra slitet. Men när jag tänker efter så var det iaf. mer än ett år sen, eftersom jag valde ett motiv på min hund när jag gjorde kortet och det var när han fortfarande levde. Iaf. så tänkte jag att de skulle skicka ett vanligt, tråkigt kort nu när jag skickade efter ett nytt, men idag kom det och de har behållit den fina bilden på min älskling! :D Tack för det banken!

Funderade by the way på hur lätt det kan bli missförstånd mellan engelska och svenska när man pratar om att avliva något (jag tänkte på min hund och så spårade tankarna vidare). På svenska säger vi avliva, vilket översatt blir destroy. Men destroy betyder vanligtvis förstöra, och man kan ju förstöra sina hundar utan att avliva dom. Kan bli knas. Men värre är att vi också säger att man låter en hund somna in. Om man översätter det nästan rakt av blir det att man put the dog to sleep. Detta i sin tur på engelska betyder att man hjälper hunden att helt enkelt somna. Det kan också bli knas. Att säga det mest vanliga, to put the dog down, har ju egentligen ingen översättning alls på svenska som funkar. Haha, bara en tanke. Finns massa sådana, exempelvis den där med "I have a shovel in my backside", som alltså inte betyder att man har en skyffel på baksidan, utan en skyffel i röven. Skål för den! ;)

Discoprickar

Jag har sovit 11 timmar i sträck i natt och vaknade med en känsla av att ha blivit överkörd av ett tåg. Drömde så mycket om jobbet, att jag hade med mig en skolklass till någon jättelik byggnad som påminde om en biograf och att jag skulle hålla föredrag om saker jag inte visste något om. Kanske stress inför kommande veckan med min planering som inte alls är klar?

Ute var det strålande väder och det gör mig så lycklig! Jag dyrkar solen! Jag promenerade till affären för att handla lite och hinna få i mig en liten bit friskluft och riktig sol mot min hy. Jag har hunnit sitta i 5 minuter på balkongen och avnjutit ljuset och fågelsången och det är som balsam till min själ. Herregud, vad jag älskar våren!!

Nu går solen precis ned bakom huslängorna mittemot och jag får nästan panik för jag vill att solen ska vara kvar! Jag är en positiv människa men får lätt en släng av mildare melankoli vid skymning, nyår, jul, fantastiska händelser och efter stora kalas. Jag pallar inte riktigt när något tillsist tar slut. Jag kan inte se det nya som kommer, jag kan bara komma ihåg det som aldrig kommer igen och kan känna sorg över detta. Men jag älskar iaf. att sitta i mitt lilla vardagsrum och få solen rakt i ansiktet! Något av det skönaste som finns är att somna i soffan på det sättet. Det påminner om när jag var liten och gjorde samma sak i mitt barndomshem. Som sagt, minnen av det som varit...

Och min discokula som hänger i det stora fönstret sprider små discoprickar över hela rummet. Jag känner en barnslig lycka över detta! Inte för att det är disco, men det pirrar i kroppen! Det tyder på ljus, det tyder på lätthet, och så är det sådär barnsligt fint! Kanske är det prickarna i sig som livar upp? Så som man tycker att en prickig klänning kan vara söt? Jag vet inte. De var här för en sekund sen, nu börjar det bli mörkare i rummet eftersom solen går ned, vilket innebär att jag måste ta tag i mig själv och göra nyttiga saker som t.ex. rätta prov, planera lektioner och läsa inför x-jobbet. Sånt där roligt som man verkligen vill ägna sig åt på en söndag... not. Tänk om man kunde fått en timme till av discoprickar...

Vårens första "jogg"

Denna helg är jag helt "ledig" (det är med flit jag borträknar proven jag tänkte rätta i morgon samt mitt x-jobb som ständigt ger mig lite dåligt samvete) och helt lediga helger innebär sovmorgon! :D Förutom att äta, så är sova min passion, och jag vaknade vid 11 men tänkte bara sova "en timme till", som resulterade i att jag vaknade kl 13 istället. Härligt!
Och så var det alldeles underbart väder ute, så jag trängde på mig träningskläderna och gick ut på vårens första joggingrunda! Det blev ju inte allt för mycket jogg, det märks att jag inte tränar längre och flåset är helt borta. Varannan-veckas-innebandyn med jobbet räcker inte, och nu när Rusti inte finns längre och jag inte hinner med gymmet så blir det inte mycket till att röra på sig. Även om jag inte alls räknas till kategorin large, så känner jag av min lathet. Jag har inte min matchvikt längre. Jag behöver inte några extrakilon för de lägger sig tyvärr där jag redan har mitt specklager, nämligen på mage, rumpa, lår. Min kroppsform börjar likna en banjo. Inte bra.

Snusa kokossmör

Jag har smörjt in mig med Body shops cocoa butter. Hade jag haft någon som snusade på mig nu hade han antagligen tyckt att jag luktade gott! :) Jag får snusa på mig själv. Sommar...

Jag är så korkad!

Hahaha, ok. Nu fick jag svar från min arbetskamrat. Han hade bara skojat med mig. Jag känner mig helt dum i huvudet nu, hahahahaha! Jag tyckte det kändes så osannolikt, men med min sedvanliga otur så bör man vara försiktig med att ta saker för givet. Hahahaha!

Pucko-Sara!

Kärleken till humlan

Jag läste i Expressen idag om att humlan i vissa delar av världen håller på att dö ut. http://www.expressen.se/nyheter/1.2360701/karleken-till-humlan-hanger-pa-haret-nu-ar-framtiden-hotad
Det är ju lite tragiskt. T.ex. så har antalet humlor minskat i USA med 96%. Hur pass säkra dessa källor är (man kan inte hitta några källor alls i kvällstidningarnas nätupplagor såvida man inte mailar journalisten själv) låter jag vara osagt. Det låter nästan lite osannolikt att nästan samtliga humlor med amerikanskt medborgarskap har dött. Det borde ha märkts av som massdödar kan man tycka, även om det skett under 20 års tid.

Det står också att vi människor tycker att humlor är luddiga och knubbiga, vilket gör att vi tycker om dom! Det lät onekligen gulligt. Jag vill också vara gullig och borde kanske se mig som en humla. Likheterna är inte så illa ändå, jag är luddig, knubbig och nästan svarthårig (och måste man vara lite gul så går min hud åt det gula hållet).

Jag satt en solig dag för länge sen på baksidan av det bostadshus där jag en gång bodde, lutandes mot väggen och lapandes sol. En liten förvirrad humla ville inte ge sig utan cirkulerade runt mig hela tiden. Jag försökte lite halvlamt att vifta bort den men den återkom och återkom. Tillsist blev jag lite irriterad, så jag bestämde mig för att flytta något längre bort. När jag drog bort filten från gräsplätten for den lilla humlan direkt mot ett litet, litet hål i fasaden där den mötte en annan humla innan den nöjt kröp in.
Då förstod jag att jag helt enkelt suttit för dess lilla boningshål, och att den förtvivlat försökt komma hem. Och det var så sött med den lilla oroliga humlan som mötte den i öppningen. Man kunde nästan tänka sig att det var den lilla humlefrun som sa: "Men vaaar har du varit? Jag blev ju SÅ orolig!" och den andre svarade "Åh, stumpan, jag letade så efter dörren men det var en stor klump i vägen!" Jag blev iaf. fascinerad och satt och tittade på de två humlorna länge, länge. De körde skytteltrafik fram och tillbaka med en viss tids mellanrum och letade mat bland blommorna i närheten. Va! Är inte det coolt om något?!

Idag hade vi ett möte på jobbet. Jag satt och multitaskade, så jag hade en mailkonversation med en arbetskamrat samtidigt men lyssnade ändå på vad som sas och var inte ohövlig på något sätt. Mitt i mötet får jag ett mail från min arbetskamrat som inte var med på mötet att en av mötesdeltagarna blev irriterad på att jag verkade så okoncentrerad och såg ut att slösurfa på nätet istället för att koncentrera mig på mötet. Jag vet inte om det var ett skämt, för det var så jag först uppfattade det hela. Det måste ju varit på skoj!!! Det verkade ju helt sjukt annars!

Om det inte var ett skämt, vilket jag tror att det faktiskt inte var, så blev jag riktigt, riktigt ledsen. Varför skickade hon till en helt annan person som inte ens var med på mötet?  Varför brydde hon sig överhuvudtaget? Hur kunde hon veta vad jag hade på min dataskärm när hon satt mitt emot? Har hon någon jävla röntgensyn? Skickade hon samma mail till de andra som faktiskt satt och slösurfade under mötet? Varför skickade hon inte direkt till mig?

Och varför tycker svenskar så mycket i tysthet? Ut med språket för i helvete, stå för vad ni tycker!

Jag pratade med tjejen som höll mötet och hon hade inte uppfattat mig som okoncentrerad överhuvudtaget. Jag blev verkligen ledsen för det här, det kändes så personligt. Och jag som verkligen är skötsam och ambitiös. Jag hoppas det var ett mycket dåligt skämt från min arbetskamrats sida, men med min otur så är det nog inte så. Jag har iaf. min chef och hela mitt arbetslag i ryggen. Och jag har redan skrivit ett färdigt och mycket bra svarsmail, om detta nu är sant. Jag tror inte jag är rolig att bråka med. Nu måste jag bara ta reda på vem det var som skickade mailet till min arbetskamrat innan jag skickar ut hela mitt kavalleri!

Lugn sömn och vår

I natt fick jag sova i lugn och ro, det var skönt! Jag vet inte om det var för att jag skrev av mig det jag stördes av, liksom jag brukar skriva bort mina drömmar i min drömdagbok när de blir för intensiva och stör vardagen, men skönt var det iaf.

Våren kom för någon vecka sen, på riktigt! Sen har det varit lite kallt men sol, sen har det varit varmt men mulet osv. Idag är det lite vårigt igen, det blåser lite men jag undrar om det inte är dags för skinnjackan snart? Jaaaaa! *hoppas hoppas*

Skuggorna

Ok, nu kommer jag skriva något antagligen jättekontroversiellt. Det beror lite på vad man tror på eller inte. Jag tror på saker, kanske inte på Gud direkt, men jag tror på att själen lever vidare efter sin kroppsliga död och att det finns möjlighet för dessa att ta kontakt med oss på ett eller annat sätt.
Jag vet om att skeptiker vill ha bevis, de vill ha konkreta bevis liksom ett kontrakt där det står att "jag XXX som numera är död intygar härmed att jag uppenbarar mig för de levande titt som tätt i form av energimateria som enligt följande naturlagar går att upprätthålla... etc. etc." och så självklart med en signatur längst ned. Vill ni ha konkreta bevis så kan jag inte hjälpa er. De flesta som har förlorat någon anhörig har säkert (åtminstone förhoppningsvis) känt av dennes närvaro, eller har varit med om oförklarliga händelser, vilket i mina ögon är ett starkt bevis, om än abstrakt.

I min släkt från både min mors och fars sida har det funnits individer med mediala förmågor i större och mindre grad. Jag har ingen aning om detta har gått i arv, och jag är inte så jävla säker på att jag önskar det heller. Eller jo, jag hade gärna velat komma närmare min eventuella mediala förmåga, men grejen är att jag inte vågar det. Det är en träningssak, men jag skulle aldrig komma på tanken att våga träna på detta själv utan hjälp eller vägledning av någon slag. Med tanke på alla de känslor som ständigt strömmar genom min kropp och alla mina drömmar (vad säger att just dessa inte är min mediala förmåga utan att jag vet om det?) så är jag livrädd att öppna upp något jag inte kan varken kontrollera eller stänga av. Det hade varit katastrof, även med tanke på att det inte bara finns vänliga själar runt oss utan även de som är av uttnyttjande eller mindre goda karaktärer.

Nåväl, jag har iaf. lätt för att känna överhuvudtaget, jag har haft två klara förnimmelser och ett antal andra händelser som jag inte riktigt vet vad jag ska räkna dom som. Då jag tror att det finns förklaringar till det mesta så inbillar jag mig att det är trötthet, okoncentration eller att jag bara skrämt upp mig själv helt enkelt.

Ljuden tänker jag nästan inte på längre (de har blivit familjära på något sätt) liksom funderingarna på saker som jag inte kan komma ihåg att jag verkligen själv har flyttat på i lägenheten. Det som stör mig mest just nu är skuggorna. Ni vet sådana där man ser lite snabbt i ögonvrån som man kanske inte alltid tänker på. Men det har jag börjat göra. Det går i perioder, och jag är i en sådan period just nu. Dom finns där ofta, skuggorna. Och de har blivit lite mer... hur ska jag förklara det... påtagliga. Förut var dom bara där, snabba, nästan blinkande. Men nu rör dom sig, eller glider, och så pass mycket att jag ibland måste vända på huvudet för att verkligen titta efter. Vad fan var det som rörde sig där? Ibland ber jag dom att låta mig vara ifred när jag är trött så att jag får sova ordentligt, och då blir det lugnt, eller rättare sagt jag känner mig lugn. Men det är nog mest psykiskt, inbillar jag mig. Det är snarare för att skapa mig själv ett lugn.
Men idag när jag gjorde mig iordning för att sova tyckte jag mig se dom i spegeln, och det skrämmer verkligen skiten ur mig. Jag pallar inte det!!! Speglar är verkligen inte något jag klarar av i dessa sammanhang, och jag skulle allvarligt talat dö av hjärtstopp om jag såg något mer tydligt i en spegel. Jag skulle verkligen inte klara av det. Så jag klurar på något sätt som kan få mig att ignorera dessa skuggor. Eller åtminstone tackla dom på något bättre sätt.

Jag misstänker att den som orkat läsa hit ner nu tycker jag är fullkomligt dum i huvudet. Det kan jag ta. Men speglarna kan jag inte ta.

Spontan Södertäljemiddag

Idag blev jag bortbjuden till min fina vän J, i mitt gamla kära Södertälje, så jag åkte dit efter jobbet och vi lagade mat och snackade massa skit! Åh, vilken myskväll! Kände mig så mätt efter maten och lovade mig själv att inte äta mer när jag kom hem, men det bröt jag så nu har jag tryckt i mig massa mer. Herregud vad jag äter och vilken dålig karaktär jag har...

Idag parlerade jag lite med min rumskompis. Han sa att han också gick runt i början och sa hejdå till alla på jobbet men att han slutade med det när han märkte att det inte var någon annan som gjorde likadant. Skönt att man inte är ensam om att ha upptäckt det. Idag gick jag t.o.m. 10 minuter tidigare från jobbet, och utan att säga till någon förutom honom. Det kändes helt ok. Jag ska köra på den linjen ett tag och se hur mycket energi jag sparar på att skita i andra. I'm learning!

Sist...

Jaha, så har denna måndag flutit på fort och så sitter man här och alla har gått hem utan att säga ett skit. Det var bara en som kom förbi för att kolla om någon var kvar, det var ju trevligt att iaf en människa kommer ihåg en. Och det var samma person som stör sig på mig i vanliga fall, så det var även rätt ironiskt.
Jag tycker det är trist när det blir sådär. Men jag kan förstå det. Alla har så mycket i sitt privatliv, alla har så mycket med sitt hela tiden. Man tänker bara på sig själv och så går man hem.
Men jag lever för mitt jobb. Det här ÄR mitt liv. Jag tycker det är viktigt att se sina arbetskamrater, de är de jag spenderar 9 timmar om dagen med och om någon inte dyker upp så kanske man ska kolla upp det. Men vem kollar upp mig om jag inte kommer? Känns verkligen som om det inte spelar någon roll för någon. Jag passerar oftast förbi det andra lärarrummet (trots att det är en omväg) för att säga hejdå, men jag ska sluta med det. Jag ska sluta säga hej när jag kommer på morgonen också, för det gör ingen annan. Jag ska sluta bry mig om andra. Det är bara massa jobb och energi i onödan. Mitt lilla lärarrum är stort som en garderob och ligger allra längst bort i lokalen. Hit kommer sällan de andra arbetskamraterna (däremot eleverna eftersom vi har en trevlig stämning här, det gillar jag!). Idag gick mina lärarrumskamrater hem tidigare, så jag var helt själv. Men det tror jag inte någon hade koll på. Jag skulle inte bli förvånad om jag blev inlarmad någon dag. Nej, nu börjar jag bli sådär less på allmänt folk igen, framför allt på att alla som är så in i helvete egoistiska hela tiden. Mitt nya mission ska bli att komma hit, göra mitt utan att dela med mig, inte dela med mig av något annat heller för den delen, bara tänka på mig själv och gå hem. Så blir jag som alla andra här. Mitt nya mission är att bli Svensson-ego.

Jag vill...

...till ett varmare land. Nu! Jag är så trött på kylan, jag vill ligga på en strand sådär nästan medvetslöst sömnig av solen och lyssna på havet. Jag vill höra fåglar, se vackra människor, glömma bort tiden. Jag vill ha semester. Nu.

Rockabilly-kryss

Så var en elevfri sportlovsvecka över på en sekund. Tänk vad fort en vecka kan gå. Hade en otrevlig fredag med en tjurig arbetskamrat. Jag tar inte skit för att andra är på dåligt humör eller inte klarar av mig, jag gillar rakt språk och uppskattar inte när folk är tjuriga som små barn och är spydiga istället för att bara säga vad saken gäller på ett någorlunda trevligt språk. Han har försökt sig på en förklaring, men jag känner bara att det tar min energi. Jag börjar bli rädd om min energi, för jag har märkt att jag aldrig får någon tillbaka. Det är bara bra att jag vet vad han är för person och var jag har honom. Folk visar alltid sina rätta färger tillsist, nu har han visat sina och jag vet precis var jag placerar honom i min egna lilla systematik över människor i min närhet. Synd att behöva vara likgiltig för en person, men det får inte ta mer energi än det ger.

Jag åkte iaf iväg på en kryssning med en gammal och god vän från lördag till söndag! Vi var ett gäng på 11 pers, varav jag bara kände en person, men det blev en rolig helg iaf. Vi hade temat Rockabilly, jag hoppades att det var en Rockabilly-kryssning helt och hållet eftersom stilen är underbar och Rockabilly-gossar är mycket fina, men det var bara vårt gäng. Vi blev alla fina, det var mycket prickigt, puffluggar, röda naglar och läppar. Själv hade jag en sjömansklänning som en gång varit min mors. Den är ruskigt kort så man måste knäböja om man ska plocka upp något från golvet, och man kan inte sträcka upp armarna för mycket, men klänningen var ett uppskattat inslag! Jag kände mig fin iaf!

Blev uppraggad av en kille med världens töntigaste efternamn, han var fin men försvann efter lite dans på golvet och jag hittade honom igen efter 10 minuter hånglandes med en annan tjej. Det är lite sjukt vad ytligt det är ute nu för tiden, allt handlar om utseende och sex. Det ska vara så lättt som möjligt, är man inte lätt och hånglar loss efter namnintroduktionen så blir man bortvald direkt. Tyvärr var det extrem köttmarknad där också, äldre gubbar som satt och fluktade på vår dans och hejade på oss som om vi vore där och dansade för deras skull. Usch, sånt gillar verkligen inte jag. Jag vet att jag dansar bra, jag får höra det varje gång jag är ute och det är den enda bekräftelsen jag egentligen behöver. Men inte av gubbsnusk. 

Det var iaf skönt att få komma iväg lite grann och inte tänka alls på tid eller några måsten. Däremot märker jag hur mina trance-kryssar har påverkat mig. Jag är uppvärmd vid tretiden på natten och då stänger vanliga kryssningar sina dansgolv. Jag hade kunnat dansa några timmar till...

Man kan inte både ha kakan och äta den!

Åh, idag har jag tagit kompledigt! Jag somnade igår på soffan framför TV:n vid ett-tiden och vaknade vid fyra i morse. Släpade mig till sängen och sov till åtta. Sen somnade jag om och då kan jag sova hur länge som helst så jag vaknade vid tolv. Idag ska jag hänga med min kusin, vi ska skriva uppsats (ååååh, denna uppsatsångest, jävla skit!) och sen gå ut på stan och ta en drink. Solen skiner utanför, det är en vacker dag och mitt sinne är lite lättare sen jag gråtit lite över mamma igår. Sorgen måste ju fysiskt få komma ut ibland.

Jag pratade med en arbetskamrat i telefon för ett tag sen och hon satt i lunchrummet med resten av jobbet.
Det är så typiskt med djuren på skolan, för jag måste ju dit i morgon, fredag, då alla andra kompar, och valde att kompa idag istället då alla är på jobbet. Och trots att jag vet att det inte är något speciellt som händer på jobbet idag så lät det så förbaskat roligt då det sorlade och skrattades i bakgrunden. När jag jobbar är det sällan några som har lunch samtidigt, eller så vill dom inte äta lunch samtidigt med mig, vad vet jag, men jag trivs så himla bra när det är mycket folk samtidigt som har trevligt! Och nu har de trevligt utan mig och jag saknar jobbet plötsligt en ledig dag som denna. Sjukt va!

Rinnande tankar

Jag tänker alltid bäst i duschen. Jag vet inte varför, men jag älskar att duscha. Det är inte samma sak att bada, för bada är skönt i 10 minuter sen blir det tråkigt. Och det ska duschas varmt, det ska vara brännhett. Och så skruvar man på lite varmare och varmare allt eftersom. Jag rensar mina tankar i duschen, försöker tänka klart. Fundera ut saker jag grubblar på. Jag grubblar mycket. Mitt namn hade betytt grubbel på latin om jag hade konstruerat språket. Det känns som om det är det enda jag gör, jag tänker och tänker och tänker. Jag tänker på nätterna i mina drömmar, jag tänker på jobbet och jag tänker hemma. Jag analyserar allt och alla. Det skulle vara så skönt att bara vara tom i huvudet någon gång. Kan man önska sig det i 30-årspresent? Att nollställas bara för en dag?

Jag funderade lite på meningen med livet idag. Igen. Det är ett ofta förekommande tema efter att mamma gick bort. Jag gillar egentligen inte dom där existentiella tankarna, för dom blir så stora och slutar aldrig och man får ändå aldrig några svar på dom. Men jag tänkte iaf på vad jag har tur med i livet. Jag har definitivt inte tur i kärlek, och inte heller i spel (med tanke på mina små 50 kr-vinster på trisslotter som jag prenumererar på och som kostar mer än vad jag vinner varje månad). Men jag har tur i vårt vinlotteri som vi har på jobbet. Vad är meningen med det?? Jag bor ensam och dricker sällan alkohol. Jag har ett komplicerat förhållande till alkohol sen min barndom. Det är som ett jävla skämt! Och nu har jag drygt 10 flaskor vin hemma (och fint vin dessutom), och med vem ska jag dela dom med var det tänkt? Är det något tecken på att jag ska bli någon alkoholist och dricka själv, eftersom jag, så smidigt, redan bor ensam? Yay, vilket kall i livet! Jag ska spara dom, kanske de kommer till användning någon gång. Mitt 50-årskalas eller något sånt.

Och så tänkte jag på det här med att raka benen. Varför gör man det egentligen när man ändå lever ensam? Och jag menar ensam, jag är inte ute och minglar runt. Orkar inte. Vill inte. Världen är så ytlig. Så varför rakar man benen då? Det är ju ändå ingen som ska se eller röra dom. Jag gör det ju inte för mig själv, för jag bryr mig inte så värst. Det är ju min egen kropp. Min egen behåring. Så vem gör jag det för egentligen? Vem ska jag stå och göra mig fin inför? Jag kan komma på mig själv med att tycka det känns så jävla fånigt, men ändå så fortsätter jag. Jag menar, se respektabel ut måste man ju göra, mest för mina arbetskamraters skull, och jag hör ofta av den kvinnliga delen att jag är matching och fin. Men bara tjejerna lägger märke till det, och så är det med allt jag gör. Mina facebook-statusar kommenteras av tjejer, min klädstil kommenteras av tjejer, det hade varit så jävla kul om en kille någon gång skrev eller sa något. Det är två komplimanger som jag hört i mitt liv som jag verkligen kommer ihåg, de har varit spontana och från killar och jag kommer leva på dom antagligen i resten av mitt liv. Dessa två komplimanger har etsat sig kvar i mitt minne och jag plockar fram dom sådana dagar när man känner sig plufsig och ful. De hjälper inte mot plufsigheten eller fulheten, men jag kan iaf glädjas åt att ha fått dom en gång i tiden och att de var menade.

Och så tänkte jag på en arbetskamrat. Det är en jättebra kille, han har bra värderingar, har en fin syn på livet och är väluppfostrad. Han är fortfarande kär i sitt ex (oj, så ovanligt) och dom får inte ihop det pga att respektives liv ser så annorlunda ut. Man skulle väl kunna säga att de är på fel plats vid fel tidpunkt. Jag tänker på hur ung deras kärlek verkar vara, hur deras kapitel ännu inte är över, hur oförstörda och förvirrade dom fortfarande är. Jag avundas hans modighet att våga försöka igen, hans känslor för henne är ärliga och vackra. Jag avundas henne för att någon kämpar för att få henne tillbaka. Någon gillar henne så mycket att det är värt att kämpa för. Det är så vackert på något sätt, jag hoppas det funkar för dom någon dag.
Det är också smärtsamt för mig själv som gått igenom uppbrott där min föredetta partner kort och gott bara stängde dörren. Många år som inte verkarde betyda något i efterhand. Man möts inte bara av ensamheten efteråt utan även av tystnad. Det är smärtsamt att inse att man inte är någon som någon annan vill ha tillbaka, eller ens saknar ibland. Någon som man inte kämpar för. Det är smärtsamt, eftersom jag kämpade så hårt. Både innan och under tiden. Och lika smärtsamt är det att inse att de man träffar på i livet som man själv har tyckt om, inte har något intresse tillbaka. "Brist på nyfikenhet" försöker jag intala mig för att må bättre, men det är smärtsamt att inse att jag helt enkelt måste vara ointressant. Om jag vore gräs så hade jag antagligen varit det minst gröna av allt, eftersom allt annat gräs på andra sidan alltid verkar vara grönare. Jag har inte ens hunnit starta loppet innan de utsett någon annan till vinnare. Jag brukar oftast inte få en chans, eller så är det jag som kanske är chanslös från början? Jag måste lära mig förlika mig med den tanken. På samma sätt som jag förlikar mig med att ge upp de framtidsdrömmar jag levde för förut. Det är ju en process som kommer ta ett tag, för jag måste ändra hela mitt sätt att tänka, men jag jobbar på det. Acceptans. Acceptans för hur det ser ut och för att jag inte kan göra så mycket åt det. Vare sig det är en process eller inte så är det iaf smärtsamt att komma till insikter om sig själv ibland.