Ny cykel

Idag "köpte" jag en cykel för ett symboliskt pris. Min kompis kompis hade en vinröd mountainbike som stod och dammade, så den hamnade hos min kompis och dammade där istället. Min egna, gamla, älskade röda cykel fick åka till cykelhimlen i höstas då t.o.m. mossa börjat växa på den. *skäms för cykelvanvård*
Min nya idé är att jag ska cykla till jobbet, vilket tar ca 35-40 min. och behöver en ny cykel, då det blir ju perfekt nu! :) Imagine that ass till sommaren...
Nu står min, för mig nya, ännu odöpta cykel i cykelförrådet och sniffar på grannarnas cyklar och vänjer sig med sitt nya hem. I morgon kanske jag åker till cykelverkstaden och pimpar den om jag hinner.

Jag kan inte förklara det, men cyklar är så speciella. Dels är det är en stor grej när man är liten, att lära sig cykla. Det ögonblicket är magiskt, och de flesta kommer ihåg det. Första cykeln är alltid ett fantastiskt minne, min var ljusrosa med tjocka vita däck! Jag var jättestolt! Mamma och pappa hade inte så mycket omslagspapper, så när jag fick den på födelsedagen så hade de klätt den sidan jag såg med papper! :)

Och jag tycker på ett oförklarligt sätt att cyklar är vackra med sina ekrar och stålrör i olika former. De är...sirliga! Det klickande eller kluckande ljudet när hjulen snurrar runt är betryggande, och så det där metalliska skimret av lacken i solen. Cyklar är personliga och går ofta i arv. De blir gamla och håller länge om man tar väl hand om dom. (Förlåt Oja röda blixten!) Flera cyklar i ett cykelrum är fint! Eller många samlade cyklar. Jag vet inte om det också beror på att cyklar förknippas med lätt framkomlighet, är miljövänliga och socialt gynnande fordon. När jag var liten lekte vi med våra cyklar i evigheter. Vi lekte att de var bilar som vi körde runt med i området, bland syrenbuskarna under ljumma, ljusa sommarkvällar!
Jag älskar cyklar! De är verkligen magiska!

Vad händer med våra barn?

Jag blir bara så jävla förbannad! Läste om den stackars 11-åringen som blev överfallen på en camping av andra barn som satte en strypsnara runt hans hals och lämnade honom hängandes i ett träd att strypas. Hur jävla sjuk i huvudet kan man vara som barn? Vad har man fått för uppfostran (eller avsaknad av uppfostran) om man gör på detta sätt mot en ensam liten kille? De tror att förövaren/förövarna var 11-13 år, vilket gör det helt oförsvarbart! Är man ett litet barn kanske man inte förstår bättre, men är man i den aktuella åldern så är det bara ren och grov grymhet. Dessutom hade dom snurrat fast en pinne i snaran så den skulle strypa mer. Fy fan! Betänk det trauma denna lilla kille genomgått. Han spenderade bara ledig tid med sina morföräldrar på en oskyldig camping. Och tänk vad hans morföräldrar måste förebrå sig själva att de inte var där eller såg, men det är ju inte deras fel! Det är fantastiskt att han blev funnen i tid av en god själ som räddade honom från att bli strypt. Men förövarnas grymhet skrämmer mig till vettet. Jag undrar vad som hänt med dagens barn om de beter sig på detta sätt. Jag undrar hur föräldrarna är.  Tänk att misslyckas så mycket med sitt barn att de blir potentiella mördare. Jag hoppas för guds skull att de hittar vem eller vilka de skyldiga är, så de kan få sina samveten strypta. Idioter!

Lugnet före stormen

Snart kommer den. Stormen! Stormen i form av betygsättning. Jag vet vad som komma skall. Jag kommer inte ha någon som helst tid för någonting annat, jag vet faktiskt inte hur jag ska hinna med. Men jag vill inte riktigt tänka på det just nu. Vi alla går och väntar på det, vi är spända. Vårt tålamod kommer prövas och jag hoppas mitt kommer hålla någorlunda god kvalité. Jag ska verkligen försöka vara mitt vanliga glada jag. Men jag längtar, jag längtar redan efter sommaren.

29-års-ångest

Ok. Det har hänt en del.
Jag hälsade på en vän och hennes sambo som bor i Bryssel. När planet skulle landa i Charleroi hade det varit en flygkrasch där, så vi skulle landa i Austint istället, men precis innan dess så ändrade dom sig och landade slutligen i Liege. Sen gick inga bussar, för Ryanair hade svårt att fixa det, så vi skulle ta tåg, men då hade tågchaufförerna strejk, så det slutade med att jag hookade upp med tre andra och delade en taxi till huvudstaden Bryssel. Helgen var dock rolig och gick (för) fort!

Veckan efter det flög jag ned till Kroatien, stannade under helgen, hann gå på två partykvällar innan det var dags att hjälpa min far att köra bilen tillbaka till Sverige. Resan var problemfri, förutom att vägarna saknades i Polen (det var stora gropar överallt så att folk fick köra längs vägrenen nästan ut på åkern för att komma runt hålen) och att jag måste ha varit årets tråkigaste sällskap eftersom jag sov så gott som hela tiden när jag inte satt framför ratten. I vanliga fall är jag ett bra resesällskap, men jag är sliten efter allt arbete detta halvår så jag passade på att sova så fort jag fick chansen. Stackars pappa.

Nu sitter jag här i min soffa och inväntar den stora dagen. Om exakt 7 timmar och 35 minuter så fyller jag 30 år. Jag har blandade känslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Dels känns det hemskt. Jag har inte åstadkommit något värdefullt under alla dessa år. Jag står stilla, mitt liv har mestadels varit misslyckat. Min mamma får inte uppleva min 30-årsdag. Samtidigt så känner jag mig fortfarande ungdomlig. 30 är ingen ålder idag, iaf. inte i Stockholm. Jag har inga rynkor än, jag får fortfarande visa leg på systemet, jag är ute och dansar rave timmar i sträck och åker hem på tidiga morgonkvisten. Har jobb, inkomst, bil, lägenhet, många vänner och är generellt sett översocial! Men det är en klen tröst. Jag tror egentligen inte jag har accepterat det här, men jag har ju inte direkt något val. Plötligt är jag mycket äldre än mina vänner, jag är inte längre 20-någonting, jag är verkligen 30. Herregud. Vad hände egentligen? Ångest.

Trötter

Jag har upplevt Bryssel, vilket var mycket roligt, och tänkte skriva lite mer om det men nu måste jag sova för jag har big time sömnbrist! Så... godnatt då cybervärlden!

Note to myself

Gör 1 X 2-prov istället, for fucks sake.

Bryssel

Igår lade jag mig faktiskt i tid, dvs halv tio. Och idag känner jag mig helt död! Jag är så jäkla trött, jag hade gett vad som helst för en sovmorgon! Igår hade jag yrsel igen direkt efter min halvdana joggingtur i det vackra vädret, så det blev till att ta det lugnt. Jag är ännu inte helt stabil idag, jag undrar vad fan detta kan vara. Jag börjar ha mina funderingar på att det ändå har med blodtrycket att göra, men mer än så vet jag inte riktigt. Läkarna gör ju inte så mycket heller, mer än att konstatera på mina reflexer i ögonen att jag inte har någon hjärntumör. Great.

Jag ska till Bryssel och hälsa på en kompis i helgen. Meningen var att jag och en annan gemensam kompis skulle åka, det skulle bli så roligt med oss tre igen. Hon var så himla angelägen om att boka biljett, jag var tvungen att fixa pass eftersom mitt gått ut, och det var verkligen tidspress med detta. Biljetten bokades alltså för ett bra tag sen. Så ringer hon lördag kväll, mindre än en vecka kvar innan resan, utan att vara ångerfull eller ens ursäkta sig, och avbokar sin resa eftersom hon just flyttat och lägenheten kan bara städas denna helg (!). Jag måste säga att jag blev väldigt ledsen och besviken. Självklart åker jag själv till min andra vän i Bryssel, det är inte det som stör mig. Det som stör mig är att jag tycker det är fräckt att banga mindre än en vecka kvar och med den orsaken. Ok om man är allvarligt sjuk, om någon i familjen är sjuk eller blivit skadad eller liknande, men det känns som att hon haft rätt lång tid på sig att förbereda sin flytt och sin städning. Jag förstår inte riktigt hur hon tänkte?! Det var ju hon som var så himla angelägen om att boka resan precis nu. Jag känner att jag inte kan lita på henne riktigt längre. Jag kommer iaf ha det roligt, och tycker det ska bli jätteskönt att åka iväg från vardagen, även om det blir en kortare stund! Vem vet, kanske belgare är bättre än skottar?

Du unga

En sak ska du veta.
Den som ger sig in i leken, får leken tåla.
Som du ropar får du svar.
Ger du mig en spyding, ger jag dig en spyding, det är öga för öga, tand för tand.
Du kan inte vinna över mig. Du kan inte bryta min mur. Och jag kommer aldrig släppa in dig heller. Jag skjuter dig ifrån mig. Om du inte vill att jag gnager dig i hasorna, så håll dig borta då. Du vet hur jag fungerar, det borde du ha snappat upp. Så använder du dig av det med flit? Så som jag gör?
Det är dags att ge upp nu. Varför fortsätter du, och säger att det är jag som gör det?
Du vinner aldrig över mig.