fredag, november 16, 2012

Stannade hemma idag

Jag är i princip aldrig sjuk.
Men idag fick jag minsann stanna hemma. Kollar jag mina tweets förstår jag varför. 

15 november, kl 14.59:
"Hmm. Nu händer något i min mage. Hela havet stormar därinne. Slagverket i magorkestern går bananas och dirigenten är frånvarande. Crescendo!"
kl 16.31:
"Nu har magen hårdkört ett slagverkssolo med martellando och allmän fortissimo, för att avslutas i ett vattnigt, explosivt finito. Inga applåder."
kl 17.42:
"Min slagverkskonsert i magen kan vara biverkningar av Losec, som jag tar mot slagverkskonserter i magen. Känns som pest eller kolera. El magsår."
kl 21.47:
"Man kan sitta frisk i veckor utan att någon vill träffas. Sen får man rännskita o migrän som väntas hålla över helgen och då vill alla ses!"
kl. 23.26:
"1 immodium hemma. Ingen resorb. Och jag som har så svårt att dricka vatten. Det här blir en rolig natt."
kl. 06.56
"Vaknar 04.20 av kraftig huvudvärk. Upp, tabletter, värmekudde, somna. Känner mig helt slut i huvudet idag. Trögt att tänka. Vill vara hemma."

Verdict: stannade hemma. 


tisdag, november 06, 2012

Tankspridd paus

Jag tar faktiskt en liten paus just nu. Tycker jag förtjänar det. Ska förbereda morgondagens lektion och om jag är effektiv (troligen inte idag) kanske tom torsdagens lektion också. Sortera in alla dessa högar med papper och rätta arbeten borde jag nog också. Det finns ju massor att välja mellan, så jag vet inte var jag ska börja. Ett välkänt fenomen.

Men idag är det meningen att jag ska utkämpa mitt första slagfält på gymmet! Och så skriva på uppsatsen (för i helvete!!!!!!!!!!!!!). Så vi får väl se hur det går ikväll, och hur invalid jag kommer vara på torsdag morgon (min träningsvärk kommer alltid två dagar efter träningstillfället så jag alltid lurar mig själv och tror att jag är superfit för att jag känner mig så bra och mjuk dagen efter och sen kommer jag knappt ur sängen dag nr 2).

Jag lyssnar på hård och peppande musik hela dagen för att hålla känslan vid liv!

söndag, november 04, 2012

Framtiden

Alright.
Jag har ju planer, det har alla.
Jag har planer för min närmaste framtid, och planer för framtiden om något år.
Planerna för min framtid ut ur ett långt perspektiv är en karamell jag suger på ett tag till, det kommer sannerligen att bli allmäna nedräkningar, ångest, förväntan och hysteri inför det så småningom, men för att ens nå dit måste jag klättra upp för det första stora berget, vilket är att slutföra min uppsats. Det berget är sjukt stort eftersom jag jobbar heltid samtidigt och aldrig finner ro att slå mig ned och läsa in mig på det jag ska. Men man kan alltid börja med att strukturera upp den kommande veckan.

Måndag:
-Omdömen klara.
-Säckpipan klar.
-Boka tågbiljett till lördag.
Tisdag:
-Träna! Yay, 1:a gången på nya gymet! #Note to self: ta inte livet av dig i maskinerna! Långsamt tempo!!
-Uppsatsen för i helvete!!!!!!!!!!!!!!
Onsdag:
-Tvätta kläder.
-Uppsatsen för i helvete!!!!!!!!!!!!!
Torsdag:
-Kanske en powerwalk på morgonen, om jag orkar...
-Föredrag hundar, kommer ta hela kvällen. Måste förberett lektionen till fredag långt innan detta, annars blir det till att sitta uppe till 02 igen. Och det vill jag inte. Jag är gammal nu.
Fredag:
-Dö i soffan. Inte svara i telefon. Vara lite asocial. Duscha i 30 minuter. Gud så skönt!
Lördag:
-Bröllop i Västerås, och det sista för i år. Sen ska jag inte gå på bröllop på minst 5 år till.
Söndag:
-Hem igen och kanske, kanske gymma?
-Uppsatsen för i helvete!!!!!!!!!!!!
Saker som borde göras under veckans gång (men som antagligen inte kommer hinnas med som jag tänker mig, vilket kommer göra mig stressad):
-Uppsatsen för i helvete!!!!!!!!!!!!
-Planera lektionerna för veckan, innan de faktiskt börjar. Är trött på tröskelpedagogik!
-Rätta alla arbeten så att omdömena faktiskt kan få vara omdömen -på riktigt.
-Pimpa bilen innan försäljning. Hm, när ska jag hinna med det?
-Beställa biljett till Australien? Tiden går, tiden går... Jag vill åka NU och bara strunta i allt annat.
Tänk om man kunde göra så. Hur underbart hade inte det varit?

Så nu får jag ta ett djupt andetag och vänta in halvhysteriska vecka 45.
Here we go!

fredag, november 02, 2012

Jag har äntligen vaknat!

Just nu genomgår jag en livskris, eller det har jag gjort i flera år nu fast min livskris är uppdelad i små delar. Jag vet inte om jag är på väg att lösa den eller inte.
Jag har insett att jag har tappat mig själv för ett par år sedan pga en rad oförutsedda händelser som jag inte var beredd på, och nu försöker jag komma ikapp och hitta mig själv igen. Jag har förändrats rätt så mycket av livet och nu vet jag inte riktigt vem jag är. Men jag tror jag gillar den jag är.
Det är en jävla process som tar lång tid och jag är en otålig människa och vill att det ska lösas NU!
Jag vill ha ett facit som säger åt mig om jag är rätt eller fel. Om jag är på rätt eller fel väg. Eller snarare ett facit som säger vad jag gör för fel.

Men jag är också en långsam människa, eller seg kanske är ett bättre ord.
Jag är sist med allting, och det har tagit ett tag för mig att acceptera det. Eftersom jag är otålig så gillar jag det inte. Men någon måste väl vara sist med allting också, antar jag. Alla andra i min omgivning börjar med sådant som förväntas av en människa i min ålder. Jag är glad å deras vägnar, men ibland blir det lite för mycket att ta in för en person som jag. Som inte lyckas med det som alla andra lyckas med. Jag ser inte mig själv som ett misslyckande, inte än. Jag väljer att se det positiva med att vara friare än alla andra. Det tråkiga är att jag är rätt så ensam på den nivån just nu.

Jag har påbörjat processen med att acceptera att mitt liv inte alls blev, och antagligen inte alls blir, vad jag hade hoppats och tänkt mig. Jag står inför ett helt öppet hav och utan varken segel eller roder och vet inte vad som väntar när jag simmar i. Min framtid är därför helt osynlig, vilket både är väldigt lockande men också skrämmande. Jag har en plan, men eftersom inget någonsin blir vad jag tänkt mig, så undrar jag över hur den planen kommer att bli? Kommer det äntligen bli rätt? Eller tom bättre än jag tänkt mig? Kommer jag känna mig "hemma"? Kommer jag känna mig "rätt"? Kommer jag känna att jag tillhör det livet på riktigt?

Jag vet inte heller om jag ska kämpa mig blodig med mina framtidsplaner eller om jag borde låta tiden bara gå. Jag har låtit tiden bara gå nu i ett par år med inställningen att "händer det så händer det" och insett att det inte händer ett jävla skit. Det som hänt är tack vare min bångstyrighet och vilja.
Så det blir till att kämpa mig blodig.
Som en jävla tjur.
Jag ska krossa er alla!