måndag, augusti 02, 2010

Det svarta fåret

Jag är starkare än hon. Vi funkar på helt olika sätt, men jag är starkare. Alla daltar alltid med henne. Jag har alltid undrat hur hon lyckas, det är ju inte så att jag är otrevlig eller ful på något sätt, vi är ju uppfostrade likadant, men mig daltar ingen med. Jag har alltid fått vara det svarta fåret.

Varför måste man behandlas hårdare, bara för att man är starkare? Det fattar inte jag.

Hon har alltid varit den fromma. Hon som är klok och vis. Jag har däremot alltid ställt till med trubbel. Ställt till med trubbel för att jag är envis, för att jag inte fogar mig, för att jag säger vad jag tycker eller för att jag inte håller med, för att jag inte gör som alla förväntar sig, för att jag är ogift (ja, det måste ju vara något FEL på mig!), för att jag ställer krav. Det tar aldrig slut. Vad jag än gör, så är det fel. Fel, fel, fel.
Jag har alltid fått höra det från mina närmaste, att jag ställer till problem. Det är så bra att det finns en till i familjen som kan hålla kvar det goda ryktet. Som har lyckats med det heliga, att följa "normen". Att inte höras för mycket, inte vara för uppseendeväckande, aldrig säga emot. Att vara en Svensson. Det är fan i mig mer Svenssonhysteri här än i hela Sverige.

Hon lever ett Desperate houswife-liv, på en gata där alla har lika fina hus, det tävlas i tysthet om den finaste gräsmattan eller flashigaste utegrillen. Fruarna tävlar om mest vältrimmad mage, och mängden quality-time med sina vackra, perfekta barn. Så bra att dom har lyckats så gott! Dom kanske aldrig har levt ensamma? Aldrig kämpat för att hålla uppe sin egen stolthet, när det verkar som om alla andra försöker dränka den?
Försökt hålla självkänslan i topp, utan att ha en enda jävel som säger något snällt till en på veckor? Det är fan i mig inte lätt att berömma sig själv. Man är sin värste domare.
Vad vet dom om att komma hem och ha tusen saker att berätta, men som får sväljas ned i huvudkudden istället när man ska sova? Vad vet dom om de nätter när man saknar någon man förlorat, när man rasar ihop och bara vill ha en kram av någon som är nära? Man får krama sig själv. Säga åt sig själv att resa på sig, borsta av sig och börja om igen. En ny dag nalkas, kanske någon som lyssnar idag? Eller inte.
Sorry, jag vet att hon gör det med all välgärning, men jag kan bara inte ta emot råd från någon som aldrig har varit där.

Jag är bara så innerligt trött på att aldrig vara rätt, att bli dömd av andra. Jag duger aldrig. Jag dömer mig själv redan, räcker inte det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar