Mina vackra vänner!

Idag åt jag ute med två av mina söta vänner!
De har i princip allt, de är snygga, de har jobb, boende, tar ansvar, är trevliga och roliga. Och de är singlar och har sån otur med killar. Vi är egentligen alla tre i samma sits. Vi träffar bara svin, män som beter sig svinigt, män som vill ha kakan och äta den, eller så har man bara vanlig förbannad otur.
Jag blir bara så ledsen av att se dem så ledsna. Jag önskar att jag kunde säga eller göra något som tröstar, men jag kan/vet inte vad.

Jag kan inte hjälpa till genom att säga att det händer något på den fronten snart, för det har inte hänt mig och jag tror inte på det själv. "Det händer när du minst anar det" är den absolut värsta, falska och skittråkiga klyschan man kan säga till tjejer som vi, och det är alltid, alltid den man får höra. "Det händer när du anar det" kan ta sig i arslet. Dock har jag efter denna sommar hamnat i en fantastisk sommarflow i huvudet och självkänslan är mestadels på topp, så jag tänker inte på männen lika mycket som mina söta vänner. Jag skiter i vilket nu, jag har andra planer för framtiden och det ger mig en enorm styrka! Och vilja! Jag vill att de också ska hamna i den här flowen och få må lite bättre. Men det går ju inte riktigt, men jag önskar att de inte var så ledsna.

Min sommar!

Det var länge sen jag skrev här, så nu är det dags igen.
Det är ju trots allt någon som läser detta någon gång.

Jag har haft den bästa sommaren på säkert 5 år!
Jag har inte planerat morgondagen alls!
Jag har inte brytt mig om jobbet en sekund!
Jag har inte brytt mig om vad som hänt i världen!
Jag har druckit, sjungit och festat nästan varje kväll!
Jag har dansat skiten ur mig själv och njutit av musiken!
Jag har fått uppmärksamhet och komplimanger!
Jag har känt mig vacker!
Jag har fått sova på mornarna!
Jag har solat och badat och åkt med båten!
Jag har badat varje dag i varmt, salt hav!
Jag har betett mig som 24 igen!
Jag har hittat mig själv och min plan för framtiden!
Och jag ville inte hem.