onsdag, januari 19, 2011

Becoming big

Jag har fått ta ett lite besvärligt beslut. Jag har beslutat att inte träna på gym detta halvår. Jag brukar ju träna lite halvregelbundet på ett gym i närheten, men förra terminen fanns inte så mycket tid över och min dröm om Superkroppen med stort S krackelerade rätt snabbt. Nu inser jag att jag inte kommer hinna träna alls denna termin, för vi har så mycket att göra på jobbet. Jag jobbar över hela tiden och när jag kommer hem är jag redan färdig, så det blir inte så mycket träning.
Fast jag har trots allt en ambition av att springa i vår/sommar, fastän det är en plåga. Det sägs att man vänjer sig efter ett litet tag, men det har jag upptäckt är skitsnack. Jag sprang hela förra våren/sommaren och det är precis lika plågsamt hela tiden. Det enda är väl att uppförsbackarna blir lite lättare efter ett tag. Alltid något!

Hm. Jag erkänner nog också att det känns riktigt skönt när man väl kommer hem sen. Eftersom jag ändå lever ensam, och troligen kommer göra så i resten av mitt liv och har ställt in mig på detta, så är joggingen nog det närmaste jag kan komma en endorfinliknande klimaxkänsla. Jag inser just nu något ännu mer jobbigt än att jag inte tränar, jag måste helt enkelt gifta mig med fucking joggingen. Yay. Not.

måndag, januari 17, 2011

John Blund, var fan är du?

Klockan är över halv fyra på morgonen och jag bara kan inte sova.
Idag sov jag länge på morgonen, gjorde färdigt massa jobb, hade en lugn stund hos min pappa och åt gott med min familj, kom hem vid 22.00 för att varva ned lagom till att lägga mig vid 23.00. Sådär lagom trött efter en kopp te och lite planering av kommande jobb.
Men sen kunde jag bara inte somna. Jag har skrivit ned mina virvlande jobb-idéer, jag har läst 25 sidor i en av mina favoritböcker Anna Karenina, jag har hunnit komponera en dikt, surfat på facebook, legat och tänkt, vridit mig hundra varv, kastat av mig pyjamasen, gått på toa 4 gånger utan att egentligen behöva, samt slutligen petat i mig maxdos (4 tabletter) Valeriana, men är likt förbannat inte sömnig nog att somna.
Åh, vad jag hatar sånt här. Och så tittar man på klockan, vars tickande låter som hammarslag genom det tryckande, tysta rummet. Man vet att man måste upp tidigt på morgonen, man vet att man vid 14-15 kommer bli medvetslöst trött och kommer tänka att "jag sover lite när jag kommer hem", vilket man inte gör för då har man massa annat att pyssla med, alternativt att man "bara ska sova en timme" när man kommer hem och vaknar 23.30 helt klarvaken och har därmed sabbat ytterligare en natts sömn.
Ungefär nu borde Valerianatabletterna ha börjat verka, men min kropp verkar rätt immun mot mjukare naturprodukter. Jag behöver tydligen starka grejer. Fast denna sömnlöshet är snarare ett undantag. Men likförbannat jobbigt. Bara tanken på de mörka ringarna som skiner igenom de vackra påsarna jag kommer ha under mina ögon i morgon gör mig psykiskt trött. Nu måste jag sova. Tralalalalaaaa.... *suck*

lördag, januari 15, 2011

Rastlös

Idag skrev jag på min FB-status: The only thing I fear in this world is my own very restless soul. Det är faktiskt helt och hållet sant. Usch, det är så hemskt att inse, men jag är så rastlös. Jag är så rädd att satsa på saker, för jag är rädd att jag tröttnar. Jag strävar faktiskt efter ro. Tänk vad skönt att veta vad man har och jobba efter det. Men jag verkar vara motsägelsefull.
Jag känner folk som aldrig slår sig till ro, som reser runt, som ska prova alla utmaningar som finns, som ska gå olika utbildningar, som ska ändra åsikter, politiska partier, vänner, familijeförhållanden, matvanor, musikstil, jobb... listan kan göras hur lång som helst. Där skulle jag snarast kalla mig tråkig. Visserligen reser jag så ofta jag kan och har råd, och bangar väldigt sällan att prova nya saker, men jag stannar på samma jobb, stannade på samma utbildning, tar alltid samma pizza-sort. Men sen när jag tänker på mig själv som människa så är jag så rastlös. Jag skulle lätt kunna ha varit en bonnmora på landet, haft 4 barn och levt på en stor gård. Jag skulle kunna ha bundit mig totalt och nöjt mig med det. Kapitulerat för det andra i livet som eventuellt väntade. Men jag är rädd för att jag skulle tröttna. Jag behöver äventyr och händelser. Jag behöver utmaningar. Inte för att jag brukar tröttna, men tänk om?  Jag festar och jobbar och dansar och flänger och far. Men samtidigt längtar jag efter lugn och ro. Det skulle vara skönt.
Herregud, jag låter som en kille nu. Livrädd för att binda sig. Fast ändå inte.
Jag kanske bara har en livskris. Ännu en, alltså... :P

måndag, januari 10, 2011

Grannen och byråkratisamhälle

Åååååh, jobbigt! Idag när jag skulle hem satt min granne på samma buss. Med henne har jag stått och pratat förtroligt om jobb och lite allt möjligt under vintern. Av henne fick jag också det otrevliga brevet dagen innan julafton att jag måste införskaffa det där jävla elementet som förföljer mig. Ett beslut som styrelsen (som jag själv sitter med i) tog den enda gången jag inte var medverkande själv. Så jäkla fegt! Det kändes lite som en kniv i ryggen. Jag hade tänkt ge henne ett julkort, men det kan hon glömma! Jag lär mig aldrig att sluta tro så gott om folk hela tiden. Jag ska bygga på min artighetsfasad och sluta vara så emotionell och visa mina riktiga färger inför folk. Det får jag ingenting för.
I allafall så ville jag inte alls prata med henne, jag var inte upplagd för att vara trevlig. Och med tanke på hur artigt uppfostrad jag är så skulle jag antagligen vara jättetrevlig mot henne även fast jag inte alls ville och fast jag helst hade velat ta brevet och stoppa upp i hennes ädla bakdel. Det är en konst, kan jag säga, att vara långsam med flit för att hon skulle hinna upp för alla trappor (hon gick långsamt eftersom hon bar på tunga kassar), låsa upp dörren, baxa in påsarna och sen stänga dörren så att jag slapp träffa på henne. Hon bor alltså i samma port som jag. Och det var kallt ute också. Så jag stannade för att stänga jackan. Låset krånglade lite... *kollade, nej hon var forfarande inte framme vid dörren* ...hmm, knyta upp matkassen var ett måste... *fortfarande inte vid dörren* ...dags att kolla ett sms, och radera ett annat... *där gick hon in genom porten*. Jag lyckades i allafall med lite dröjsmål och exakt beräkning av hennes stegtakt i trappan lyckas ta mig hem utan att behöva vara trevlig mot någon.

I morse hittade jag en räkning på 38 kr som jag missat i julstöket och som staten gått vidare med, och nu ska jag betala en straffavgift på över 700 kr för att mina 38 kr betalades in för sent. För någon jävla hobbybok. Usch, ibland blir jag så sur på detta byråkratiland! Jag tittar ibland på lyxfällan och där ser man hur folk fullkomligt struntar i att betala räkningar under halvår eller mer och det är ingen som verkar jaga dom. Och hur körda dom än är, och hur fet-nekade de än skulle bli att få ta lån pga registerprickar för typ 20 år framåt, så lyckas ändå TV fixa så de klarar sig bara genom att sälja någon pojkdrömshoj (och gråta lite och verka glömma bort att elen stängs av och barnen svälter) eller sluta köpa skor för 3000 kr per månad. Och jag som vanligtvis är ybernoga med räkningar vägrar få någon prick i mitt register på grund av en hobbybok. I morgon måste jag punga ut med 738 kr. Men för mig väntade dom minsann inte ett halvår, mig bränner dom i arslet med en blåslampa på en gång.

lördag, januari 08, 2011

I'm a lone wolf

Var ute i onsdags med ett gäng trance-oskulder på Kolingsborg. Jag borde få provision för att jag fixar så många nya till Monday Bar! Det bor tydligen en liten festfixare i mig. Det var verkligen en rolig kväll, först och främst för att sällskapet var så trevligt! Det var en blandad skara, och alla körde stenhårt både på dansgolvet och genom att klä upp sig (eller ut sig som några gärna hade kallat det ;) ). Men också för att det var lagom med folk, jag hann träffa de jag skulle, det mesta klaffade riktigt bra, vilket är ovanligt för att vara i mitt liv. Jag brukar ju oftast syntha på Kolingsborg så det var spännande att se hur det såg ut ut ur ett trance-perspektiv! Jag saknar synthandet lite, snart kommer min (synth)bästis hem från en lång utlandsresa och då får vi börja igen.

I allafall på kvällen hem sen så fick jag en skön känsla av att faktiskt vara själv- vilken frihet det är! Det är rätt spännande att ha pågående dansgolvsflörtar, men tänk vad skönt det är att få ha det som man själv vill hemma! Sova hur länge man vill, äta vad man vill, lyssna på vilken musik man vill... Slippa bli irriterad på andras slarv och oförmåga att planera eller ta ansvar. Det är inte allt för ofta jag njuter av att vara singel, men just i korta ögonblick som dessa så är det verkligen suveränt! Jag vet att jag kommer tycka precis tvärtom om några minuter, dvs. min vanliga inställning till singellivet, men låt mig få njuta lite just nu av att det kan vara kul också!

Sen måste jag ju spy lite galla på FB. Alla dessa människor som är ute och reser... Det är Thailand hit och stränder dit, och har man inte har råd att åka så har man såklart blivit bjuden av någon generös partner. Dagarna räknas ned, man våndas över vilken bikini man ska ta med sig. Man beklagar sig över att man snart måste börja jobba igen efter tre veckors ledighet. Resor är mycket poppis på FB just nu. Kul för er som kan. Jag skulle själv gärna få resa. Jag hade velat resa hela livet om jag fick.
Eller att man får barn är också något som gärna skrivs på FB. Jag är jätteglad att folk får barn, de får gärna skryta om det på sin status, men lämna alla dessa jävla bekymmer med fel blöjor, dagiskrångel, sömnproblem och diverse febertoppar och andra barnrelaterade och totalt ointressanta sjukdomar till er barnmorska eller föräldragrupp, för ärligt talat, ingen annan är intresserad! För mig är det mest irriterande och irrelevant, men jag har en del vänner som faktiskt verkligen försöker få barn men inte lyckas och för dem är det en plåga att läsa. Min sympati ligger hos dessa som kämpar för att få barn, stå på er!
FB fungerar lite som en resdagbok/barnföräldraforum just nu. Tråkigt är vad det är.

söndag, januari 02, 2011

Början på 2011

2010


Bästa:
Jobbet!
Monday Bar-kryssningarna och festerna! Friheten att få vara dansgolvsexhibitionist!
Sommaren!
Den där natten...
Söndagsmiddagarna!
Mina vänner! Älskade vänner!
Vårruset och joggingen. Det är en jävla plåga, men jisses vad det bränner fett!

Sämsta:
Saknaden av mamma.
CSN. H.a.t.a.
Ledigheterna gick alldeles för fort. Och vad hände egentligen med oktober?
Lindas pappas bortgång.
Player
Min kropp. Men det kunde ha varit värre.
Elementet. Helvete.

2011

Bristen på sol gör mig grå och glåmig, håret som är på utväxtfart är platt, mittbenigt och tråkigt, jag har en förmåga att sitta framför datorn istället för att göra något produktivt, så 2011 ska jag göra följande:

Pippi. Must have!
1) klippa håret.
2) avgifta mig från internet, speciellt facebook.
3) gå ned 4 kg, iaf 3. Eller åtminstone bli lite mer slimmad.
4) köpa skor med lite klack, men bara lite klack (förutom Lola Ramona-skorna Pippi).
5) hålla lördagarna för mig själv, sovmorgon är min drog.
6) säga nej lite oftare, jag måste bli bättre på det.
7) skriva klart mitt x-jobb (suck).


Så. Right on. Get back to work. In i hamsterhjulet. 
Ciao!

Slutet på 2010

Jag gick hela december och hade inte min sedvanliga vintermörkerångest eller julpyntshysteri, nej, jag var lugn och harmonisk och jag har ingen aning om varför. Det borde inte vara så egentligen. Det är första gången på länge jag inte märkt av mörkret. Jag har inte heller njutit av vacker vinter förutom under mycket korta stunder, utan snarare gått runt i en Office space-liknande hypnos-trance.

Julen passerade och var rätt mysig, men det är inte samma sak utan mamma. Det är svårt att acceptera, men det är kännbart. Familjen är inte hel, fastän vi måste kalla oss hela ändå och acceptera att det är så. Under årsdagen för hennes dödsdag var familjen samlad och besökte graven. Det har gått två år, och det är helt sjukt. Ibland kan jag fortfarande inte fatta det. Nu är sorgen djupare, första året var sorgen mer akut. Mest är jag så jävla ledsen att jag aldrig får röra, se eller lukta henne igen, jag får aldrig mer höra henne prata eller skratta. Hon får aldrig mer uppleva ännu ett år av sorg och glädje, hon får inga nya minnen att komma ihåg och vi får aldrig se henne åldras mer.  Hon får aldrig uppleva mina eventuella barn eller framtid. Hon kunde ha fått tio år till. Mest för hennes och pappas skull. Han skulle inte blivit ensam nu.

Det är så svårt att förklara, men tänk som om man tittade på livet som ett fotoalbum. Det är bilder på en som bebis, när man är barn, tonårsbilder, vänbilder, parbilder, kanske en bröllopsbild, första barnet, andra barnet, resor som pensionärer, barnbarnsbilder och så tillsist mormors/farmorsbilder med gråa hår och kaffe med kakor. Fotona åldras i albumet. Men i mammas fotoalbum stannar det vid barnbarnsbilderna och det kommer aldrig bli fler bilder. Det är som om tiden stannar. Och samtidigt åldras man själv, mitt eget fotoalbum fylls av händelser och åldrande bilder, och hon skulle ha varit med på bilderna, men är det inte. Det är tungt att inse att hennes album har slutat åldras. Det är nog bästa sättet jag kan förklara det på för tillfället.

Nyår blev i allafall mysig. För två år sen stod jag på mammas och pappas altan och grät, mitt hjärta blödde och jag kippade efter andan, för det var precis efter att mamma hade dött. Nyåret efter var min hund mycket sjuk, vilket resulterade i att familjen bråkade och jag åkte hem och firade nyår ensam hemma, fast jag satt mest hela natten med min sjuka hund i famnen. I år firade jag med vänner i Haninge. Själva tolvslaget var rena vilda västern, raketerna flög totalt kors och tvärs, och en träffade mitt lår (tack för att jag har lårfläsk, det har en stötdämpande effekt! :) ) och jag och de andra två tjejerna gick och gömde oss bakom ett träd. Idag har jag bara slappat och funderat ut mina nyårslöften för 2011.

Isskrapan som fick åka genom stan


Tja, vad ska man säga... Min lilla isskrapa fick ju
följa med genom hela stan för några veckor sen.
Den höll sig krampaktigt fast och klarade åkturen.
Nu får den ligga i värmen i bilen, nöjd och belåten.