måndag, december 20, 2010

Kapad msn, vilken julklapp...

Jag har haft lite problem att komma in på min msn de senaste dagarna. Jag har också haft fullt upp, haft julmyskväll hemma, varit på 30-årsfest osv, så jag har inte heller hunnit reflektera så mycket över att den inte fungerar. Men nu när jag försökt i två dagar och verkligen inte kan koppla upp alls, och övriga internet för en gångs skull inte är ur funktion, så började jag undra om det var något fel på riktigt. Och det var det. Felkoden säger att min msn är spärrad, för att någon på min msn-lista är spammare eller har brutit mot någon lag. Olustigt indeed. Jag har nu skickat felrapport och hoppas att dom fixar det snart. Jag har nästan lite lätt abstinens, även om de flesta inte säger så mycket på msn ändå. Denna julen verkar inte vara i teknikens tecken...

onsdag, december 15, 2010

Överslagshandling

Vi människor är verkligen djur. De flesta djur kan utföra något som kallas överslagshandling. När ett djur utför ett sådant beteende så är det för att det finns två alternativ att välja mellan, och när djuret inte kan välja så gör det helt enkelt en tredje, helt ovidkommande handling- en överslagshandling.
Ett exempel är en hund som får välja mellan att komma till en ropande rolig matte med godis, eller välja en matskål full med mat, men istället börjar jaga sin egen svans helt hysteriskt. Att sitta och skriva det här, är som att jag skulle jaga min egen svans. Jag har så jävla mycket att göra, det är dels att jobba lite hemma, jag tänkte skriva ett rim som tal till jobbets julbord i morgon, ringa och höra att pappsen mår bra, allmän städning i lägenheten, sy upp mina byxor till lördagens 30-årsfest med maskeradtema, duscha och så sova. Meeeeennnnn, istället fixade jag iordning mat till fåglarna på balkongen (fast det är bra, för då kommer jag till himmelen), surfar på facebook som inte är så värst produktivt, och skriver detta. Bra va! Sådär funkar jag ibland. Blir det för mycket, gör man något som verkligen inte behövs göras just nu. Nej, nu måste jag sätta igång med något. Bäst att gå och äta lite godis...

måndag, december 13, 2010

Jag kan skaffa min egna jävla motorvärmare

Ok, först vill jag bara säga att Lucia-kryssen var grymt rolig! Det var alldeles fantastiskt bra musik, på kvällen dansade jag från 23-06 i sträck, och sen från 14-17 dagen efter, vilket resulterar i 10 timmars stampande på dansgolvet. Och jag är aktiv i min dans, så jag tror jag tappade ca 1,5 kg på den resan. Jag kan nästan känna mig lite slimmare, om man nu med min banjo-liknande kroppsform kan prata om slim. Men jag har ont i mina "pekfinger"-tår, för de är längre och trycker alltid mot skorna.

Jag träffade på player, det kändes rätt ok. Han är ju ytligt trevlig, men ett litet svin. Jag fattar inte riktigt vad det var jag tyckte var så fantastiskt förut, han har verkligen tappat all sin glans. Och han är faktiskt inte så smart heller. Fast det är elakt att säga, så jag skriver det istället. ;) Snygg, men that's about it. Om ens det längre. Jag såg också Redhead, hånglandes framför mig med en nyvunnen kärlek på dansgolvet. Vad har man tur i, om man inte har tur i varken spel eller kärlek?

Strunt samma, jag blev kär i mina knallorange lösögonfransar och kände mig extremt välmatchad och cool. Jag fick beröm för min dansstil igen, sådana komplimanger kan jag leva på huuur länge som helst. Jag vet att jag dansar bra, det är iaf en trygghet jag har. Jag brukar stå där på golvet och tänka: "Dance for me, suckers!" Men det är den kärlek jag får nöja mig med. Min kropp är inte till för beröring längre, den är bara till för att bära mig. Gärna i rytm till trance på ett dansgolv då.

I morse försov jag mig, jag väcktes av att min arbetskamrat ringde för att säga att hon var sen, haha! Jag tog mig till skolan, nydsuchad och klar på 45 min, så klockan nio gled jag in för att precis hinna se det lilla Luciatåget som hade arrangerats. När jag åkte hemifrån i morse var jag tvungen att springa på min pensionärs-lillpolis-granne, som är den nyfiknaste människan i denna stadsdel. Fan vad han ska ha reda på saker hela tiden. Det tog ett tag innan jag insåg att han bara ville ta reda på saker för att han är nyfiken, men numera är jag en expert på att svara utan att egentligen svara något. Som politiker, ungefär.
Vilket fall som så skulle han prompt hjälpa mig att skrapa mina bilrutor och passade på att säga att han tyckte att min pappa skulle fixa mig en motorvärmare minsann. Va fan. Visserligen är det jättebra att min pappa kan hjälpa till med sådana saker, och det vill han säkert, men jag kan väl skaffa min egna jävla motorvärmare!? Måste man ha en karl till det? Det irriterar mig att min granne anser att jag inte kan göra det själv. Och vad har min granne med det att göra överhuvudtaget? *suck*
För övrigt så hade jag kört genom hela stan igår med en fastfrusen isskrapa på biltaket. Där gör det ju verkligen ingen nytta... hmm.

I kväll åkte jag förbi en gammal vän, en vän som inte är riktigt som andra, men som jag ändå fortfarande håller när, och lade en present på hennes farstu, för hon fyller år idag! :)

onsdag, december 08, 2010

MB Lucia cruise 2010

Jag är så jävla glad! :D Jag och en arbetskamrat ska åka på årets Luciakryssning med Monday Bar i morgon! Lycka, ren, sann lycka! Det var egentligen inte meningen att jag skulle åka, då alla mina raveare är upptagna/panka/nykära/bortresta. Men sen hakade en arbetskamrat på, vilket gav mig hopp, men vi hade svårt att hitta biljetter. Så jag gav upp och bokade upp mig på en julfest istället. Sen fick jag ett sms om att julfesten var inställd, och när jag kom till jobbet hade min arbetskamrat två biljetter över till kryssningen, så det var helt enkelt meningen att jag skulle åka! :D Hon är dock helt ovetandes vad hon ger sig in på, hihi! ;)
Jag får agera guide, och spana efter Redhead såklart. Nu är jag taggad som fan och går runt och studsar på jobbet! Here we go!

fredag, december 03, 2010

Ville bara säga att jag tycker illa om...

CAPS LOCK. Denna KNapp Kan GÖRA mig GALEn!!!

December är fullt upp!

Det är lite lustigt tycker jag att alla får lite panik innan jul. Det är inte den ekonomiska paniken jag syftar på, eller paniken över att ordna stora släktjulträffen eller att hinna köpa alla (svindyra och materialistiska) julklappar. Utan det är den där paniken då alla måste hinna ses och fika och träffas och umgås. Innan jul, inte annars. Innan jul måste det ske. Hela oktober och november brukar passera utan några vidare livstecken från folk, men sen i slutet av november säger det bara BANG och så hör alla av sig (vilket självklart är alldeles underbart och ska inte klagas på, det gör jag inte heller). Men det är lustigt. "Vi måste ses innan jul, för sen hinner jag inte...". Jag känner snarare att "det är snart jul, nu hinner jag inte!" Vi har sjukt mycket att göra på jobbet, jag ligger grymt efter med rättningsarbeten och tiden finns inte. Det jag inte hinner under vardagarna eller vardagskvällarna, måste göras på helgerna. Så dom försvinner rätt fort också.

Däremot gör jag ju en hel del roliga saker, annars hade jag aldrig orkat. Och det finns några som hört av sig tidigare än "innan jul", och där är det snarare jag själv som inte hunnit (och har självklart dåligt samvete för detta). Hur ska jag hinna med alla människor jag vill träffa? Tiden finns inte, den räcker inte till.
Och allra sist, om den ens existerar, finns den lilla del av tid som som alltid hamnar längst ned på listan eller stryks helt, den där delen av tid då jag borde ägna mig åt mig själv, den där delen som kallas egentid.

söndag, november 28, 2010

Pepparkaka med gorgonzolaost!

Tips, det är ju så sjukt gott! :) Trevlig advent allihopa!

söndag, november 21, 2010

Det där om drömmar...

Jag är inne i en drömperiod just nu, och det är intensivt. Jag har drömt att min bästa vän var gravid (och det var inte positivt), att jag träffade Redhead som hade ett party-företag i Münchenbryggeriets övergivna lokaler, att en gammal arbetskamrat gifte sig katolskt och hade värsta ceremonin som vi var med på. Jag blev kliad i håret av en person på bröllopet och det är det som är det läskiga, att det i drömmen kändes så fruktansvärt verkligt. Jag är ofta lite halvvaken när det händer, och det är som om det händer på riktigt. Samma känsla hade jag när jag här om dagen drömde om en orm som skulle bita mig i ansiktet, men istället luktade på ansiktet med tungan. Vid det tillfället var jag halvvaken, och det kittlade verkligen i mitt ansikte. Jag vet inte om det var något hårstrå som kittlade, eller om det var en insekt som kröp på ansiktet, men känslorna är så autentiska så det börjar kännas lite läskigt.

Sova!

Att sova är nog det bästa som finns! Eller snarare känslan av att vakna och inte behöva stiga upp, att märka att vädret utanför är hemskt och att det inte finns några vidare planer för dagen. Det finns inget skönare än att lägga ned huvudet på kudden igen, bulla upp täcket och bara krypa ned i den varma sängen och slumra om! På andra plats kommer nog att bli kliad på ryggen och efter det kommer choklad. :)

Igår när jag kom hem efter att ha slaggat hos syster tog jag chansen att sova under dagen. Det var länge sen jag kunde det, men det slutade med att jag sov nästan hela dagen. Bevisligen behövde jag det! Inflyttningsfesten jag skulle till blev inställd och jag hann inte till den andra festen, så det blev en hemmakväll med sen kväll eftersom jag sovit hela dagen (ja, där kommer nackdelen fram). Idag skulle jag till en kompis men hon kände sig lite krasslig och jag var alldeles seg så vi sköt på det till framtiden. Vilket innebar att jag kunde sova ännu mer. :) Så jag steg upp vid 13 och nu äter jag min brunch och gör ingenting produktivt överhuvudtaget och det är jätteskönt! Ikväll ska jag fika med en Gävlekompis jag inte sett på evigheter och sen hem till far för att hämta mat och bilen. Och sen blir det nog till att åka hem och... ja just det... sova!!!

Soave il vento

Ja, jag vet. I love it. Senaste favoriten vas Casta diva, från operan Norma av Bellini, men nu är det Soave il vento som gäller. Det är bara så vackert, trion och ackompanjemanget bakom. De gamla kompositörerna var underbarn i mina ögon! Det är sorgligt att det inte görs musik på samma sätt längre.

http://www.youtube.com/watch?v=gMY3Ou9L5xE&feature=related

lördag, november 20, 2010

Hello young Lady

Igår var jag ute med min syster och kusin, det var jätteroligt! :) De går inte ut så ofta, så det behövdes nog för dom. Jag blev raggad på av en glappkäftad engelsman, vilket jag tyckte var ganska roligt! Han var ju för gammal och för mycket player för att det skulle bli seriöst, men jag tycker det är kul när de vågar käfta tillbaka, även om min syster var säker på att han hade placerat en bomb vid hennes barstol och att han skulle sno våra plånböcker. :) Vi var på en bar för att kolla en kille som hade en spelning i barens skumma lilla källarlokal, och jag som börjat nischa in mig på lite... låt oss kalla det tyngre musik, tyckte det var spännande att vara på ny lokal med lite mjukare pop. Fast det är inte lika mycket ögongodis om på Monday Bar, muahaha.

fredag, november 19, 2010

Ny morgon!

Igår var jag liten. Jag var ledsen och sårbar och jag saknade min mamma otroligt mycket! Det var natt och jag skulle egentligen behövt sova, men man kan inte alltid stoppa känslorna när dom kommer så plötsligt. Ibland undrar jag om hon hör mig när jag pratar till henne. Kan man känna frustration i livet efter döden? Det måste vara otroligt frustrerande för en mor att se sitt gråtande barn och inte kunna göra något. Det är i allafall väldigt frustrerande att vara ett gråtande barn och inte kunna nå sin mor.

torsdag, november 18, 2010

-

Andras lycka är min luft, men samtidigt dödlig för min själ.



tisdag, november 16, 2010

Dag 2

Nu blir det kanske t.o.m. dag 2 som jag lägger mig vid 22.00. Hoppas, hoppas det fungerar att vända på dygnet! Jag som tänkte stänga av datorn ikväll och ägna mig åt en bok kanske... Jag erkänner, jag är beroende! Jag måste börja mitt nya, nyttiga liv (den har jag aldrig hört förut) som innefattar tidiga kvällar, datorfria timmar, äta frukost, lite bättre middagar, lite mindre socker och mer motion. Allt detta är uppnåeligt, så det är bara att börja. Så godnatt då! :)

söndag, november 14, 2010

Drömmar!!!

Jaaa! Det är sant! Jag har börjat skaffa mig drömmar igen! Efter allt jobbigt och bittert hade jag lagt så gott som alla drömmar på hyllan. Men nu är dom tillbaka, fast inte samma drömmar som för 2-3 år sen. Och det är ett sådant himla gott tecken! Jag har plötsligt massa planer, inte ens en tredjedel av dem är uppnåeliga men det gör ingenting. Man måste ha drömmar, det är det som driver mig framåt i livet. Tänk vilken trist människa man skulle ha varit utan ambitioner och visioner!?
Jag måste själv medge att det är lite splittrat, allt från att skriva klart mitt förbannade x-jobb (vilket jag, hör och häpna, ibland t.o.m. känner mig sugen på) eller skaffa två mindre båtar (en hemma och en i Kroatien såklart) bastutunna, vedeldad badtunna samt en grilltipi på min asstora sjönära villatomt som jag såklart kommer ha i framtiden, till att klara klass VIII-certifikat, starta ett eller två familjeföretag och hjälpa till med seglingskurser i Kroatien. Och mitt i alla dessa drömmar sitter jag och vet inte var jag ska börja. Kanske jag borde ta och beta av lite av mitt faktiska, verklighetsbaserade jobb som också väntar... ;)

torsdag, november 11, 2010

Janes död

Fan också, hon klarade sig inte, den lilla söta leopardgeckon Jane. :( Hon verkade rätt pigg i morse och hade t.o.m tömt tarmen, det gick bra att tvångsmata henne och hon fick i sig en del krossade larver, men när jag skulle gå hem (det händer alltid när man vill hem) så hittade jag henne död. Lilla pluttan, jag blev faktiskt ledsen nu. Det blir lite mer personligt när man kämpar med all tvångsmatning och pipetter och oljor. Känns inte så kul att berätta för eleverna i morgon, de tycker ju att det är deras fel fastän jag är så noga med att säga att så inte är fallet. Vi har ju åtminstone gjort allt vi kunnat denna gång. Men tråkigt är det.
Idag hade jag en tuff start med skolans stökklass, de är ju gulliga människor innerst inne men ibland känner man bara att de är bortskämda, curlade snorvalpar som inte har en aning om livet. Men de kommer få smaka på livet, det är något jag kan lova. Det gäller bara att finnas där för dom fram tills dess, men det tar mycket energi. All min energi idag gick åt att vara uppfostrare.
Hade iaf ett medarbetarsamtal idag med min chef och fick bara lovord så jag kände mig bäst när jag skulle gå hem (och upptäckte ödlan, så det tog ju bort en del av min glädje). Men det känns jätteskönt att veta att man är bra och gör ett bra jobb, även om det kan vara kämpigt och motvind och död.
Jag älskar iaf mitt jobb, den saken är klar!

tisdag, november 09, 2010

Sjuka djur

Som jag kämpar med dessa djur! Hela karusellen började med mjölksnoken som inte ville äta, och som dog bara efter en vecka hos oss. För att vara ärlig tror jag den var sjuk redan innan den kom till dit. Sen dog skorpionen förra helgen, vilket är jättekonstigt då den varit pigg hela tiden. Nu mår ena leopardgeckon dåligt, den är förstoppad och måste behandlas genom att tvångsmatas med liten spruta fylld med paraffinolja och larvinälvor. Vi var med den till veterinären idag, ett besök som kostade skolan 1600 kr (en summa som vi kunde fått typ 5 nya geckos på...) Vi vet inte om den överlever, men vi hoppas på det bästa nu. Grejen är att man måste räkna med lite svinn när man har många djur. Och speciellt när det är djur som dessa, som inte är så lätta att se om de mår dåligt förrän det är försent. Vi har bara haft dom i ca 6-7 veckor. Reptiler och amfibier fungerar så, de håller masken tills de verkligen inte kan och då har det oftast gått så långt att de dör.

Mina arbetskamrater skojar såklart om detta, och det var roligt de första gångerna, men nu börjar jag tycka det är lite trist att höra kommentarer som "vilka djur har dött idag då?", när det faktiskt bara är två av alla våra djur som har strukit med. Jag har redan dåligt samvete, även om jag självklart gör allt i min makt för att djuren ska må bra. Jag jobbar över nästan dagligen med dessa små individer, jag har lagt ut en del egna pengar på saker som de behöver. Jag är ingen supermänniska och jag gör det jag ska. De har rätt klimat, de får rätt belysning, de får rätt mat, mer än så kan jag inte påverka. Dessutom är det ju tråkigt för eleverna när djuren inte överlever, för det tar bort deras självkänsla även om det ingår att lära sig om livets lotteri. De flesta som inte jobbat med djur eller har "känsla" för djur har lätt att droppa en och annan kommentar, men nu börjar jag tröttna. Kanske dom ska prova själv att hålla reda på allting ett tag, så får vi se hur många djur som överlever den behandlingen (eller avsaknaden av behandling...)?

Om ett djur börjar bete sig annorlunda kan det vara ett tecken på att det mår dåligt. Nu tycker jag plötsligt att alla våra djur börjar bete sig underligt. Jag tror t.ex. att vår Pacman-groda mår dåligt. Eller börjar jag bli paranoid? Jag hoppas iaf att ormen kommer ömsa utan svårigheter snart, det är bara en fråga om tid...

Förresten så misslyckades min syrsodling. Jag blötte oasisen alldeles för mycket så den började mögla. Trial and error, jag ska prova igen. Skam den som ger sig!

söndag, november 07, 2010

"I embrace the redheads!"

Yes, I do. Och sist vi var ute såg jag honom, originalredhead, han stod t.o.m bakom mig i entrékön och tyckte jag var fin med mina glowsticks i håret. Och jag hade värsta chansen (igen!) men tog den inte (igen!). Ibland är jag bara så dum i huvudet!!! Vad är det för fel på mig? Vad har jag att förlora? Jag brukar ju bumsa in i honom på dansgolvet ändå. Han brukar gå till samma ställen som jag. Nästa gång, då jävlar. Fast han är nog upptagen eller bög. Men jag måste ju ta reda på det ändå. New mission started. To be continued...

lördag, november 06, 2010

Alla helgona

Det var en tanke som slog mig när jag väntade på bussen till kyrkogården i morse. Där stod jag tillsammans med några andra, väldigt mycket äldre människor. Precis bredvid stationen fanns en antikaffär, med några 50-talsstolar ståendes utanför. Jag tänkte att det måste vara jobbigt att bli så gammal och se de stolar som var som mest poppis när man var ung, stå i en antikaffär! Snacka om att känna att ens tid är ute! Att nya generationer tar över. Kommer det bli likadant när vi blir gamla? Kommer Billy bokhylla eller någon futuristisk plaststol stå i anikaffärerna, för att sticka oss i ögonen och verkligen påminna oss hur gamla vi är? De möbler som i ungdomens glada dagar var det mest hippa, inne som man kunde hitta i affärerna? Alla ting har sin tid i historien. Jag bävar för känslan när "min" tid anses vara ute.

Idag var en bra dag, fast den kunde ha blivit precis tvärtom. Familjen och moster åkte iväg till mammas grav för att lägga blommor och tända ljus. Det blev så himla vackert! Det var jättejobbigt för pappa, och själv stod jag och grät. Det är inte allt för långt kvar till hennes dödsdag, men jag har lyckats skapa en förmåga att skjuta undan de tankar och känslor som är förknippade med hennes död. Det är min överlevnadsstrategi. Tiden går vidare, men ibland kommer det ju ikapp, alla känslor och tankar. Det var ett tag sen jag kraschade, men jag vet att den dagen kommer. Det är egentligen bara en tidsfråga. Dom kommer lite titt som tätt, de där krascharna av sorg som slår sönder själen i spillror för en liten stund. Det är bara att sjunka då, tillåta sig vara fruktansvärt ledsen, gråta och vara arg. Sen är det bara att lyfta upp sig själv igen, borsta av sig och gå vidare. Det är väldigt ensamt dessa stunder när man inte har någon, men dessa stunder stärker mig även. Jag vet att man kan vara två som bär en sorg, men denna sorg är min och den måste jag orka bära själv. Ensam är stark. Oftast, såklart, en kram vill man ju alltid ha, men vissa privilegier i livet är inte till för alla.

 Men jag saknar henne, jag saknar henne varje dag. Det blir extra påtagligt dels på somrarna i Kroatien men också på hösten. Hon fanns alltid där när man kom och hälsade på, satt i sitt lilla myshörn med någon stickning i famnen eller ett korsord. Så mycket som jag hatade de där korsorden, för jag tyckte dom tog all hennes tid. Det gjorde dom också, men hur mycket skulle jag inte ge för att se henne en endaste gång till sitta där och lösa sina korsord... Det är så mycket vi tar för givet i livet. Det finns mycket att ångra sen när det är försent. Man får inte heller glömma de lyckliga stunderna, de som var bra och skimrande i guld!
Denna kväll tänker jag tända ljus och tänka på min fina mamma!

fredag, november 05, 2010

GI again

Jag tänkte att jag skulle börja med lite GI igen. Eller iaf försöka gå efter veckomatsedeln igen. Eller åtminstone börja äta frukost på riktigt. Fast då måste jag lägga mig tidigare så jag orkar upp lite tidigare på morgonen, för måste jag välja mellan att äta frukost eller sova vinner sova alla gånger om.

Kyckling med sallad och egengjord hummus! Så jäkla gott! :)

torsdag, november 04, 2010

Är det verkligen så illa att säga att man inte har råd?

Idag blev det ett aerobicspass, så jag är stolt över mig själv! I morgon är jag ledig, så jag sitter här hemma och dricker vin, äter gott och tittar på Lyxfällan. Jag blir så irriterad på folk. Hur tänker på dom egentligen? Inte för att jag är den mest ekonomiska människan i världen, men är folk dumma i huvudet? Är det verkligen så fruktansvärt illa att säga att man inte har råd? Det säger jag jämt. Jag bryr mig inte om auktoriteter särskilt mycket, och inte heller om folks rikedomar. Jag är rik på andra sätt, vi alla skiter, gråter och blir bakis oberoende av hur mycket pengar vi har! Det jag inte fattar är hur de kan äventyra sin familj, speciellt om de har barn?!!

Jag vill också, bara som en liten parentes, säga att jag anser att vara ekonomisk inte är samma sak som att vara snål, även om jag vet att det uttrycket numera är vedertaget som en synonym till just snål.
I min värld är man snål då man är beräknande och lägger inte ut ett öre extra eller kan bjuda på något. Man ser pengar som föremål som ägs och inte skall spenderas. Är man ekonomisk däremot så tänker man efter före, men man bjuder fortfarande och kan unna sig lite övrig lyx även om man kanske inte borde. Ibland är det för lite i slutet av månaden, ibland lite extra. Man ser pengar som en investering. Är man slösa så har man ingen förmåga att se framtiden alls. Man ser inte värdet i pengar. Lustigt hur olika man är, kan det bero på den uppfostran man har? Hur var den ekonomiska situationen under uppväxten, och hur mycket påverkar det ens sätt att se pengar? Hur skulle man förändras om man plötsligt en dag blev snuskigt rik? Tja, jag skulle inte ha något emot att testa den sista frågeställningen... ;)

Jag har fått årets första julbok! Det är lite lycka för mig, det sitter i sen "Den stora julboken" som vi hade när jag var liten (jag har fortfarande kvar den). Det är lite magiskt att bläddra i dom! :) Bra torsdagskväll med andra ord!

tisdag, november 02, 2010

Konferens

Kommer till jobbet måndag morgon och inser att bananflugorna har rymt och är överallt, vår skorpion har dött (han mådde bra i fredags) och ena leopardgeckon var tvungen att tvångsmatas eftersom den matvägrar. Stress, och en tid att passa i Kolmården. Nåväl.
Vi kom till Kolmården och jag insåg snabbt att det här är ett roligt företag med mycket folk i min egen ålder. Great! Bådar kanske gott i framtiden, vad vet jag... ;) Sedan fick vi lyssna på ett rätt så betydelselöst seminarium, kändes mest som slöseri med tid. Det var inte lätt att hålla sig med Andreas sittandes bakom mig, läggandes små kommentarer om föreläsarna. Själv satt han och filade på något annat på datorn, så det är väl rätt målande hur fängslande föredraget var...

Det blev sedemera dags för middag med tävling om att skriva olika uppdrag (barnsång, psalm, snapsvisa etc.) med företagets ledord. Vi hade blivit skickligt fördelade så att ingen från samma arbetsplats hamnade vid samma bord. Jag hamnade vid det mest högljudda bordet (jag tror att någras fördrinkar bidrog till detta) och vi hade sjukt roligt! Maten var inte den bästa men vinet gick ned utan problem. Extremt ösiga och sociala människor vid ett och samma bord kan bara bli en lyckad kombination! :) Vi kommer självklart vinna tävlingen med vår barnsång, eftersom vi fick med minst 20 värdeord + ett  bonusord.
Sen blev det party med dans hela natten! Jag fick beröm av mentorn från Göteborg som tyckte min dansstil var helskön :) och Mårten har tydligen överöst beröm över mig hos min chef. Han sa att han pratat mycket med mig men det har han inte så jag vet inte riktigt vad han fick det ifrån... Eftersom vi är tre Saror så antog jag att det var ett misstag, men jag blev tydligen fysiskt utpekad, så jag är väl lite förvånad. Folk säger så mycket i fyllan.

Det känns lite trist att halva jobbet fick åka hem och enbart ämneslärarna stannar kvar, så jag är här själv på mitt hotellrum (dock med en alldeles fantastistk utsikt över Bråviken!) och ska sova lite innan det blir förfest hos oss som är kvar och sen middag.

söndag, oktober 31, 2010

Monday bar XL Halloween

Weeii! Igår small det, höstens fest med Monday Bar i Münchenbryggeriet! Jag startade dagen med att sova till 12, somna om och vakna vid 13. Det var länge, länge sen jag sov så länge, och det var verkligen grymt skönt! Sen småstädade jag till kl 16 när Jessica droppade in. Vi startade upp förberedelserna till förfesten som var hemma hos mig. Sen kom Zandra och hjälpte till. Själv var jag alldeles stissig, det var länge sen jag hade en ordentlig förfest, speciellt när det skulle komma folk jag inte känner så väl. Det är ju väldigt personligt att släppa in någon i ens hem. För många är hemmen rätt neutrala, det är lite IKEA-style över det hela. Inga prylar, stilrent och matchande. Snyggt men opersonligt.
Hos mig är det personligt. Det är prylar överallt. Så att släppa in någon till mig är som att läsa en stor bit av mitt liv, och det vill jag inte att vem som helst ska få göra. Vilket fall som helst så blev vi 16 pers i min lilla etta och röjde runt till musik och åt och hade roligt innan det bar iväg till Münchenbryggeriet. Mycket lyckat! :)

Min gröna outfit var en succé, jag hade en liten flirt med original-redhead, och kvällen var allmänt jättegrym! Jag älskar Monday Bar! <3 Jag stod och talade om trollen med Zandra när trollet kom, men det gick bra. Nu har jag det överstökat, så det känns bra. Så många uppskattingspussar på ett dansgolv som jag fick igiår har jag inte fått på länge! Kul! Bra för egot om inte annat. Jag behöver lite sånt nu.
Nu ska jag till far på Halloween-middag utklädd som djävul. Jag kanske inte behöver klä ut mig så mycket... ;)

onsdag, oktober 27, 2010

Vilken tönt!

Allstå, han är en sådan looser! Han tillhör en av de få men extremt motsägelsefulla människor som jag träffat. Det trodde jag verkligen inte först, men tänk vad fel man kan ha. Nu sitter jag nästan och skrattar åt honom, och även om jag inte vill det så känns det som om jag är en smula hånande. Vilken tur att jag inte avslöjade mer av mig själv, det hade varit ett extremt tidsslöseri. Det känns skönt att få kvitto på att jag själv inte är likadan (bevare mig väl), men tyvärr också ett kvitto på att dom flesta är av samma skrot och korn. Jag blir inte så förvånad längre. Kanske möjligen uppgiven. Det finns väl guldkorn i världen, men frågan är bara var?

tisdag, oktober 26, 2010

"Det är bara saft..."

Idag var jag på Systembolaget för att handla dricka till förfesten, det blev två stora BIB och en flaska alkoholfritt. Jag uträttade ärendet på lunchen, och självklart stötte jag ihop med några av mina elever på vägen tillbaka. Där gick jag och kånkade på stora systemkassar med mängder av alkohol... kändes sådär...
Som tur är var det tjejerna från "min" klass, så det blev en skojig konversation istället. Vilken tur! Skål!

måndag, oktober 25, 2010

Om jag var man

Om jag var man så skulle jag nog välja ett yrke där man skulle behöva bära slips. Jag älskar slipsar! Det är så snyggt på tjejer också! Jag hade en svart och en i silver sedan tidigare, men idag köpte jag en röd och en vit också! *lycka* Någon dag ska det bli en grön och en orange, och kanske några med lite andra färger. Jag är lite avundsjuk på Jessicas svartgrönrandiga slips, den är skitsnygg! Det är så kul att bära till kläderna, det blir lite av en uniform (mums!). Och så passar de ju utmärkt på trancegolven! Jag älskar mina svarta hängslen också, fast de används inte lika ofta.
Nu ska jag installera mina högtalare, äntligen! Tjingeling!

söndag, oktober 24, 2010

Meningen med livet är att äta!

Nu har ännu en helg bara toksprungit förbi, och vi har hunnit med årets första snö (!!!). Folk på FB har varit så lyckliga, men jag tycker det är hemskt! Hallå! Det är OKTOBER. Nu ska man plocka svamp. Företrädelsevis i gummistövlar och med oljerock för den ultimata höstkänslan. För det är faktiskt fortfarande höst, och inget annat. Var lugn, vintern kommer så småningom, den kommer komma så mycket att man vill spy på den. Vill vi verkligen ha det som förra vintern? Vykortsvackert ja, men inte handikappande i vardagen. Jag ser snarare den tidiga snön som ett tecken på ett uppfuckat klimat, eller en förnimmelse över en kommande, stenhård och mycket, mycket lång vinter...
Nåväl, nu spöregnar det istället, så jag ska väl inte klaga. Nu är det mer höst än det kan bli.

Jag har också i skrivandets stund kommit fram till att livet går ut på att äta. Det finns inget bättre än god mat!! På mitt bankkonto på nätet ser man att pengarna i stort sett bara går åt till två saker; det ena är bensin, det andra är mat! Det är dyrt med matkostnader som singel då det mesta säljs i storpack och jag har liten frys, vilket innebär att jag får handla lite mindre (dyrare) och lite oftare (dyrare). Men, igår kom jag och pappa på att det är onödigt att spara in på maten. Livet är ändå så kort, man kan dö när som helst och så finns det så ofantligt mycket gott därute, så varför ska man inte utnyttja det då? Såklart att man ska!
Jag som är biologiutbildad borde ju tycka att meningen med livet är att skaffa avkomma, men det går ju åt helvete för det mesta så då återstår valet mellan de andra två mest fundamentala meningarna: att skita och att äta. Att skita är inte så njutbart alltid, så jag har härmed framlagt min slutsats till att livets stora mening är att äta! Och det är helt ok för mig! ;)

torsdag, oktober 21, 2010

Nej du, tanten lilla...

...mig slår du inte på fingrarna!!!
Jag har respekt för äldre, men kräver också detsamma tillbaka.
Andra tillhör framtiden, jag tillhör nutiden, men du tillhör dåtiden.

onsdag, oktober 20, 2010

Odlingsförsök 1

Idag ska jag starta mitt första odlingsförsök med syrsor! :) Jag ser verkligen fram emot att se dom små syrsbäbisarna, om det nu blir några. Men syrshanarna stridulerar vackert, så jag hoppas på det bästa! Det är nog en febril parningsaktivitet i den där boxen. ;)  Fortsättning följer...


tisdag, oktober 19, 2010

Herregud...

... jag tänker alldeles för mycket.
Jag måste sluta tänka såhär mycket hela tiden.

100:e inlägget!

Grattis till mig själv! :)

Kapitulering

Ok. Jag har insett vissa saker. Jag tänkte hjälpa en vän till att tänka rätt, men jag inser att det är lönlöst, min vän är inte mogen för det. Att vara bitchig hjälpte inte på det sättet jag hade tänkt mig. Det går inte fram på det sätt jag har hoppats, personen som skulle förstå förstår inte helheten, det är för komplicerat. Min vän förstår att det är något, men inte riktigt vad eller varför. Jag är inte van att bitcha, men man måste ju öva sig någon gång...
Och varför ska jag försöka ändra på människor överhuvudtaget? Det är ju deras liv, och deras misstag.
Som en vän ser jag det dock som min plikt att vara ärlig, ge råd, och hjälpa om jag kan. Men ibland så måste jag lära mig att acceptera att folk är som dom är och inte är förändringsbara. Och tycka om det eller inte. Så länge det inte skadar mig, själviskt kan tyckas, men så är det. Jag har ju lärt mig lite genom åren i allafall. Fast man får inte behandla mig hur som helst. Jag sparkas ganska bra.
Så jag kapitulerar. Denna gång. Det lönade sig inte att köra den här metoden, men jag vet exakt hur jag kan förhålla mig till denna person. Och det är skönt. Nu kör jag på som vanligt igen.
Jag är dock lite klokare, men det är inte min vän.
Haha.

söndag, oktober 17, 2010

Jag borde...

...rätta en sisådär 153 arbeten. Varför gör jag såhär mot mig själv? "Hinner inte" under dagen, utan sitter på kvällen och våndas över min egen lathet, min bristande självdisciplin, min mentala spärr att inte arbeta hemma på kvällar eller helger.
Det är iofs bra, jag vill inte bränna ut mig än på ett tag. Men jag som en gång i min ungdom hade en enorm självdisciplin. Vad hände med den? Jag borde göra något nu. Åtminstone rätta tvåornas arbeten, de väntar otåligt. De inser inte att det är 120 arbeten till att rätta för mig. Gud vad jag vill att någon ska slava för mig någon gång!

Idag lunchade jag med mina älskade vänner! Jag saknar tiden när vi hade våra "storträffar". När vi hade våra Vampire Lounge-måndagskvällar, när vi var ute och bekymmersfria, när vi plågades inför kommande tentor, ölkvällar på Gröna villan, alla exkursioner vi åkt på... Those were the days!
Jag är så glad att de finns, mina vänner! Jag älskar dom, jag älskar att vara med dom, jag mår bra av dom! Jag är så glad att jag haft den tid jag haft med dom! Att de är en del av mitt liv!

lördag, oktober 16, 2010

Outfit

Ok, nu är den nästan klar. Min outfit till Halloween. Jag kommer vara så jävla snygg!
Toppen är svart med grön text, fluoriscerande såklart! Sen ska jag ha svarta shorts eller svart kjol. Men sen kommer den svåra frågan:
Ska jag ha
1) UV-gröna heltäckande strumpbyxor och svarta benpuffar?
2) UV-gröna nätstrumpbyxor och svarta eller illgröna benpuffar?
3) Svarta nätstrumpbyxor med illgröna benpuffar?
Svårt... mycket svårt...

Sockerudd med spindel nästa!

Vitsippan
















Sådär, nu har jag avslutat Vitsippan. Kanske inte skarpaste bilden, men den ger ju ett hum om hur spetsen ser ut. Nu ska jag börja med nästa som heter Sockerudd med spindel. Dom där spindlarna är inte helt lätta, jag satt uppe igår natt och försökte mig på en. Jag får till ena sidan men inte den andra, det kan ju ha berott på att klockan var efter ett på natten. Får göra ett nytt försök idag kanske. Måste bara städa undan alla kläder som ligger överallt. Och så borde jag ju egentligen jobba lite... men åh...

fredag, oktober 15, 2010

Tystnad

Jag sitter med "min" klass nu och ska egentligen rätta arbeten. Jag har en sisådär 153 arbeten att rätta (detta är inte på skoj) men jag är mer tagen över hur denna klass är duktig! Det är verkligen knappnålstyst här inne. Man hör bara knapprandet på datortangenter. Senast jag varit med om en lektion som varit såhär tyst var när jag själv studerade på universitetet och vi hade salstenta.
Jag är helt betagen!!!

Trötter

OMG vad jag var trött i morse!! Jag drömde att jag var tvungen att åka till jobbet och hålla lektion med tvåorna. Jag vaknade säkert tre gånger under tidiga morgonen, senast jag kollade klockan var den strax efter 5. Släpade mig iväg till jobbet, men med gott mod! Det är ju fredag!
Var på min livs första ansiktsbehandling igår. Jag har konstant misshandlat min hy i snart 30 år genom att tvätta den med tvål och vatten (dödsstraff på det) samt använt samma kräm både till ansiktet OCH under ögonen (hårt straff på det). Sen dricker jag alldeles för lite vatten, men det visste jag ju redan. Jag visste om det andra också, men jag är nog lite grabbig där. Orkar inte/hinner inte hålla på att stå och pyssla och dutta framför spegeln på morgonen. Det är tidskrävande att vara vacker, tydligen. Det kan ju förklara en hel del, eftersom jag inte har den tiden...

onsdag, oktober 13, 2010

Hahaha!

Men gud vilken liten fjant!
Jag är glad att jag fortfarande är där jag är, och den jag är!
Hahaha! Man lär så länge man lever, indeed!

tisdag, oktober 12, 2010

Hur lyckas man egentligen?

Ja. Det kan man undra.
Såhär går det om man är jag och ska "fixa" TV:n...
Jag som är duktig och aldrig drar i sladden, utan håller i sladdklumpen. Jag skulle också "bara fixa" koppartråden, men då gick den av helt och hållet.
Jag försökte fixa med egen koppartråd, men resultatet blev väl sådär (läs: inte bra!). Jag hittade tillsist en annan sladd, denna får fara till sladdhimlen.

Fronter...

Aaah. Att redigera bloggen fungerar nästan som Fronter. Fast den här är lättare, men det är samma princip. Så min arbetskamrat, som tycker Fronter är en ständig orgasmisk njutning (ja, vad ska man säga, alla har vi våra böjelser... ;) ) skulle nog njuta av att ha en blog här. Haha!

Någon som läser?

Oj. Jag har hittat någon statistik-tjofräs på sidan. Spännande! Tydligen är det någon som läser det här, förutom jag själv och min följare Camilla. Eller jag vet inte, jag tror jag ställt in att den inte räknar mina egna sidovyer, men jag vet ju när jag är inne och inte och då ser det inte bättre ut än att någon varit här. Hej, hej! :)

måndag, oktober 11, 2010

Gör ont att såra...

Idag tror jag att jag sårade en vän. Men han har även sårat mig. Jag sårade honom med sanningen om honom själv. Det måste ha gjort ont, för det var en jobbig sanning tror jag.

Det hela började så bra, jag trodde, eller kanske hoppades, att vi var på samma mentala plan. Men jag misstog mig. Jag såg förbi alla murar och fasader, jag känner igen sådana allt för väl själv, och det skrämde nog livet ur honom. Jag vet inte om han blev rädd för vad jag skulle se, eller kanske att det inte fanns något där att se? Vad vet jag... Han anstränger sig så hårt för att vara så cool hela tiden att han glömmer bort att vara sig själv.
Var dig själv, min vän. Om du vågar.

Jag ser. Jag ser dig, min vän. Jag har varit med ett tag, jag har varit med om mycket. Jag är en gammal själ i en ung kropp. Har alltid varit. Jag ser så mycket mer än jag själv ibland insett, eller vad andra inser. Oftast kommer jag underfund med det efteråt. Alla pusselbitar som faller på plats i efterhand. Jag tänker allt för ofta "men det var ju det jag såg..." Ofta för sent. Skadan är redan skedd.

Nu ser jag honom bara som en ung, förvirrad och bruten själ, i stort behov av att bli älskad- älskad av allt och alla. Jag har varit där. Min vän, man kan inte bli älskad av alla!!

Han tror att han har sådan koll, men det har han inte. Han famlar i mörker. Han skadar sig själv med sitt beteende. Och jag var tvungen att säga det till honom. Inte för att jag tror att han bryr sig egentligen. Jag är nog bara ännu en i mängden, ännu en som han sluter ute. Jag skulle ha kunnat gett honom all tid, grävt mig igenom murar och smuts och lyssnat, lärt känna på riktigt, men han betedde sig illa.

Man beter sig inte illa mot denna kvinna utan att få känna av det efteråt. Jag har min stolthet och heder, jag stormar när storm behövs.

Så idag fick han den, sanningen. Men den visste han redan om.
Player, nothing but a player!

Det är så synd, så tragiskt min vän, du har ju så mycket potential.
Du kastar bort allt det, och ditt eget rykte.
Sök inte den som ska älska dig.
Älska dig själv istället, min vän.

söndag, oktober 10, 2010

Vanedjur

Jag har- äntligen- lyckats få alla mina kontakter från Yahoo messenger, MSN (messenger) och ICQ (är det någon som någonsin använder det längre??) på samma lista, och borde vara överlycklig över detta. Men nu känns det lite konstigt för alla flashiga valmöjligheter, som jag ändå aldrig använder, är borta. Vi får se om det funkar bra, och om jag vänjer mig, vanedjur som jag är...

lördag, oktober 09, 2010

Inte nöjd, men tacksam.

Jag har skrivit om det förut, jag skriver om det igen. Var tar tiden vägen?
Jag fattar inte, den bara försvinner. Jag blir äldre och äldre, jag hinner ingenting längre. Har fortfarande kvar mitt ex-jobb, det har blivit som ett sandkorn i ögat.
Ser hur andra lyckas och går vidare...
Jag vet inte, kanske har jag för höga förväntningar på livet?

Blir det inte roligare än såhär? Är det meningen att det ska vara såhär?
Måste jag sänka mina krav på lycka i livet? Det kanske jag måste, men jag vill inte.
Jag blir inte nöjd med det.

Ska jag vara nöjd över att städa och tvätta kläder?
Ska jag vara nöjd över att prata med mig själv i huvudet för att det inte är någon annan som orkar lyssna på alla de tusen tankar som virvlar runt?
Ska jag vara nöjd över att träffa fel folk som gör mig ledsen?
Ska jag vara nöjd över att jobba dag ut och dag in och komma hem till ett tomt hem?
Ska jag vara nöjd över att fixa alla tekniska prylar själv, släpa, lyfta och dra tunga saker?
Nej, jag är inte nöjd över det.

Fast jag är tacksam!

Jag är tacksam att jag har en fin lägenhet, att jag har en underbar familj.
Jag är tacksam att jag har alldeles underbara vänner som hör av sig och som bjuder med mig på saker.
Jag är tacksam att jag har en hjärna som visserligen är alldeles för full och överaktiv, men den fungerar bra. Jag har fungerande armar och ben, syn och hörsel. Att jag kan prata kan väl vem som helst intyga...
Jag är tacksam att jag har ett bra jobb, att jag har en bil.
Jag är tacksam att jag är jävligt bra på att dansa (det är nog det enda som jag kan bra).

Så hur ska jag sammanfatta detta?
Jag är inte nöjd, men jag är tacksam.

onsdag, september 29, 2010

Ni män är omöjliga

Ni säger att ni är enkla, men ni är omöjliga.
Ni säger att ni vill ha rak kommunikation, men ni talar i gåtor.
Ni vill vara ansvarstagande, men ni flyr för vinden i falsk frihet.

onsdag, september 22, 2010

Feber!

Jag har feber! Fatta!! Jag har inte haft feber på säkert 15 år, det är något sånt som jag aldrig brukar få. Igår hade jag ont i halsen och på kvällen började jag få ont i lederna, ett för mig klassiskt tecken på en förkylning som är på G. Men jag brukar sällan bli däckad av en förkylning. Men igår kom frossan, jag frös även när duschvattnet brände min hud. Och i morse tog jag tempen, min normala temp ligger på 36,8° och jag hade 38,5°. Så det var bara att stanna hemma från jobbet. Jag är lika chockad som febrig känns det som...

tisdag, september 07, 2010

Lådhelvete

Ok. Det går verkligen i arv, det där handgreppet som tar sönder saker fast man inte vill. Det finns skäl till varför jag inte gärna går in i porslingsaffärer eller rör tekniska prylar. Nu skulle jag laga min byrå som envisas med att gå sönder hela tiden. Det gick inte så bra. Den sprack.
Jag hade gärna velat köpa en ny, om inte CSN nyss gjorde mig fattig som en kyrkråtta. Och så kommer jag förbli till jul. Great.

lördag, september 04, 2010

Fina ord

Igår var jag på tjejkväll. Då var det en av tjejerna som sa något jättefint! Hon sa att en av orsakerna till att skaffa barn var att man då själv får göra om alla de roliga sakerna man tyckte om som barn en gång till. Att man fick uppleva barndomens roliga saker igen! Och om inte annat så kunde man, om man haft en mindre rolig barndom, se till att den blir rolig för sitt eget barn istället. Det lät så fint! Hon blir en fin mamma en dag!

Duktig!

Nu har jag varit lite duktig! Jag har äntligen slängt den loftsäng som fanns i lägenheten när jag flyttade in. Sängen har varit ett jäkla åbäke, den har tagit massor av plats och är tung och lång.
Men nu har jag lastat den i min lilla bil, som för övrigt kan svälja allt och jag älskar den för evigt, och kört iväg till återvinningen och kastat åbäket. Det var jätteskönt att smascha träplankorna i kontainern. Det är som terapi. Ut med allt, bara! Rensa!

måndag, augusti 02, 2010

Det svarta fåret

Jag är starkare än hon. Vi funkar på helt olika sätt, men jag är starkare. Alla daltar alltid med henne. Jag har alltid undrat hur hon lyckas, det är ju inte så att jag är otrevlig eller ful på något sätt, vi är ju uppfostrade likadant, men mig daltar ingen med. Jag har alltid fått vara det svarta fåret.

Varför måste man behandlas hårdare, bara för att man är starkare? Det fattar inte jag.

Hon har alltid varit den fromma. Hon som är klok och vis. Jag har däremot alltid ställt till med trubbel. Ställt till med trubbel för att jag är envis, för att jag inte fogar mig, för att jag säger vad jag tycker eller för att jag inte håller med, för att jag inte gör som alla förväntar sig, för att jag är ogift (ja, det måste ju vara något FEL på mig!), för att jag ställer krav. Det tar aldrig slut. Vad jag än gör, så är det fel. Fel, fel, fel.
Jag har alltid fått höra det från mina närmaste, att jag ställer till problem. Det är så bra att det finns en till i familjen som kan hålla kvar det goda ryktet. Som har lyckats med det heliga, att följa "normen". Att inte höras för mycket, inte vara för uppseendeväckande, aldrig säga emot. Att vara en Svensson. Det är fan i mig mer Svenssonhysteri här än i hela Sverige.

Hon lever ett Desperate houswife-liv, på en gata där alla har lika fina hus, det tävlas i tysthet om den finaste gräsmattan eller flashigaste utegrillen. Fruarna tävlar om mest vältrimmad mage, och mängden quality-time med sina vackra, perfekta barn. Så bra att dom har lyckats så gott! Dom kanske aldrig har levt ensamma? Aldrig kämpat för att hålla uppe sin egen stolthet, när det verkar som om alla andra försöker dränka den?
Försökt hålla självkänslan i topp, utan att ha en enda jävel som säger något snällt till en på veckor? Det är fan i mig inte lätt att berömma sig själv. Man är sin värste domare.
Vad vet dom om att komma hem och ha tusen saker att berätta, men som får sväljas ned i huvudkudden istället när man ska sova? Vad vet dom om de nätter när man saknar någon man förlorat, när man rasar ihop och bara vill ha en kram av någon som är nära? Man får krama sig själv. Säga åt sig själv att resa på sig, borsta av sig och börja om igen. En ny dag nalkas, kanske någon som lyssnar idag? Eller inte.
Sorry, jag vet att hon gör det med all välgärning, men jag kan bara inte ta emot råd från någon som aldrig har varit där.

Jag är bara så innerligt trött på att aldrig vara rätt, att bli dömd av andra. Jag duger aldrig. Jag dömer mig själv redan, räcker inte det?

fredag, juli 16, 2010

03.55

Klockan är snart fyra på natten och jag kan inte sova.
Har för mycket som går runt i mitt huvud.
Jag blir galen snart.
Jag går och käkar en macka istället tror jag.

fredag, juli 09, 2010

Lite positivt också...

Bläddrar igenom min blogg, vad deppigt det är.
Det är lite samma stuk på mina dagböcker, drömböcker och diktböcker. Jag har en förmåga att skriva oftast när jag känner mig mörkare än det vanliga yberglada.

Så i detta inlägg måste jag bara skriva att jag är glad!
Jag har jäkligt kul i livet just nu, ibland bromsas det av stunders allvar, livets stora gåtor, jobbiga insikter, människor man saknar, men jag har min hälsa, jag har min familj, alldeles underbara vänner, ett jobb, en fin (men rörig) lägenhet, och jag är inte dum i huvudet!
Viva la vie! :D

Minnen

Det är konstigt det där med hur udda minnen från ens förflutna bara kan komma fram utav någon lustig trigger. Triggern denna gång blev en gammal lapp jag hittade, skriven av min syster. Det måste ha varit för länge sedan, för det kan jag se på hennes stil, den penna och det specifika papper hon använde när hon skrev det. Hon nämnde tvättmaskinen i meddelandet, och genast kom bilden av vår gamla tvättmaskin från mitt barndomshem upp framför mina ögon. Den som fungerat i 20 års tid, den som krånglat, den min mor svurit åt när knapparna trillskades.

Och med tvättmaskinen kom även bilden av hela tvättstugan. Hade jag blundat hade jag nästan kunnat känna strukturen på väggarna i den lilla korridoren in, och lukten av fukt och tvättmedel. Hade det varit vinter hade jag hört och luktat in torkskåpet med sitt karaktäristiska buller. Men det är en evigt stängd dörr, liksom hela barndomen, och det tycker jag gör jätteont. Jag älskade min barndom även om den stundtals var prövande. Jag vill dit igen, men det går aldrig.

Även här om kvällen när jag var ute var jag plötsligt tillbaka i min barndoms ljuva sommarkvällar. När det aldrig blev mörkt, när det började bli lite kallt om de shortsprydda benen, alldeles rispiga från trädgrenar och buskar efter kvällens upptäcktsfärder. Lilla parkvägen som jag kunde utan och innan, varje liten vrå, varje liten bärbuske man kunde snylta från. Vilka grannars tomt man inte vågade passera. Lilla parkvägen som blev läskig när det var mörkt ute, och som blev "halvvägs-märket" för mig och min bästis Helena när vi skulle mötas eller skiljas för dagen. Känslan av att dagen var till sin ände, och den sorg det även innebar.
Dessa förnimmelser dyker upp lite när som helst, och pågår bara någon hundadels sekund.
Men ack, vad jag älskar dessa hundadelssekunder!

tisdag, juli 06, 2010

Drömmer igen

Nu är det sommar, och det är sol! Och det är lite lugnare på jobbet. Jag har tid över att egentligen skriva klart x-jobbet, något som går långsamt, eller inte alls. Skärpning! Jag bara måste.
Jag har också plötsligt tid över att fixa i ordning hemma, i förrigår fick jag för mig att möblera om kl. 23 på kvällen. Hade storartade idéer, det blev väl sådär. Soffjäveln, som jag älskar så mycket, måste ut. Den tar upp halva lägenheten i storlek. Så nu står allt i små högar överallt i lägenheten. Men sängen är fri och det är huvudsaken, så att man kan sova när man blir trött.

Mitt drömmande har blivit mer intensivt igen. Drömde om mamma, jättetydliga och starka drömmar. Jag måste börja skriva ned dom igen, men denna gång är det ingen kommunikation från henne till mig, det är snarare mina egna minnen och upplevelser som reflekteras i drömmarna. Jag vet inte hur jag ska tolka dom. Jag jobbar lika intensivt på natten som på dagen i min hjärna. Har alltid gjort. Jag tror jag tänker för mycket. Eller i allafall hela tiden.

onsdag, juni 23, 2010

Nej.

Nej, nu får det allt vara nog. Mitt liv består endast av att jobba heltid och springa på olika sorters föreningsmöten. That's it. Jag har ingenting emot mötena, de är ofta produktiva vad det än handlar om, men ibland känns det som om man ger fingret tas hela handen och en liten bit av armen om det går. Jag inser att jag måste säga stopp nu på riktigt, för man måste ju ha lite egentid också. Jag vet snart knappt vad egentid är, vad det ordet betyder. Jag brinner även för andra saker, de saker som även kallas mina hobbies. Jag har massor av hobbies, men jag hinner ju aldrig med dom. Tyvärr är livet fullt av prioriteringar, jag måste börja lära mig att jag inte kan prioritera allt och alla andra hela tiden. Nu kanske det är dags att prioritera mig själv. En liten del kommer att falla bort. Men jag får ta det.
Nej är ett bra ord att börja med.

tisdag, juni 22, 2010

Badkar

En gång berättade en kursare till mig i biologin om hur han var precis innan en tenta.
Han beskrev sig själv som ett badkar, fyllt med vatten (korvstoppad kunskap) upp till badkarskanten. När han sedermera satte sig ned i bänken och fick det vita, tomma papperet framför sig, var det som om badkarsproppen drogs ur, all kunskap flödade och han skrev ned precis allt han kom på. Beskrivningen var så bra tycker jag, för jag kunde dels se det hela framför mig, och dels känna igen mig själv i scenariot.

Jag är lite av ett badkar nu. Fast inte gällande tentakunskaper utan sparare att prata. Jag är fasiken gjort för att prata, synd bara att folk får skavsår i öronen. Man kanske borde skriva en bok istället. Det skulle bli en lång bok...

söndag, juni 20, 2010

Insikt

Ja, nu är jag där igen. Ännu en stor insikt i livet, denna gång att jag aldrig kommer bli oumbärlig. Fan, det gör ju lite ont faktiskt. Det är jobbigt att acceptera vissa saker ibland. :S

torsdag, juni 10, 2010

I made it!

Yes! Jag rodde det i land! En termin fixad, en nöjd klass och betyg som känns korrekt satta! Mitt livs första (och förhoppningsvis enda) genomförande och rättande av ett nationellt prov, en termin av tjat på elever som är lite för lata för deras eget bästa, en termin av roliga låghumorsskämt med kollegorna, en termin med diverse aktiviteter som voltige, bergsklättring och laserdoom med eleverna, en termin med rara reflektioner från tonåringar och deras totalt världsliga och naiva tankar om livet. Sötnosarna! Det blir ju inget sommarlov för min del, men jag känner mig jättestolt över mig själv och ger mig en stor klapp på axeln. Well done! Dessutom växer min rabarber på balkongen, så det kan inte bli bättre helt enkelt! Tjihoo! :)

tisdag, maj 18, 2010

Tiden är relativ

Jag har funderat på det där med tiden. Att den är så relativ. Den kan gå så himla fort, exempelvis på kvällen när man kommer hem och "har hela kvällen på sig", men knappt hinner blinka så har tiden mellan matlagning och sovdags redan passerat. Eller när man vaknar tre timmar för tidigt en morgon och somnar om med den trygga vetskapen om att hela tre timmar är kvar innan man måste plåga sig upp ur sängen, men knappt hinner stänga ögonen innan klockan ringer ilsket.

Likaså kan tiden vara extremt långsam; föreläsningar eller möten som aldrig tar slut... Man tittar på klockan för jämnan och kämpar med att inte låta tankarna fara iväg till andra dimensioner. Eller när det är minusgrader ute och man är trött och hungrig och väntar på att bussen ska behaga dyka upp, då kan tiden också gå väldigt långsamt. Det finns ett uttryck idag, "SL-minuter", något som måste vara synonymt med "African time" (vilket också kan jämföras med "Croatian time" om man vill...)

Jag tänker på fängslade Dawit Isaak i Eritrea som suttit där i 3161 dagar. Jag undrar hur han uppfattar tiden. Jag undrar hur långsamt hans tid går när han sluter ögonen för kvällen, jag undrar hur långt ett dygn är för Dawit. Mina minuter som försvinner på morgonen eller kvällen och mina minuter som känns så långa på busshållsplatsen ser jag plötsligt ur ett helt annat perspektiv, de känns plötsligt alldeles banala. Tiden är relativ, ibland är det bra, ibland är det alldeles fördjävligt.

fredag, april 09, 2010

Schizo, och så det där fruktansvärda oljebandet i USA...

Jag klagar alltid på att det inte händer något i mitt liv. Fast det händer ju faktiskt saker hela tiden. Sen jag skrev sist har det hänt massor.

En av mina bästa vänner förlorade sin pappa för några veckor sen. Även om det var väntat var det hemskt att få beskedet, för alla mina egna minnesbilder som fanns gömda någonstans långt och djupt nere i mitt minne forsade fram liksom en damm som brast. Jag har själv kommit vidare, men jag vet vad som väntar min vän och hennes familj. :( Jag vet hur svårt och ensamt det kommer bli för hennes mamma, jag vet hur många tankar och funderingar som "om" och "varför" som kommer att snurra utan stopp, jag vet hur ont min vän kommer att ha i sitt hjärta. Och det gör ont i mig, detta unnar jag ingen människa på denna jord. Mina tankar är hos dom, mina tankar är hos hennes pappa som funnit frid i en värld som vi inte kommer åt.

Jag har sagt upp mig från mitt extrajobb. Jag orkar/hinner inte mer. I 5 år har jag jobbat som personlig assistent till en flicka med en mental funktionsnedsättning (som det numera kallas). Uppsägningen var med blandade känslor. Det är skönt på ett sätt, nu finns mer tid över till mitt väntande x-jobb (*ångest*) och mig själv (faktiskt, lite ego måste jag få vara någon gång också). Men det är också lite sorgligt. Som personlig assistent växer man in i brukarens vardagsliv, det är en konst att inte bli personligt berörd av saker som sker i brukarens liv. Självklart är det svårt att komma hem och bara skaka av sig vad som hänt, om det hänt något.
Med risk för att låta en smula schizofren så har jag faktiskt ibland svårt att dra gränser mellan mina roller; yrkes-Sara och personliga Sara, och fest-Sara och samhälls-Sara blir ibland en enda Sara, och det är inte alltid optimalt. Det är också skälet till att jag tillslut valde att inte utbilda mig till psykolog... ;)
Jag var ute på Münchenbryggeriet och dansade trance för ett tag sen. Det var så grymt roligt!!! Jag är såld, folk får säga vad dom vill! Jag gillar at dansa till trance. Det finns så många fördomar, jag vet om dom, men jag har själv sett att även motsatsen till allt illa man hör också finns. Jag gillar så mycket musik, och i så olika genre, och jag ger alltid 150% på allt jag provar, så nu när det är trance eller synth blir det spektakulära outfits! Och det är sjukt kul! Sist på München sydde jag fast vita bomullsbollar på min kjol för att synas i UV-ljuset, men tji fick jag, för de lös inte alls. Vilken jäkla besvikelse!!! Dock så var min outfit originell, så jag var rätt nöjd iaf! :) Snart ska jag till Saturn return och köpa byxor, och kanske någon snygg topp på c.u.m. Fast smakar det så kostar det...
Jag måste också bara reagera över den totala oljekatastrof som sker just nu i USA. Fy fan, vad hemskt! Hur löser man ett problem i denna omfattning?
De bränner oljan för att förhindra den att komma till kusten. Dvs. att de bidrar ännu mer till den globala uppvärmningen. Men samtidigt är det problematiskt om de inte hindrar oljebandet (som sägs vara 8 mil långt!), för när det når deras kust kommer många biologiska biotoper att slås ut, fisket kommer påverkas, vilket i sin tur påverkar resten av landet (och då också resten av världen eftersom allt tyvärr verkar påverkas av vad USA sysslar med) och en hel lång kedja av katastrofala händelser kommer skapa en ohållbar situation. Pest eller kolera? Yikes. What to do, what to do???
Nej, nu ska jag äta lunch och jobba vidare, för nu har jag ventilerat mig tillräckligt för idag.
So long!

PS- Jag kanske borde definiera om mitt uttalande om att ingenting händer mig i mitt liv... -DS



lördag, mars 20, 2010

Meningen med livet

Ja, den funderar jag mycket på. Ibland blir det lite för mycket "tänka" så att jag glömmer leva i nuet. Jag lever väldigt sällan i nuet, när jag tänker efter. <-- (tänkandet igen.)
I allafall så tänkte jag (igen!) först att meningen med livet skulle vara något rent biologiskt, djur som vi är, t.ex någort i stil med att skaffa barn. Producera avkomma helt enkelt.
Vad lätt livet hade varit då. Eller tja, kanske inte för min del eftersom jag inte ens lyckas med det, men rent teoretiskt sett alltså. Klämma ut en liten unge och sen har man fullfilled all vows. Men nu är ju inte meningen med livet att man ska producera avkomma, för vad hade då alla barnlösa i världen för mening med att leva?
Nej, det måste vara något annat. Frågan är bara vad.
Jag har klurat på det här ett tag, och kommit fram till några lösningar som stämmer för mig just nu i det skede av livet som jag befinner mig i.

Meningen med livet är:
1. Att försöka bryta gamla mönster
2. Att göra någonting nyttigt i livet
3. Att inte bli som sina föräldrar
4. Att känna sig behövd
5. Att ha många på sin begravning

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats för varje punkt på denna lista, men måste hålla mig kort.
1. Att bryta gamla mönster är så extremt viktigt. Hela livet består av mönster, en viss uppfostran man har fått, fördomar man besitter, rutiner man alltid kör med. Så länge man kör sina gamla spår så kommer man inte utvecklas. Utveckling kräver förändring. Vissa rutiner kan vara bra, eller t.o.m. nödvändiga för att vardagen ska gå ihop, men dåliga mönster eller mönster som man känner igen från generationer innan och som inte går hand i hand med vad man själv strävar efter måste brytas. Det är så enkelt att göra si eller så för att man alltid har gjort så. Och så går man vidare i livet utan att något händer. Men livet är inte enkelt. Det är asläskigt, men face the fear för fan.
2. Att göra någonting nyttigt i livet. Som gynnar andra. Finns det något bättre? För ger man till någon annan så mår man, om man är normalt funtad, bra själv. Jag vill fortfarande åka till Uganda och volontärjobba, trots att många tycker det är en dum idé. Jag har ju egentligen ingenting att förlora på det. Jag har ingen familj, jag bor ensam, jag har inga framtidsplaner. Dör jag är det synd för min familj, men efter deras generation så är det ingen som kommer ihåg mig ändå. Så varför kan jag inte försöka hinna med lite nytta i livet, göra något värdefullt fotavtryck på jordens yta innan det är försent?
3. Att inte bli som sina föräldrar. Mina föräldrar har varit bra på många sätt! Jag är en bra människa, och det har jag mina föräldrar att tacka för! Men den generationen är så förlegad. Allt som styrs av någon dataliknande form är science fiction. Saker får inte förändras, de ska vara precis som förut. Auktoriteter, som t.ex. läkare får absolut inte ifrågasättas. Respekt för folk innebär inte ett ömsesidigt lyssnande, man får order och dom ska man lyda utan att ifrågasätta. Det är mina föräldrars dåliga sidor jag inte vill ta efter. Det skulle göra mig absolut livrädd! Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur lik mina föräldrar jag är. Både på gott och ont, och det är det där onda jag inte vill ta efter.
4. Att känna sig behövd är nog ett sorts behov jag tror att alla människor känner åtminstone någon gång under sitt liv. Det må tänkas vara själviskt att man vill vara behövd, men om man t.ex. gör nytta i livet för andra så blir man ju automatiskt behövd. Livet skulle kännas så onödigt om ingen alls behövde en, ens kunskap, ens vänskap, ens hjälp. Så som en förälder är behövd av sina barn vill jag vara behövd av någon/något, jag har bara inte kommit på vad ännu. Drar man det ytterligare så skulle jag kunna säga att man vill bli saknad och efterlängtad också, men då har man plötsligt kommit in på ett egocentriskt tänkande istället, och det är inte samma sak.
5. Att ha många på sin begravning innebär att man har många vänner. Har man många vänner så har man i mina ögon lyckats som människa på det sociala planet. Man har lyckats med att lyssna, att bli lyssnad på, att underhålla och bli underhållen, att gråta mot eller bli motgråten, att argumentera med, att bråka med, att ge eller få råd, att älska. Tänk vad hemskt det hade varit att begravas och ha sig själv som enda sällskap.

torsdag, mars 18, 2010

MMmmmm! Dagens middag blev lite i GI-anda, för nu måste jag tappa lite vikt känner jag. Jag bara äter heeeela tiden. Och det är lika gott som det ser ut må jag lova! Duktig jag *klapp på egen axel*

Resistenta blir en skräck för världen

Jag läste i Expressen idag (www.expressen.se/halsa/1.1921603/resistent-tuberkulos-okar-i-varlden) om att tuberkulosen börjar bli resistent mot antibiotika. Då menar man såklart att själva bakterien är resistent, eftersom tuberkulos är en bakteriesjukdom. Det är fruktansvärt farligt med multiresistenta bakterier, och de börjar dyka upp mer och mer. Kommer det bli en ny epidemi om ett tiotal år? Tuberkulosen är inte utrotad utan är fortfarande ett stort problem i bl.a. Afrika och Asien och bland Aids-smittade och det är många i världen som har tuberkulos i både aktiv och passiv form, men frågan är om människor kommer att dö av tuberkulos lika vanligt som de gjorde för bara hundra år sedan nu när antibiotika inte biter?

Antibiotika är något som gemene man inte kanske har full förståelse för och som missbrukas mycket. Det verkar som om det finns någon slags övertro på antibiotika, att den ska klara ALLT! Men man får inte glömma kroppens egna fantastiska immunförsvar! I Sverige är antibiotika receptbelagt (och tur är väl det!) men i exempelvis USA är antibiotika i vissa former receptfritt. Och i.o.m. detta också förödande! Man smetar på någon antibiotikakräm på något sår och "vips" så läker det och man blir frisk.

Och värst är djurägarna! De vill så gärna, så gärna att veterinärerna ska skriva ut antibiotika för minsta lilla skrapsår- där ännu en gång i övertron på att det är det allra bästa. Och så säger veterinären nej, eftersom anibiotikan inte får missbrukas och användas för mycket, och det slutar med att djurägaren blir skitförbannad. "Han/hon ville inte ens skriva ut antibiotika till Skrållan!" Det man inte tänker på är alla gånger när man var liten och trillade av cyklar eller på grusiga, skitiga fotbollsplaner och skrapade upp hela knän och armbågar. Inte rusade man iväg till doktorn och fick recept på antibiotika då? Man tvättade med tvål och vatten (icket att förakta!) och fick något fint Bamseplåster på det, och sen klarade kroppen alldeles utmärkt att läka såren själv.

Det som de flesta inte förstår är att antibiotikan som smetas på eller petas i, alltid kommer ut ur kroppen på något sätt. Och när det kommer ut i naturen finns alltid risken att bakterier blir resistenta. Likväl måste man alltid fullfölja en antibiotikabehandling i exempelvis tio dagar, även om man känner sig frisk på fyra för om man inte fullföljer det så kan man istället bidra till att kroppen utvecklar en resistens. Och blir bakterier resistenta mot antibiotika så är det kört. Det finns väldigt många olika bakterier, och jag kan tänka mig att det blir ett helvete att försöka hitta nya antibiotika som ska slå ut alla "klassiska" sjukdomar som härjar i dagsläget. Finns tid till det, och finns det ekonomi för det?

Och vilka är det som råkar mest illa uti denna antibiotikahärva? Jag har svårt att tänka mig att det är vi i väst, som betalar mer i sjukhuskostnader (för besök och receptkostnader) än vad en afrikansk familj tjänar på en, två månader i lön. De som råkar illa ut är de vars land inte har ekonomin för att låta stora medicinbolag tillverka och sälja mediciner som är livsnödvändiga. Och det är inte dessa människor som slösar på antibiotikan, utan det är vi. Hur bakvänt kan det bli egentligen?

Antibiotikan har räddat miljontals människor i världen, och är enligt mig en av de absolut viktigaste uppfinningarna i världshistorien, så det finns ingen anledning till att förstöra den!
Men den kan inte heller göra mirakel om inte förutsättningarna är de rätta. Personligen har jag absolut ingen övertro på antibiotikan.En person som stod och står mig mycket nära proppades full av alla möjliga antibiotikapreparat när hon var mycket sjuk. Men hennes kropp kunde inte läka sig själv av andra orsaker, vilket gjorde att den efter en hård kamp gav upp. Så har du möjlighet så se till att din kropp är och förbli frisk för det räcker långt, ibland kanske till och med längre än antibiotikan...

onsdag, mars 17, 2010

Voltige!

Idag har vi varit med klassen och provat på voltige! Jag måste medge att det var väldigt roligt, jag fick blodad tand! Inte så att jag ska bli mästare på att göra konstiga konster på en enormt stor häst, men om jag får chansen att prova igen så gör jag gärna det!
Jag är så stolt över våra elever! De vågade riktigt mycket och de lyckades bra! Hästarna var 1,73 m i mankhöjd, så det är ju en bit att falla ned. Men ändå så vågade nog alla iaf att stå på hästen. Jag känner mig lite som en stolt morsa till allihopa. Roligt! :)

söndag, mars 14, 2010

Kärt återseende

I dag (eller igår blir det nu) så hade jag en magisk stund hemma hos mamma och pappa! Jag var ensam i huset och det var alldeles tyst. Då satte jag mig ned och började spela på pianot! Jag har inte spelat på det sen mamma gick bort, jag har inte klarat av det tidigare. Jag har inte spelat på pianot på minst 1,5 år, om inte mer. Det har ropat på mig, men jag har svikit. Men då, just då kändes det plötsligt rätt! Och det var falskt och ostämt, men kändes underbart att få smeka tangenterna ännu en gång! Låta fingrarna leka över oktaverna, känna rytmen i armleden.
Mitt älskade piano! Jag är här nu igen! Du har saknat mig, liksom du har varit saknad!

lördag, mars 13, 2010

Generationer är till för att förändra!

Jag blir galen på min far. Han är 40-talist och en konservativ sådan. Han är inte heller från detta land, så han har inte vissa saker i ryggmärgen så som vi har. T.ex. att panta burkar.
Han anser att de är precis som vilket skräp som helst. :O Han förstår inte varför han ska panta dom? Han har ju läst att sopgubbarna minsann tjänar pengar på att sno burkar som andra inte har pantat och slängt i de vanliga soporna, för "alla slänger ju burkarna i soporna, det är väl ingen som håller på att panta burkar heller!".
Han tycker det är genant att gå och panta burkar, trots att han själv träffade på en, obs, helt vanlig man med massor av pantburkar sist och förvånades stort över detta. Jag hoppades att han skulle fatta att det var vanligt, men icket. Han tror också att en stor supermagnet kommer och drar upp alla burkar ur de vanliga soporna. Supermagneter finns säkert, men jag har svårt att tro att sopgubbarna har tid att stå med magneten och skilja pantburkar från alla andra ton skräp som ligger där.

Jag tror min far har missat tänket med att återvinna helt, han kommer från den generation jag valt att kalla förbrukningsgenerationen. Generationen som inte tänkte steget längre, den som inte tänkte på de som kommer att ta över jorden sen en dag.

Far min tycker också att vegetarianer är fåniga. Det är massa trams dom håller på med, en dag så kanske dom mognar och börjar äta kött igen precis som "normala" människor gör. Han tror också att alkohol inte innehåller något socker, och att alla över 60 ändå drabbas av åldersdiabetes hur man än lever. Alla drabbas även om man äter nyttigt och motionerar, så varför ska man göra det när man kan leva "gott"?

Jaja, jag är glad att man är ung, äter nyttigt (nåväl, lite godis här och där), motionerar och pantar burkar så in i helvete! Länge leve panten!

torsdag, mars 11, 2010

Men vad great!

Jag har stått 1,5 år (eller 2?) i kö för att få en egen p-plats. Så för en vecka sedan ringde ordförande och meddelade mig att det äntligen var min tur! Nu när jag gick dit så ser jag att ingen bil har stått där på hela vintern, vilket innebär att ett gediget lager med snö och is ligger och väntar på att skottas bort. Någon har även placerat en kundvagn där. Det är bara att skotta då. Men jag kommer ju inte kunna stå där på ett tag. :(

onsdag, mars 10, 2010

Vargar dödade av "misstag"?

Jag hörde på nyheterna att fyra vargar blev påkörda av en rälsbuss i Dalarna, och att tre av dem var tvugna att avlivas direkt på grund av de allvarliga skadorna, samt att den fjärde troligen också måste avlivas när/om den hittas.
Nu har jag inte så mycket kunskap om just rälsbussar mer än det som min norrländska mor berättade om bussarna; att de gick fort och inte hade så lätt att stanna när de väl fick upp farten. Men det känns ju väldigt konstigt att en rälsbuss lyckas köra på fyra (!!!) vargar vid ett tillfälle.
Dalarna, Värmland och Jämtland har tydligen många invånare som verkar hata vargar. Min fd svärmor som var socialchef under några år i Dalarna, berättade att viltvårdarna vars jobb var att lägga ut mat till vargarna under kalla vinterdagar fick sina bildäck sönderskurna och avföring postat i sina brevlådor av ilskna vargmotståndare. Det är alltså vuxna människor vi talar om här, som beter sig så illa! Det är ju pinsamt!

I och med den stora diskurs som förs angående vargjakten (jaktkvoten som nog har missbrukats många gånger om vid det här laget) så verkar det som om det plötsligt blivit väldigt lätt att "råka" ha ihjäl vargar, av "misstag" såklart. Jag fick bara en känsla av att rälsbussen gasade på ordentligt istället för att bromsa när de såg vad det var för något på spåret. Men jag kan ju ha fel. Jag kan ju ingenting om rälsbussar.

Knyppling

Jag har lyckats! Jag har gjort min första spets, alldeles själv!
Här är bildbeviset! :)

tisdag, mars 09, 2010

Andras lycka är luften jag andas!

Jag är inte lycklig. Livet har blivit lättare att leva, men inte lyckligare.
Jag har inte så mycket att vara lycklig över just nu i mitt liv, mer än mitt jobb. Så jag måste göra något för att känna i allafall lite lycka i livet. Har man ingen egen lycka får man ta till sig andras lycka.

Förut blev jag så kluven när andra var lyckliga. Mina vänner är i den period av livet då de blir gravida, de köper hus, de har stadiga förhållanden alternativt förlovar sig/gifter sig och allt går så jävla bra hela tiden. Jag skulle också ha varit där om inte allting gick åt helvete för två år sen. Men nu är det som det är, jag är där jag är, jag får göra det jag kan.
Men denna kluvna känsla var svår. Jag var å ena sidan jätteglad för deras skull, det var ju mina älskade vänner som lyckades! Många av dem förtjänar dessutom att vara lyckliga. Men det gör ju jag också, men jag får inte det som dom får, vilket gjorde att jag å andra sidan kände mig ledsen och avundsjuk när det gick bra för dem.

Men nu, när jag insett att allt det som dom fått inte kommer att hända mig, nu, när jag har börjat acceptera min situation (eller gett upp kanske det också kan kallas), så känns det genast lättare att ta till sig andras lycka! Eftersom det ändå inte kommer att hända mig, så behöver jag inte bli ledsen och deppa ned mig över detta. Livet bara är så, varför vet jag inte men vi är alla bevisligen olika lyckligt lottade i livet. Kan jag inte vara lycklig över något för mig själv får jag bli lycklig över att andra i allafall kan vara lyckliga! För att jag ska vara lycklig måste någon annan vara det, och dela med sig av det till mig.
Så andras lycka är luften jag andas!

Jag har en manlig bekant som härom dagen visade mig en länk till en gård som han hade hittat på hemnet, dit han och hans antagligen perfekta och jättesöta flickvän skulle flyttat om de hade råd och om det låg rätt i tiden. Jag kan inte hjälpa att förtjusas av att han (trots att han är man) tittar på hemnet och drömmer om hästgårdar och om att bo på landet! Jag trodde inte sådana killar fanns!! Fler sådana killar till världen!
Jag vet ju att de självklart finns, men oftast inte (läs: aldrig) i min värld. Och att han vågade öppna sig en smula och visa lite av sina drömmar för mig var fint. För honom var det nog ingenting särskilt alls med det, men för mig betyder det mycket. Och en kille som dessutom kan öppna sig lite för en sådan alldaglig och obetydlig människa som jag!

Det han visade är ju saker som även jag, den eviga romantikern och stordrömmaren, har drömt om en gång i mitt liv; stora och starka drömmar som sedan kraschat sönder och gömts någonstans djupt inne i mig, någonstans där det är svårt att helhjärtat dra fram dem igen. Jag har gömt dem eftersom jag insett att de är och troligen förblir orealistiska, i allafall för mig. Jag vågar helt enkelt inte drömma igen. Det tjänar ingenting till. Det gör bara ont att se dem krascha igen. Och jag hade lyckats gräva ned dem så djupt, men så kom han och lyckades väcka dem till liv en smula igen. Och för stunden var det underbart att se någon annans fina framtidsdröm! Fast det var bara tillfälligt, snart var jag tillbaka till den hårda verkligheten. I allafall för min del. Men om han blir lycklig blir det i allafall några andetag till för mig.

Uppfostringspolisen

Idag var det en körig dag. Klassen var splittrad och okoncentrerad, jag har fått vara uppfostringspolis under dagen, något som jag egentligen inte alls tycker om. Sen berättade en vän till mig att hennes mamma gick bort igår. Bara tanken på hur jobbigt min vän måste ha det nu gjorde mig jätteledsen. Jag har ju gått igenom det där redan och vet att det är mycket hon kommer vara tvungen att processa.


söndag, mars 07, 2010

På T-banan mot Hagsätra, 1/3-10, kl 17.38

Du satt med två systemetpåsar. Det var en tisdag i rusningstiden hem. Alkoholist, tänkte jag. Jag sa ingenting, men du såg nog vad mina ögon sa. Jag vet inte, men hoppas jag inte såg dömande på dig, du verkade besvärad. Men det slog mig att jag inte ska döma dig.
Alkis, tänkte jag, men du har ju redan skam i din kropp. Du dömer dig nog bäst själv. Medömkan är det jag känner nu.
Alkis, stackars dig!

fredag, februari 26, 2010

If you touch my face, I will slap yours

Ute är det grådassigt väder. Plusgrader, som det inte varit på mycket länge, men det känns som om hela kvarteret fortfarande sover. En vän skrev på sin FB att hon hellre föredrog -5 grader och sol än dimma och slasktemperatur. Jag instämmer helt.
Här sitter jag och borde göra allt annat än skriva i bloggen. Jag borde skriva överklagan till försäkringsbolaget, men det är jobbigt så jag vill inte. Inte just nu. Jag borde också skriva min D-uppsats i geografi, ett jobb som stått helt stilla. Jag MÅSTE bli klar med den, jag vet om det och jag ska. Jag ska... Ska är ett bra, diffust ord. Har sovit oroligt inatt och drömt mycket och konstigt, så det var rätt skönt att få vakna. Men jag är fruktansvärt improduktiv, jag måste skärpa mig snart.

Jag har hittat ett gammal block där jag skrivit massa brev och dikter (jag var tydligen rätt djup som tonåring) från år 2000, dvs. jag var precis 19 år fyllda och hade börjat mitt första jobb.
Det som slog mig var vilken sorgsen själ jag var (redan) då. Jag var ledsen över mycket, men allra mest över att jag var så oattraktiv och ensam. Och nu när jag sitter här, 10 år senare och med mycket, mycket mer i mitt bagage, känner jag precis likadant som då.
Jag är en extremt positiv människa i grunden, annars hade jag inte levt idag med all den nedstämdhet jag känt och gått igenom, men det gjorde mig förvånad att läsa detta. Jag kommer inte ihåg att jag grubblade så mycket redan då, när jag inte ens hade skäl för det. Till skillnad från vad jag har idag att grubbla på. Min hjärna har en alldeles fantastisk förmåga att sålla bort det som är svart och gör ont, och bara komma ihåg det som är soligt och bra. Men jag kommer alltså inte ihåg nästan någonting av mitt tidigare liv, vilket inte verkar vara ett gott tecken. Eller så kanske jag bara har extremt dåligt minne. Också. Det känns som om jag inte är så bra på någonting snart.

Min granne våningen under låter konstigt, han nyser så huset rasar, han gäspar så alla vaknar och så utstöter han höga gruffljud lite titt som tätt sådär som gamla gubbar gör. Han lever ensam, så det är inga andra "underliga" ljud som kommer därifrån, men det är ändock irriterande. Jag är tydligen i en lättirriterad period. Don't mess with me.

Ikväll ska jag jobba extra, fast jag inte vill längre. Jag har tröttnat så mycket. Tyvärr är det så att det finns en liten man som visar intresse för mig när jag är ute och jobbar, och som inte alls fattar att det inte är besvarat. Jag tycker det är rätt jobbigt. Jag har ybertydligt visat mitt ointresse genom att hellre prata med andra, säga att jag är så trött och bara vill hem, inte vilja dansa till musiken och sitta och titta på min mobiltelefon hela kvällen. Sist skulle han spela mystisk och gick fram till mig och pikade mig att jag satt med mobilen (men fatta piken för i h-vete), och så skulle han vara flörtig och tog mig i ansiktet, och där gick gränsen. Nästa gång får han en örfil. Detta har gjort att jag inte alls ser fram emot att jobba, ännu mindre än jag gjorde tidigare. And if you touch my face, I will slap yours!

lördag, februari 20, 2010

Bakslag

Igår fick jag brevet från försäkringsbolaget Agria. Dom vill inte betala ut Rustis livförsäkring, för att de inte tycker det finns tillräckligt med skäl till att jag tog bort honom. :O Det känns som ett slag i magen. De ser inte heller att han fått diagnosen epilepsi, fastän de reglerat 4 besök med just denna diagnos, varav sista regleringen var hans avlivning, kremering och obduktion. Enligt försäkringsbolaget låter det som att jag velat ta bort honom på eget bevåg utan veterinärers råd, fast det i verkligheten har varit tvärt om. De har tjatat på mig att ta bort honom, och jag har tvekat och kämpat vidare.
Självklart ska jag överklaga, jag måste bara samla mina tankar, skärpa till mig och inte skriva i ilska. Det här kommer ta massor av tid och energi av mig, jag är redan ledsen för hans död, nu måste jag dels gå igenom det igen och dels ringa till veterinärer, beställa journalkopior, och tack gode gud för att jag lät honom obduceras eftersom de vill ha ett sådant protokoll också.

Jag tänker inte ge mig, jag är farlig när jag är arg. Men just nu är jag besviken och ledsen. På måndag ska jag ta tag i den här skiten. Jag hatar försäkringsbolag, de förutsätter att alla lurar dem, när det i verkliga fallet är de som lurar alla andra. >:(

måndag, februari 15, 2010

I sista sekund...

Jag blir ibland bara så trött på mig själv. Jag vill ju vara "före mig" gällande planering av lektioner, och har lyckats med denna bragd bara ett fåtal gånger i mitt korta liv som lärare. Men jag lyckas desto oftare sitta sena kvällar, eller varför inte på väg in till jobbet på T-banan och förbereda det sista inför lektionen. I morgon ska jag låta mina elever se en film om jordens skapelse, men det verkade så gott som omöjligt att hitta någon bra film på nätet (och gratis).
Jag har letat på UR, svtplay, BBC, Nasa och Youtube. Men det var National Geographics (dock via youtube) som räddade mig! Nu har jag ett jättebra program att visa dem, men jag måste även se filmen själv. Jag har orkat med två av fem avsnitt, och nu är klockan halv två på natten så nu skiter jag i det här och går och sover. Jag hinner se resten i morgon. I morgon är en annan dag.

fredag, februari 12, 2010

Sorg igen

Fick svaret på obduktionsrapporten från min älskade lilla hund idag. Den sa att det inte hittades något som kunde förklara hans epileptiska anfall. Det gjorde ju inte direkt att jag mår bättre. Jag saknar honom så himla mycket!

Jag är så trött på snön nu

Det har varit den mest snörika vintern sedan någon gång på 1980-talet läste jag någonstans. Och man ska inte klaga, för det har man gjort nu i flera år. "Det blir ingen snö i år heller" "En varm jul" "Det skulle ju kunna komma lite snö för banens skull..." Och nu, när vädret är som det egentligen borde vara i Sverige, och därför ingen nyhet, så lamslår det hela landet. Man kan inte köra bil, man kan inte åka kommunaltrafik och man fryser så in i bängen så fort man går ut. Men det är vackert! Och det var kul att ha en riktig vinter, även över julen!!
Men nu tycker jag att det kan räcka faktiskt. Jag har inte råd att åka skidor i år (eller om sanningen ska fram- det är ingen som vill åka skidor med mig pga. tids-, penga- eller intressebrist) och julen är över, så nu kan väl snön smälta lite.

Jag har offrat min städhink för att skotta ut snö från min balkong. Jag tror jag säkert kastade ut 50 kg snö, det är sjukt vad det kan väga! Och det är mer än hälften kvar på balkongen. Det värsta är att även snön har frusit till härliga iskockor som väger multum, och har dessutom frusit fast i plaststaketet, så jag vågar inte slita för mycket där för då (med min otur) kommer hela balkongen att spricka såklart.
Jag ska ta upp min nya, fina spade ikväll och skotta ut lite till i morgon. Vår, snälla vår, kom nu!

måndag, februari 08, 2010

Svindyrt men (l)ack så coolt


Nu när lönen har börjat rulla in har jag tänkt unna mig lite lyx. Ett av dessa lyxprylar är ett nagellack som finns på Make Up-Store som heter Britt (bilden är ju suddig, men man förstår principen)! Det är ett sk. hologramnagellack, vilket innebär att det är 3-dimensionellt. Det skiftar i flera färger och färgen skulle i mitt huvud kunna kallas "regnbågsaluminium". Själva nagellacket i sig är inte jättedyrt, men jag var tvungen att köpa något speciellt underlack till, så det blev det dubbla priset. Det hade jag inte riktigt räknat med, men det är bara att bita i det sura äpplet, jag hade ju ändå släpat mig till iväg stan så jag fick ta det. Men nu när jag lackat klart så myser jag, det är så himla coooolt! Så det kanske var värt priset iaf...

torsdag, februari 04, 2010

Man blir ju skrämd av verkligheten...

Läste i Expressen om ett hedersmord i Turkiet där en 16-årig flicka blev levande begravd då hon hade manliga vänner. (http://www.expressen.se/Nyheter/1.1870041/16-aring-begravdes-levande-i-turkiet). Det är ju så jävla sjukt så det inte är sant! Vi lever för fasiken på 2000-talet, det är skrämmande att vissa verkar ha stannat kvar i utvecklingen och använder sig av medeltidsgrymhet. Turkiet vill komma in i EU, men med metoder som dessa är det inte acceptabelt överhuvudtaget. VIDRIGT!

onsdag, februari 03, 2010

Nytt hatprogram

Åååh, jag irriterade mig så mycket på Svenska Hollywood-fruar när det gick på TV 3. Sen har jag medvetet skippat andra pinsamma förnedringsprogram som Grannfejden, Ullared, Outsiders och Paradise Hotel (mina elever som är 16-18 bara avgudar Paradise Hotel, vilket säger det mesta om mognadsgraden på det programmet). Inte bara på grund av programmens upplägg, utan även de som medverkar. Men nu har det tydligen kommit ett nytt program; Glamorama. My god. Då har de hittat alla Blondinbella-wannabes fast något äldre. Jag hittar stora likheter mellan dessa tjejer och mina elever, samma tro om att make up, VIP-kort och Stureplan är det finaste, mest viktiga på jorden. Jag kommer irritera mig på dessa personligheter på en gång, känner jag. Bäst att inte titta.

tisdag, februari 02, 2010

Västkuströra

Denna gång handlar inte röran om den allmänna röra som verkar infinna sig i mitt liv. Nej, denna gång är det mat-röra! Jag var bortbjuden till min moster för några veckor sen, som bjöd på bakad potatis och tonfiskröra. Det var grymt gott, så nu har jag provat bakad potatis och västkuströra. Den består utav räkor, dill och champinjoner, och det är sååååå gott! Vad kul, nu har jag "kommit på" en ny maträtt! :)

måndag, februari 01, 2010

DM


Jaaaa! Igår bar den av, konserten som hela tiden legat så långt borta men som plötsligt fanns där runt hörnet! Svenska kulturella musikkännare brukar alltid sätta DM på medelbetyg, men jag tyckte som vanligt att konserten var fantastisk!!
Starten var lite segdragen, men sen kom det igång som bara attan! I slutet stod nog alla och röjde i stolsraderna. Och visserligen kan jag tröttna på att lyssna på DM dagligen, för jag har hört sångerna så många gånger förr. Och jag har inte hunnit lyssna in mig på deras nya album, men jäklar vad bra de är live! Vilket ös! Vilka tunga toner! Det vibrerade i bröstet!
Jag älskar fortfarande Depeche Mode! Det är bara så helt enkelt!!!

fredag, januari 29, 2010

Splittrat

Det är skönt att jobba! Det är skönt med rutiner! Jag tycker t.o.m. det är skönt att börja k. 08.00 på morgonen. Det är inte så skönt med att alla andra i Stockholm också börjar kl. 08.00, eftersom det finns risk för trängsel på tågen, men jag har tur som bor i början av en T-banelinje, jag får nästan alltid sittplats! Det är värre på vägen hem, för då ska verkligen alla med samma tåg hem. Och jag som är så liten knuffas bara runt eller fastnar mellan folk och får ofrivilligt fara med dom tills dom stannar i någon mittgång någonstans i tåget. På sommaren blir jag inte allt för sällan knockad i ansiktet av folks ryggsäckar, som är i perfekt örfilshöjd när de vänder sig om i tåget. Eller så hamnar jag under någons svettiga armhåla.
Nåväl, jobbet går bra, det känns som att vi börjar bli en enhet på riktigt nu. Jag har tydligen en förmåga att peppa vissa elever, så nu är det massor som ska läsa mer avancerad matematik. Det är ju jätteroligt, men betyder desto mer jobb för mig. Jag är ännu inte varm i kläderna i att undervisa i matematik, men det kommer nog. Första kullen är alltid det hårdaste jobbet.

Helgen är redan här, och jag är helt fullbokad igen. Jag hinner inte med jobbet på jobbet, så jag måste göra det på helgen, men då vill alla andra som jag försummat ta sin del av mig, så just nu känns det som alla sliter i mig från alla håll och kanter. Och ofta samtidigt. Det kan gå perioder när ingen hör av sig, sen när man har fullt upp så ringer alla och kan "bara den här helgen".
Jag måste sluta vrida och vända mig ut och in för att hinna med alla andra, men säger jag nej blir jag om ännu mer ensam tillsist. För det verkar som om den där tiden som ska finnas i framtiden, den där tiden som "blir över" för att hinna ha lite roligt och umgås med folk, den tiden kommer aldrig. Jag ligger alltid efter med allting, jag hinner aldrig ikapp, och ännu mindre vara i förväg.

Här om dagen grät jag för att jag kände mig så ensam. Det var länge sen jag grät, och ännu mer länge sen sen jag hade min senaste krasch. Jag ville verkligen inte gråta, men det var inte så mycket att göra åt saken. Så jag stod där inne i badrummet och tittade på mitt ansikte som jag är så trött på att se, och bara grät. Det känns ju alltid skönare efteråt, men det är jobbigt ibland. Det blir så uppenbart hur ensam man är när alla andra runt omkring går vidare. Visst, jag har precis fått ett nytt, roligt jobb, men det är också allt jag har. Jag jobbar för att leva, jag lever för mitt jobb.

Idag fick jag hämta Rustis aska. Jag hade redan gråtit lite på förmiddagen över detta, men jag kunde inte hålla mig när jag såg den. Så många träurnor som jag sett i mitt liv som djursjukvårdare, eller för att inte tala om mina egna djurs urnor, men det var jobbigt att se den ändå. Jag stod där och grät i receptionen och allt. Min lilla prutt. Fans jävla skit att det skulle bli såhär. Nu står han här i köket. Jag har väl en tanke på att sprida honom på hans favoritplats, men vi får se hur, när, om det blir. Det blir till sommaren i allafall. Jag saknar honom så. Det här knäckte mig totalt, jag har bestämt att jag inte ska ha några djur. Jag kan bevisligen inte lyckas ta hand om dem på ett bra sätt, de blir sjuka eller dör. Eller lämnar mig iaf. på ett eller annat sätt. Jag börjar undra om det är därför jag inte heller har någon familj. Jag kanske inte är kapabel till att ta hand om barn. Det kanske helt enkelt inte är meningen?!

Jaja, nu måste jag sluta för jag ska iväg till mitt nästa jobb. Jag jobbar för att leva, jag lever för mitt jobb... Jag vill vara ledig på fredagar och sitta i soffan och äta popcorn som alla andra Svenssons som tagit till sig OLWs reklam och tjatar om fredagsmys. Jag vill ha någon som jag kan oja för över hur svin som polischef Göran Lindberg överhuvudtaget kan leva dubbelliv som han gjort, och bete sig hur som helst och göra vidriga saker utan att någon avslöjat honom. Ibland blir jag rädd för Sverige.

lördag, januari 23, 2010

Tiden bara rinner...

Det känns som det enda jag skriver om i min blogg är hur går fort tiden. Men det är ju så!! Det senaste året bara sprang iväg, oktober existerade inte ens, november var en oktober-wannabe, december bestod av två veckor och julafton, och nu är snart januari över.

Jobbet har varit roligt hittills, jag har gått och mått bra nu i 3 veckor. Arbetslaget är ett jättebra lag, kontakten är tät och rolig. Jag har nog vunnit största delen av klassen nu, de ville såklart känna av min puls lite i början och det var ömsesidigt. Klassen är lite av en "testklass" för min del, och jag har redan provat lite olika metoder på dem för att se vad som funkar och inte funkar.

Det som jag fort som attan konstaterar är att när man är 16-18 år är man fortfarande pytteliten och inte alls så medveten om världen som man gärna anser att man är när i den åldern. Jag har själv haft funderingar på om jag utvecklats något sedan jag tog studenten för 10 år sedan, och när jag vickade för en klass beståendes av massa 16-åringar insåg jag att jag nog har mognat en hel del sen den tiden (gud ske lov! Tänk vad mycket energi man lade ned på massa obetydliga saker)! Idag är det facebook och Paradise hotel som gäller!!

Matten är största orosmomentet, majoriteten tycker matematik är jätteläskigt, det är jobbigt att ens prova att ta tag i, och många har någon konstig inbillning att de är "korkade" när det gäller matte. Detta är naturligtvis fel! Oftast handlar det ju om att man måste få tid på sig att förstå. En mattelektion består oftast i att läraren måste hålla undervisningen på en medelnivå, och för att spara tid så räknar han/hon bort 3 av alla 6 led i uträkningen. Om man som elev inte har läst alla dessa led i boken innan lektionen så sitter man som en guldfisk och fattar ingenting. Och att läsa i boken innan lektionen är något som kanske 1, eller 0,5% skulle göra.

Jag vet ju själv hur det känns, jag tyckte precis likadant när jag gick i gymnasiet. Fast jag var en medelelev och klarade proven rätt ok. Egentligen var D-matten den allra roligaste, men det är inte något jag behöver undervisa i just nu. Nu är det matte A som gäller, och min ambition (jag har många sådana) är att "få med alla elever i båten", alla måste ha chansen att förstå. Det kommer ta tid, antagligen mycket mer tid än vad vi egentligen har, men jag vill lyckas med denna klass. Jag vill ro det i land! Det kommer krävas väldigt, väldigt mycket från mig har jag märkt (och jag som redan har en tendens till att arbeta ihjäl mig) så jag får försöka portionera ut min egen arbetsinsats lite varje dag i veckan istället för allt på en söndagseftermiddag, vilket är fallet just denna vecka tyvärr. Men nu när jag är ensam och inte har någon fritid kan jag ju jobba istället...

Idag var det öppet hus på skolan. Vi försöker rekrytera nya elever till nästa termin. En kvinna anställd inom företaget hade med sig tre boa constrictor (rödsvansad kunsgboa), och jag tog mig an uppgiften att hålla dom under dagen så att folk fick klappa på dem. Det var så länge sen jag fick hålla i en orm, så jag stod där och mös riktigt ordentligt! Vilka muskelpaket! Filippa orm tyckte min kropp var varm och mysig så hon kröp in under min T-shirt! :) Hon fick värme, jag fick kramar och lite massage... ;)

Jag tycker det är så hemskt med jordbävningen i Haiti. Självklart har jag gett pengar, många bäckar små! Det är lite av ens plikt som medmänniska att bry sig på något sätt tycker jag. Mitt sätt att bry mig i situationer som dessa är att skänka pengar via Röda korset, Svenska kyrkan och Läkare utan gränser som ber om hjälp via sms. Jag har också gett till cancerforskning och djurhjälp. Organisationerna brukar oftast be om 50 kr. Vad är 50 kr för mig?
En lunch. En vanlig, västerländsk lunch, som i 3:e världens ögon skulle kallas för överflödig lyx! Vi lever i ett samhälle som överkonsumerar (det finns värre länder, tex USA) och som dessutom har ett extremt bra socialt nät. Vi lever också i ett skyddat land som inte ligger längst "The ring of fire", subduktionszoner där jordbävningar inträffar ofta på grund av att de tektoniska plattornas rörelse. Vi har inga vulkaner, inga skogsbränder, orkaner eller tsunamirisker. Vi har inga diktatorer som spenderar pengar på vapen och krig istället för utbildning. Vi har stadig ekonomi och ett relativt tryggs rättssystem. Vi kan aldrig sätta oss in i hur Haitierna har det. Men om man kan hjälpa, så vill jag göra det. Då kan jag sova gott på natten!

Det jag inte visste om Haiti är att många av barnen är HIV-smittade. Det kom som en nyhet, HIV förknippar jag först och främst med afrika, indien och ryssland. Haiti är ett land som man lätt glömmer bort bland de andra av öarna på västra delen av jordklotet (sett från oss, såklart). Så inte nog med att de drabbas av naturliga men fruktansvärda geologiska scenarion, de hade redan problem med sjukdomar och våld innan jordbävningen.
Människor tyckte det var så fruktansvärt när Twin towers rasade och alla människor som krossades under. Detta är ju om ännu mer fruktansvärt!! En hel stad! Min tanke går till alla de som förlorat sina anhöriga, och jag hoppas att landet hamnar på någorlunda rätsida snart igen!