Monday bar XL Halloween

Weeii! Igår small det, höstens fest med Monday Bar i Münchenbryggeriet! Jag startade dagen med att sova till 12, somna om och vakna vid 13. Det var länge, länge sen jag sov så länge, och det var verkligen grymt skönt! Sen småstädade jag till kl 16 när Jessica droppade in. Vi startade upp förberedelserna till förfesten som var hemma hos mig. Sen kom Zandra och hjälpte till. Själv var jag alldeles stissig, det var länge sen jag hade en ordentlig förfest, speciellt när det skulle komma folk jag inte känner så väl. Det är ju väldigt personligt att släppa in någon i ens hem. För många är hemmen rätt neutrala, det är lite IKEA-style över det hela. Inga prylar, stilrent och matchande. Snyggt men opersonligt.
Hos mig är det personligt. Det är prylar överallt. Så att släppa in någon till mig är som att läsa en stor bit av mitt liv, och det vill jag inte att vem som helst ska få göra. Vilket fall som helst så blev vi 16 pers i min lilla etta och röjde runt till musik och åt och hade roligt innan det bar iväg till Münchenbryggeriet. Mycket lyckat! :)

Min gröna outfit var en succé, jag hade en liten flirt med original-redhead, och kvällen var allmänt jättegrym! Jag älskar Monday Bar! <3 Jag stod och talade om trollen med Zandra när trollet kom, men det gick bra. Nu har jag det överstökat, så det känns bra. Så många uppskattingspussar på ett dansgolv som jag fick igiår har jag inte fått på länge! Kul! Bra för egot om inte annat. Jag behöver lite sånt nu.
Nu ska jag till far på Halloween-middag utklädd som djävul. Jag kanske inte behöver klä ut mig så mycket... ;)

Vilken tönt!

Allstå, han är en sådan looser! Han tillhör en av de få men extremt motsägelsefulla människor som jag träffat. Det trodde jag verkligen inte först, men tänk vad fel man kan ha. Nu sitter jag nästan och skrattar åt honom, och även om jag inte vill det så känns det som om jag är en smula hånande. Vilken tur att jag inte avslöjade mer av mig själv, det hade varit ett extremt tidsslöseri. Det känns skönt att få kvitto på att jag själv inte är likadan (bevare mig väl), men tyvärr också ett kvitto på att dom flesta är av samma skrot och korn. Jag blir inte så förvånad längre. Kanske möjligen uppgiven. Det finns väl guldkorn i världen, men frågan är bara var?

"Det är bara saft..."

Idag var jag på Systembolaget för att handla dricka till förfesten, det blev två stora BIB och en flaska alkoholfritt. Jag uträttade ärendet på lunchen, och självklart stötte jag ihop med några av mina elever på vägen tillbaka. Där gick jag och kånkade på stora systemkassar med mängder av alkohol... kändes sådär...
Som tur är var det tjejerna från "min" klass, så det blev en skojig konversation istället. Vilken tur! Skål!

Om jag var man

Om jag var man så skulle jag nog välja ett yrke där man skulle behöva bära slips. Jag älskar slipsar! Det är så snyggt på tjejer också! Jag hade en svart och en i silver sedan tidigare, men idag köpte jag en röd och en vit också! *lycka* Någon dag ska det bli en grön och en orange, och kanske några med lite andra färger. Jag är lite avundsjuk på Jessicas svartgrönrandiga slips, den är skitsnygg! Det är så kul att bära till kläderna, det blir lite av en uniform (mums!). Och så passar de ju utmärkt på trancegolven! Jag älskar mina svarta hängslen också, fast de används inte lika ofta.
Nu ska jag installera mina högtalare, äntligen! Tjingeling!

Meningen med livet är att äta!

Nu har ännu en helg bara toksprungit förbi, och vi har hunnit med årets första snö (!!!). Folk på FB har varit så lyckliga, men jag tycker det är hemskt! Hallå! Det är OKTOBER. Nu ska man plocka svamp. Företrädelsevis i gummistövlar och med oljerock för den ultimata höstkänslan. För det är faktiskt fortfarande höst, och inget annat. Var lugn, vintern kommer så småningom, den kommer komma så mycket att man vill spy på den. Vill vi verkligen ha det som förra vintern? Vykortsvackert ja, men inte handikappande i vardagen. Jag ser snarare den tidiga snön som ett tecken på ett uppfuckat klimat, eller en förnimmelse över en kommande, stenhård och mycket, mycket lång vinter...
Nåväl, nu spöregnar det istället, så jag ska väl inte klaga. Nu är det mer höst än det kan bli.

Jag har också i skrivandets stund kommit fram till att livet går ut på att äta. Det finns inget bättre än god mat!! På mitt bankkonto på nätet ser man att pengarna i stort sett bara går åt till två saker; det ena är bensin, det andra är mat! Det är dyrt med matkostnader som singel då det mesta säljs i storpack och jag har liten frys, vilket innebär att jag får handla lite mindre (dyrare) och lite oftare (dyrare). Men, igår kom jag och pappa på att det är onödigt att spara in på maten. Livet är ändå så kort, man kan dö när som helst och så finns det så ofantligt mycket gott därute, så varför ska man inte utnyttja det då? Såklart att man ska!
Jag som är biologiutbildad borde ju tycka att meningen med livet är att skaffa avkomma, men det går ju åt helvete för det mesta så då återstår valet mellan de andra två mest fundamentala meningarna: att skita och att äta. Att skita är inte så njutbart alltid, så jag har härmed framlagt min slutsats till att livets stora mening är att äta! Och det är helt ok för mig! ;)

Nej du, tanten lilla...

...mig slår du inte på fingrarna!!!
Jag har respekt för äldre, men kräver också detsamma tillbaka.
Andra tillhör framtiden, jag tillhör nutiden, men du tillhör dåtiden.

Odlingsförsök 1

Idag ska jag starta mitt första odlingsförsök med syrsor! :) Jag ser verkligen fram emot att se dom små syrsbäbisarna, om det nu blir några. Men syrshanarna stridulerar vackert, så jag hoppas på det bästa! Det är nog en febril parningsaktivitet i den där boxen. ;)  Fortsättning följer...

Herregud...

... jag tänker alldeles för mycket.
Jag måste sluta tänka såhär mycket hela tiden.

100:e inlägget!

Grattis till mig själv! :)

Kapitulering

Ok. Jag har insett vissa saker. Jag tänkte hjälpa en vän till att tänka rätt, men jag inser att det är lönlöst, min vän är inte mogen för det. Att vara bitchig hjälpte inte på det sättet jag hade tänkt mig. Det går inte fram på det sätt jag har hoppats, personen som skulle förstå förstår inte helheten, det är för komplicerat. Min vän förstår att det är något, men inte riktigt vad eller varför. Jag är inte van att bitcha, men man måste ju öva sig någon gång...
Och varför ska jag försöka ändra på människor överhuvudtaget? Det är ju deras liv, och deras misstag.
Som en vän ser jag det dock som min plikt att vara ärlig, ge råd, och hjälpa om jag kan. Men ibland så måste jag lära mig att acceptera att folk är som dom är och inte är förändringsbara. Och tycka om det eller inte. Så länge det inte skadar mig, själviskt kan tyckas, men så är det. Jag har ju lärt mig lite genom åren i allafall. Fast man får inte behandla mig hur som helst. Jag sparkas ganska bra.
Så jag kapitulerar. Denna gång. Det lönade sig inte att köra den här metoden, men jag vet exakt hur jag kan förhålla mig till denna person. Och det är skönt. Nu kör jag på som vanligt igen.
Jag är dock lite klokare, men det är inte min vän.
Haha.

Jag borde...

...rätta en sisådär 153 arbeten. Varför gör jag såhär mot mig själv? "Hinner inte" under dagen, utan sitter på kvällen och våndas över min egen lathet, min bristande självdisciplin, min mentala spärr att inte arbeta hemma på kvällar eller helger.
Det är iofs bra, jag vill inte bränna ut mig än på ett tag. Men jag som en gång i min ungdom hade en enorm självdisciplin. Vad hände med den? Jag borde göra något nu. Åtminstone rätta tvåornas arbeten, de väntar otåligt. De inser inte att det är 120 arbeten till att rätta för mig. Gud vad jag vill att någon ska slava för mig någon gång!

Idag lunchade jag med mina älskade vänner! Jag saknar tiden när vi hade våra "storträffar". När vi hade våra Vampire Lounge-måndagskvällar, när vi var ute och bekymmersfria, när vi plågades inför kommande tentor, ölkvällar på Gröna villan, alla exkursioner vi åkt på... Those were the days!
Jag är så glad att de finns, mina vänner! Jag älskar dom, jag älskar att vara med dom, jag mår bra av dom! Jag är så glad att jag haft den tid jag haft med dom! Att de är en del av mitt liv!

Outfit

Ok, nu är den nästan klar. Min outfit till Halloween. Jag kommer vara så jävla snygg!
Toppen är svart med grön text, fluoriscerande såklart! Sen ska jag ha svarta shorts eller svart kjol. Men sen kommer den svåra frågan:
Ska jag ha
1) UV-gröna heltäckande strumpbyxor och svarta benpuffar?
2) UV-gröna nätstrumpbyxor och svarta eller illgröna benpuffar?
3) Svarta nätstrumpbyxor med illgröna benpuffar?
Svårt... mycket svårt...

Sockerudd med spindel nästa!

Vitsippan

Sådär, nu har jag avslutat Vitsippan. Kanske inte skarpaste bilden, men den ger ju ett hum om hur spetsen ser ut. Nu ska jag börja med nästa som heter Sockerudd med spindel. Dom där spindlarna är inte helt lätta, jag satt uppe igår natt och försökte mig på en. Jag får till ena sidan men inte den andra, det kan ju ha berott på att klockan var efter ett på natten. Får göra ett nytt försök idag kanske. Måste bara städa undan alla kläder som ligger överallt. Och så borde jag ju egentligen jobba lite... men åh...

Tystnad

Jag sitter med "min" klass nu och ska egentligen rätta arbeten. Jag har en sisådär 153 arbeten att rätta (detta är inte på skoj) men jag är mer tagen över hur denna klass är duktig! Det är verkligen knappnålstyst här inne. Man hör bara knapprandet på datortangenter. Senast jag varit med om en lektion som varit såhär tyst var när jag själv studerade på universitetet och vi hade salstenta.
Jag är helt betagen!!!

Trötter

OMG vad jag var trött i morse!! Jag drömde att jag var tvungen att åka till jobbet och hålla lektion med tvåorna. Jag vaknade säkert tre gånger under tidiga morgonen, senast jag kollade klockan var den strax efter 5. Släpade mig iväg till jobbet, men med gott mod! Det är ju fredag!
Var på min livs första ansiktsbehandling igår. Jag har konstant misshandlat min hy i snart 30 år genom att tvätta den med tvål och vatten (dödsstraff på det) samt använt samma kräm både till ansiktet OCH under ögonen (hårt straff på det). Sen dricker jag alldeles för lite vatten, men det visste jag ju redan. Jag visste om det andra också, men jag är nog lite grabbig där. Orkar inte/hinner inte hålla på att stå och pyssla och dutta framför spegeln på morgonen. Det är tidskrävande att vara vacker, tydligen. Det kan ju förklara en hel del, eftersom jag inte har den tiden...

Hahaha!

Men gud vilken liten fjant!
Jag är glad att jag fortfarande är där jag är, och den jag är!
Hahaha! Man lär så länge man lever, indeed!

Hur lyckas man egentligen?

Ja. Det kan man undra.

Såhär går det om man är jag och ska "fixa" TV:n...

Jag som är duktig och aldrig drar i sladden, utan håller i sladdklumpen. Jag skulle också "bara fixa" koppartråden, men då gick den av helt och hållet.

Jag försökte fixa med egen koppartråd, men resultatet blev väl sådär (läs: inte bra!). Jag hittade tillsist en annan sladd, denna får fara till sladdhimlen.

Fronter...

Aaah. Att redigera bloggen fungerar nästan som Fronter. Fast den här är lättare, men det är samma princip. Så min arbetskamrat, som tycker Fronter är en ständig orgasmisk njutning (ja, vad ska man säga, alla har vi våra böjelser... ;) ) skulle nog njuta av att ha en blog här. Haha!

Någon som läser?

Oj. Jag har hittat någon statistik-tjofräs på sidan. Spännande! Tydligen är det någon som läser det här, förutom jag själv och min följare Camilla. Eller jag vet inte, jag tror jag ställt in att den inte räknar mina egna sidovyer, men jag vet ju när jag är inne och inte och då ser det inte bättre ut än att någon varit här. Hej, hej! :)

Gör ont att såra...

Idag tror jag att jag sårade en vän. Men han har även sårat mig. Jag sårade honom med sanningen om honom själv. Det måste ha gjort ont, för det var en jobbig sanning tror jag.

Det hela började så bra, jag trodde, eller kanske hoppades, att vi var på samma mentala plan. Men jag misstog mig. Jag såg förbi alla murar och fasader, jag känner igen sådana allt för väl själv, och det skrämde nog livet ur honom. Jag vet inte om han blev rädd för vad jag skulle se, eller kanske att det inte fanns något där att se? Vad vet jag... Han anstränger sig så hårt för att vara så cool hela tiden att han glömmer bort att vara sig själv.

Var dig själv, min vän. Om du vågar.

Jag ser. Jag ser dig, min vän. Jag har varit med ett tag, jag har varit med om mycket. Jag är en gammal själ i en ung kropp. Har alltid varit. Jag ser så mycket mer än jag själv ibland insett, eller vad andra inser. Oftast kommer jag underfund med det efteråt. Alla pusselbitar som faller på plats i efterhand. Jag tänker allt för ofta "men det var ju det jag såg..." Ofta för sent. Skadan är redan skedd.

Nu ser jag honom bara som en ung, förvirrad och bruten själ, i stort behov av att bli älskad- älskad av allt och alla. Jag har varit där. Min vän, man kan inte bli älskad av alla!!

Han tror att han har sådan koll, men det har han inte. Han famlar i mörker. Han skadar sig själv med sitt beteende. Och jag var tvungen att säga det till honom. Inte för att jag tror att han bryr sig egentligen. Jag är nog bara ännu en i mängden, ännu en som han sluter ute. Jag skulle ha kunnat gett honom all tid, grävt mig igenom murar och smuts och lyssnat, lärt känna på riktigt, men han betedde sig illa.

Man beter sig inte illa mot denna kvinna utan att få känna av det efteråt. Jag har min stolthet och heder, jag stormar när storm behövs.

Så idag fick han den, sanningen. Men den visste han redan om.

Player, nothing but a player!

Det är så synd, så tragiskt min vän, du har ju så mycket potential.

Du kastar bort allt det, och ditt eget rykte.

Sök inte den som ska älska dig.

Älska dig själv istället, min vän.

Vanedjur

Jag har- äntligen- lyckats få alla mina kontakter från Yahoo messenger, MSN (messenger) och ICQ (är det någon som någonsin använder det längre??) på samma lista, och borde vara överlycklig över detta. Men nu känns det lite konstigt för alla flashiga valmöjligheter, som jag ändå aldrig använder, är borta. Vi får se om det funkar bra, och om jag vänjer mig, vanedjur som jag är...

Inte nöjd, men tacksam.

Jag har skrivit om det förut, jag skriver om det igen. Var tar tiden vägen?

Jag fattar inte, den bara försvinner. Jag blir äldre och äldre, jag hinner ingenting längre. Har fortfarande kvar mitt ex-jobb, det har blivit som ett sandkorn i ögat.

Ser hur andra lyckas och går vidare...

Jag vet inte, kanske har jag för höga förväntningar på livet?

Blir det inte roligare än såhär? Är det meningen att det ska vara såhär?

Måste jag sänka mina krav på lycka i livet? Det kanske jag måste, men jag vill inte.

Jag blir inte nöjd med det.

Ska jag vara nöjd över att städa och tvätta kläder?

Ska jag vara nöjd över att prata med mig själv i huvudet för att det inte är någon annan som orkar lyssna på alla de tusen tankar som virvlar runt?

Ska jag vara nöjd över att träffa fel folk som gör mig ledsen?

Ska jag vara nöjd över att jobba dag ut och dag in och komma hem till ett tomt hem?

Ska jag vara nöjd över att fixa alla tekniska prylar själv, släpa, lyfta och dra tunga saker?

Nej, jag är inte nöjd över det.

Fast jag är tacksam!

Jag är tacksam att jag har en fin lägenhet, att jag har en underbar familj.

Jag är tacksam att jag har alldeles underbara vänner som hör av sig och som bjuder med mig på saker.

Jag är tacksam att jag har en hjärna som visserligen är alldeles för full och överaktiv, men den fungerar bra. Jag har fungerande armar och ben, syn och hörsel. Att jag kan prata kan väl vem som helst intyga...

Jag är tacksam att jag har ett bra jobb, att jag har en bil.

Jag är tacksam att jag är jävligt bra på att dansa (det är nog det enda som jag kan bra).

Så hur ska jag sammanfatta detta?

Jag är inte nöjd, men jag är tacksam.