Nåväl, jobbet går bra, det känns som att vi börjar bli en enhet på riktigt nu. Jag har tydligen en förmåga att peppa vissa elever, så nu är det massor som ska läsa mer avancerad matematik. Det är ju jätteroligt, men betyder desto mer jobb för mig. Jag är ännu inte varm i kläderna i att undervisa i matematik, men det kommer nog. Första kullen är alltid det hårdaste jobbet.
Helgen är redan här, och jag är helt fullbokad igen. Jag hinner inte med jobbet på jobbet, så jag måste göra det på helgen, men då vill alla andra som jag försummat ta sin del av mig, så just nu känns det som alla sliter i mig från alla håll och kanter. Och ofta samtidigt. Det kan gå perioder när ingen hör av sig, sen när man har fullt upp så ringer alla och kan "bara den här helgen".
Jag måste sluta vrida och vända mig ut och in för att hinna med alla andra, men säger jag nej blir jag om ännu mer ensam tillsist. För det verkar som om den där tiden som ska finnas i framtiden, den där tiden som "blir över" för att hinna ha lite roligt och umgås med folk, den tiden kommer aldrig. Jag ligger alltid efter med allting, jag hinner aldrig ikapp, och ännu mindre vara i förväg.
Här om dagen grät jag för att jag kände mig så ensam. Det var länge sen jag grät, och ännu mer länge sen sen jag hade min senaste krasch. Jag ville verkligen inte gråta, men det var inte så mycket att göra åt saken. Så jag stod där inne i badrummet och tittade på mitt ansikte som jag är så trött på att se, och bara grät. Det känns ju alltid skönare efteråt, men det är jobbigt ibland. Det blir så uppenbart hur ensam man är när alla andra runt omkring går vidare. Visst, jag har precis fått ett nytt, roligt jobb, men det är också allt jag har. Jag jobbar för att leva, jag lever för mitt jobb.
Idag fick jag hämta Rustis aska. Jag hade redan gråtit lite på förmiddagen över detta, men jag kunde inte hålla mig när jag såg den. Så många träurnor som jag sett i mitt liv som djursjukvårdare, eller för att inte tala om mina egna djurs urnor, men det var jobbigt att se den ändå. Jag stod där och grät i receptionen och allt. Min lilla prutt. Fans jävla skit att det skulle bli såhär. Nu står han här i köket. Jag har väl en tanke på att sprida honom på hans favoritplats, men vi får se hur, när, om det blir. Det blir till sommaren i allafall. Jag saknar honom så. Det här knäckte mig totalt, jag har bestämt att jag inte ska ha några djur. Jag kan bevisligen inte lyckas ta hand om dem på ett bra sätt, de blir sjuka eller dör. Eller lämnar mig iaf. på ett eller annat sätt. Jag börjar undra om det är därför jag inte heller har någon familj. Jag kanske inte är kapabel till att ta hand om barn. Det kanske helt enkelt inte är meningen?!
Jaja, nu måste jag sluta för jag ska iväg till mitt nästa jobb. Jag jobbar för att leva, jag lever för mitt jobb... Jag vill vara ledig på fredagar och sitta i soffan och äta popcorn som alla andra Svenssons som tagit till sig OLWs reklam och tjatar om fredagsmys. Jag vill ha någon som jag kan oja för över hur svin som polischef Göran Lindberg överhuvudtaget kan leva dubbelliv som han gjort, och bete sig hur som helst och göra vidriga saker utan att någon avslöjat honom. Ibland blir jag rädd för Sverige.