Mammas årsdag

Igår var det ett år sedan min mamma dog. Det känns verkligen helt ofattbart att tiden kan ha gått så fort! Det var en dag för eftertänksamhet och att vara tillsammans med familjen. Jag steg upp på morgonen och hade min egna minnesceremoni samma tid som hon gick bort. Sedan besökte vi hennes grav och lade blommor och ljus, jag lämnade ett brev som jag skrivit. Vi åkte sen till hennes favoritcafé och jag åt en saffranssemla! Måste säga att jag var skeptisk först men den var riktigt god! Och sedan bestämde vi oss för att åka på en utflykt runt Rindö/Skarpö och spana in fortet. Precis där passerade Birger Jarl, den båt som mamma tyckte var så fin och som vi åt julbord på för 3 år sen. Det var lite spooky att just den båten passerade just då när vi stod där...

Min syster såg en säl, och det kan jag hålla med om, det måste ha varit en säl! Dock började vi se sälar överallt sen, vilket jag snarare tror var fåglar av något slag.

Men vi hedrade mamma fint denna dag tycker jag. Jag är nöjd över det!

GOD JUL!

önskar Sara och Rusti

Jag är så jävla bra!

Idag ringde hon, rektor! Jag fick jobbet!!!!!!! Det var nog den bästa julklappen jag kunde få i år!

Men något firande blev det inte, jag har gjort fint julkort istället som jag ska maila.

Jag vill krama hela världen!

Inget besked

Idag skulle jag ha fått reda på om jag fick jobbet på gymnasieskolan som jag sökte, och vars arbetsintervju jag gick på i måndags vilket gick suveränt. Igår var jag väldigt nervös över detta, skulle det bli ett JA för en framtid, eller ett NEJ för att behöva ta ett annat tåg?

Jag kunde inte somna.

Idag har hela dagen gått, och jag har inte fått något besked överhuvudtaget. Så jag antar att det är samma sak som ett nej. :(

Receptionistjobben har inte hört av sig, kartanalysjobbet hör av sig efter julhelgen. Jag får inte ut min lärarexamen förrän min fil.magister är färdig, och den står helt stilla. Livet är underbart.

I januari får jag mitt sista CSN. Sen vet jag inte vad jag ska göra.

Materiellt samhälle

Ok, det närmar sig jul. Det innebär många saker i mitt lilla liv.

För det första innebär det att strax efter jul är det snart ett år sedan min mamma dog. Det är alldeles fruktansvärt, jag har bävat för denna dag länge. Detta år som har passerat väldigt fort har jag hållit mig sysselsatt, mest för att inte bli galen och tänka för mycket, sjunka för mycket under ytan. Jag har pluggat klart (förutom mitt jävla x-jobb), vickat som lärare och jobbat extra vid sidan om. Jag har haft två besök från utlandet, jag har upplevt ett bröllop, en nykomling till familjen, en syster som valde om bana helt i livet, en midsommar, en mors födelsedag, en morsdag och snart en jul utan min mamma.

Jag har medvetet trängt bort alla tankar på sjukhustiden, den var så jobbig så den tillåter jag mig inte att komma ihåg. Jag har förbjudit mig att tänka på morgonen då jag ensam och helt oförberedd klev in i sjukhusrummet för att ta farväl av min mamma som låg där.

Jag orkar inte.

Minnena kommer oftast när jag ska somna, när det är tyst och stilla och ingen som är där som kan trösta. Jag vill inte tänka på dessa minnen, inte nu. Jag vet att dom måste komma, men inte nu. Det är inte så att minnena försvinner eller inte finns där, det är tvärtom. De är som om jag upplevde dem för en minut sen. Så starka, att det blir jobbigt att tackla ensam. Och jag kommer aldrig att glömma dem heller. Men med tiden kanske jag kan lära mig tänka igenom dem igen utan att det gör så otroligt ont.

Så fram tills hennes dödsdag kör jag som om inget har hänt. Vi ska fira jul hos min syster, och fokuserar på att göra det till en fin jul för barnen! Jag har som vanligt inga pengar, de kommer dagen innan julafton, så den 23:e blir det till att köra runt halva Stockholm i snöyran och slåss med resten av alla fattiga Stockholmare som otåligt har fått vänta på sina pengar.

Jag kan bli lite sur på julen. Det ska vara en fridfull tid, full med stunder för familj och vänner. Men för att det ska bli tid, måste man hinna med att pynta, bjuda, köpa alt. baka bjudmat. ALLT kostar pengar. Tid kostar. Mat kostar. Att andas kommer snart att kosta. Det är extremt enerverande och stressigt att ha dålig ekonomi, och jag är så eländigt trött på att inte ha några pengar. Jag köper ju inget till mig själv, men häst och bensin har tagit allt. Det är så skönt att hästeriet är över, även för det mentala. Jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa, och folk kör med mig hur som helst. Jag har börjat sätta ned foten nu, på gott och ont, men jag har iaf gjort ett statement.

Men julen är så materiell. Leksaker är sjukt dyra idag, vad kommer hända med dessa barn? Vad förväntar de sig som tonåringar? Idag ska det vara så dyrt och tekniskt som det bara går. Flashigaste mobilen. Största platt-TV:n. Surroundsystem och hur många kanaler som helst på TV:n. Jag har inget av det där. Jag har inte ens en DVD. Jag har ingen platt TV. Min mobil tar kassa bilder, men den kan man ringa och fota med iaf. Ibland blir jag bara så trött på alltihop. Om jag någonsin får barn, vilket inte är så troligt längre eftersom tiden går, så ska jag banne mig lära dom att uppskatta det kulturella arvet. Jag är inte rik på pengar, men jag är rik på kultur och upplevelser och vänner och sociala sammanhang. Jag är rik på minnen, och dom kan inga pengar köpa. De är ovärderliga.

Det ska jag lära mina barn.

Jag en mental önskelista för mina vänner nu i jul. Jag önskar sådant som man inte kan ge bort, men om man kunde det skulle jag ha gjort det.

Så mina vänner, här är en önskning för var och en av er som jag ständigt går och tänker på:

Jag önskar dig, vare sig du vill vara min vän eller inte, att du blir mor.

Jag önskar dig, vare sig vi hinner ses eller inte, att du får energi och ordning på vardagen.

Jag önskar dig, vare sig det är dags eller inte, att din kära tar sig i kragen och gör något snart.

Jag önskar dig, vare sig jag känner dig eller inte, att du finner ro och slipper vara rastlös i livet.

Jag önskar dig, vare sig vägen dit är jobbig eller inte, att den du vill ha, vill ha dig tillbaka.

Jag önskar dig, vare sig det blir idag eller imorgon, att du hittar någon att fortsätta med.

Jag önskar dig, vare sig det är det 30:e försöket eller inte, att han är din rätta.

Jag önskar dig, vare sig det är motigt eller inte, att du klarar alla uppgifter.

Jag önskar dig, vare sig du visar det eller inte, att du kan gå vidare med glädje i livet.

Jag önskar dig, vare sig du är sol eller regn, att du hittar dig själv mitt i kaoset.

Jag önskar dig, vare sig det var en vit lögn eller inte, att du hittar tillbaka till ditt ex.

Och tillsist en önskning till mig själv:

Jag vill ha hela kitet. Och blå blommor i trädgården. Och kanske några miljoner hade underlättat livet, så jag kan betala tillbaka alla skulder.

Post-it-drottningen

Hm. Jag skaffade bloggen för att skriva av mig här istället för att verka hysterisk på FB och skriva allt där i 300 statusuppdateringar om dagen, men jag har inte orkat med riktigt, fast jag har fortfarande behovet av att prata/skriva/diskutera.

Lite saker har hänt. Jag har en date, mr T, som är ung, smart, söt och omtänksam och som faktiskt verkar vilja fortsätta träffa mig. Det måste vara något fel på honom? I allafall är det roligt så länge det varar. Jag har hela tiden sökt efter ett förhållande, men det känns rätt skönt att träffa någon lite då och då ändå. Jag är försiktig att involvera mig för mycket i något just nu.

Annat som hänt är att Rusti blivit knäpp efter sitt senaste anfall (3-4 veckor sen), drack av såpavattnet och tuggade på elsladden till datorn. Han pissade inne som protest och han pissade i bilen av ångest. Han har fått för sig att sova i soffan, fast han inte får. Och så ligger han där och ser oskyldig och så söt ut som han bara kan och "hör inte" hur matte gapar åt honom att hoppa ned... Men nu äter han Zylkene som får bort ångesten litegrann, så han har inte kissat inne något mer *phew*

Mitt X-jobb står helt stilla. Jag har genomfört en intervju av 6 st, jag har inte ens fått tag på fler skolor. Inga lärare kan, hinner (vill) eller orkar ställa upp i december. Jag är verkligen ute i fel tid. Men jag har börjat söka jobb nu i allafall. Lärarjobb, receptionistjobb och så ett jobb som flygkarteanalytiker, vilket jag faktiskt tycker låter roligt. Fast det känns så läskigt att gå ut i arbetslivet igen. Det är massa att ta reda på. Jag har post-it-lappar precis överallt. De är på datorn och borden och i olika färger. Det är intyg som ska skickas, det är anmälan till arbetsförmedlingen, sen anmälan till a-kassan... Aaaaah. Men jag vill ha en fast lön och fasta rutiner så att man kan starta om lite igen. Och bli av med den där jäkla magisterexamen snart...

Den stora bulldagen!

Igår började dom, byggjobbarna eller Fragglarna som jag nu kallar dom, att ta bort alla byggnadsställningar runt huset. Det går lite trögt med konversationen. Det kan bero på att

1) De är blyga (eller upptagna)

2) De inte är vana vid att folk pratar med dom på arbetsplatsen

3) De tycker jag är knasig.

I allafall så tycker de att Rusti är lite söt, men Rusti sviker mig när det gäller hundtricket. Han smörar bara för hundMicke, så jag kan inte använda Rusti heller. I allafall så bad jag dom att hjälpa mig att lyfta upp min markis, så kunde jag montera upp den själv, men när jag kom hem från hundpromenaden hade de monterat fast den helt och hållet! Vilka killar! :D Så jag var tvungen att göra något som tack, så jag undrade om de gillade kanelbullar. Så det var bara till att baka, och sen leverera färska bullar till grabbarna. Jag var tvungen att fråga om de var allergiska mot nötter, och de tyckte nog jag var lite konstig för jag tror inte de trodde att jag verkligen skulle ställa mig och baka. Men de satt sen på plankorna och käkade bullar, det såg så rart ut! Bullarna blev inte de snyggaste i världen, jag lyckas inte göra dom lika goda och saftiga som mamma brukade f

å dom, men de jag provsmakade var helt ok. Jag har inte kräkts av dem än iaf.

Idag har jag joggat 1 timme med grannen Yvonne. Vi joggade 3 dagar i rad förra veckan, det känns bra för kroppen. I morgon blir det jogging också! Och till middag blev det sallad och kyckling, jag försöker komma tillbaka till min halvdana GI-diet, men jag kompletterar med massa godis, så min sockerfria diet har fallerat lite. Dock blir der sucketter och sockerfritt tuggummi, och i möjligaste mån sockerfritt godis eller viktväktarnas godis. Heja, heja!

Kycklingsallad, spenat, vit sallad (?), avokado, champinjoner och så kycklingen... Mmmm!

Vackra ögon!

Varför kan jag inte hålla fast blicken när min blick möter ett par jättevackra ögon?

Jag tittar underlägset ner, eftersom blicken borrar rakt genom mig, fast allt jag egentligen vill är att drunkna i den!

Ångrar mig

Jag la upp min blogg på FB igår, men nu har jag ångrat mig. Hoppas, hoppas ingen hann se det.

Fast det tror jag ändå inte att någon hann. Phew.

Ännu ett framsteg i min process, jag vill inte vara den öppna boken som alla kan läsa (mer än jag redan är).

Svenska Hollywoodfruar i Sverige

Jag bara måste posta dom här länkarna, det är så himla roligt eftersom jag hatar originalshowen. Första delen är ju klart bäst!

"...som den här kudden till exempel. Den köpte jag för 675 000 dollar, det är ju liksom inga pengar för mig, men för andra människor, tillexempel sådana där fattiga människor som bor i hyddor och sånt, så är det jättemycket pengar..." Muahahaha, roligt!

(Lägg märke till att det är Rågsveds centrum man ser i introt minsann)

http://www.youtube.com/watch?v=dzhpQF9Cz9k&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=P6hxdgmndag&feature=related

Mixed

Det har hänt så mycket sen jag skrev sist, jag orkade aldrig skriva ned allt. Jag har hunnit krascha igen om mamma, det kommer ju ibland men det är ingen nyhet. Jag tar mig upp på fötterna igen. Som alltid. Utekvällen med Jens och gänget var ruskigt roligt, det spårade ut lite lagom gulligt och oförutsett... (hihi). Kusin Kata har varit här 1 vecka, och vi har shoppat, varit ute och blivit allmänt bortskämda med god mat från alla vi träffat. Och jag hade en av de roligaste kvällarna jag haft på Bon Parlais (club vid Dansens hus) där jag gjorde succé på dansgolvet med min zebraklänning! Oj, vad jag njöt av den kvällen! ;)

Sen har det även varit lite körigt, Rusti fick 4 anfall under några timmars tid förra veckan, så vi fick åka akut in till Bagis på fredag natt (billigt, billigt) och tyvärr skippa härliga helgen i Flen. Lilla skrutt, jag blir så orolig. Nu har jag fått öka hans medicin, om det inte fungerar så får jag prova att öka lite till. Jag vill inte tänka längre än så, fast det har jag ju självklart gjort.

Pappa och jag har varit på båtmässan vilket var roligt som vanligt, och det har inte hänt nästan några framsteg med mitt x-jobb. Jag inser att jag måste börja söka jobb på riktigt, och det är nervöst men ett måste. Jag kommer inte bli klar med mitt examensarbete när jag hade tänkt mig, men det får gå. Nu är byggjobbarna tillbaka, woho!

Pluggpanik

Ajaj, jag har varit här så många gånger förut. Att jag inte lär mig...
Ska vara påläst som attan till torsdag, har inte läst något alls. Är upptagen med utlandsbesök, det är roligt men det tar tid. Jag har klarat detta förr, det brukar ju lösa sig, men nu hänger hela x-jobbet bara på mig. Det är verkligen upp till mig om jag ska klara av det så fort som möjligt, och det stressar mig. Jag letar i blindo efter något som jag ska tycka är intressant eller givande för min uppgift. Jag blir vilseledd och förvirrad av andras goda råd.
Nu ska jag iaf sova, i morgon blir det en låååång dag.

Kors i taket!

En hel vecka som gått smidigt!

En helg med komplimanger och må-bra-känslor!

Och en morgondag som jag helst borde lagt mig och sovit till.

Men en hel, smidig vecka!

Jag är så glad! :D

Ikväll kommer pappa hem igen!

Ikväll kommer pappa och min kusin Kata hit till Sverige! Pappa har varit borta nu sen april, så han är efterlängtad! De har kört hela vägen hem från Kroatien, skulle tagit färjan från Polen men pga. blåst var alla avgångar inställda. Så de var tvugna att köra via Tyskland och Danmark istället. Jag ska dit och fixa middag. Det blir nog laxbulgurotto för dom! :)

Jag tog en lunchpromenad med hunden och passerade söta byggkillen med kompis, har inte sett dom på flera dagar. Jag hade min ipod och de höll på och kånka runt på saker så det blev liksom inget ordentligt hejande denna gång. :( Jag sa iaf. typ "hallåååå hallåååå", det lät nog fruktansvärt ansträngt och töntigt (så som det brukar göra när jag ska försöka impa) och jag hörde ju inte ens om de svarade eftersom jag hade musik i mina lurar. De har nog tappat intresset, om det någonsin funnits något (!?), för de jobbar på så hårt hela tiden och det känns så konstigt (och efterhängset) att avbryta det för att småprata när man egentligen inte har något att säga. De kommer iaf. tillbaka så då får vi se vilka drastiska åtgärder jag tar då... muahaha. Men inga framgångar där inte. Heller. :(

Läste i tidningen om konsekvenserna efter läkaren som gav för mycket narkosmedel till ett döende barn på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Nu vågar läkarna inte ge för mycket av någonting, vilket leder till att barnen lider istället. Reportern hade intervjuat ett par som förlorade sin lilla son, och hans sista stund i livet var panikartad och plågsam. Föräldrarna hade önskat att han fått vad som helst som hade knockat honom så han slapp det slut han nu fick. Jag kan förstå dom fullt ut. Jag började storgråta när jag läste artikeln, det gör så ont att tänka på. Stackars, stackars föräldrar och stackars barn! Jag kan bara inte tänka mig vilka fruktansvärda scener som utspelade sig i den stunden.

Döden möter vi alla, och vi möter den ensam. Men det känns så illa om det är plågsamt. Själva dödsögonblicket vet ingen hur det är, och jag hoppas för allas vår del att den är vacker och smärtfri, men tiden innan dess kan säkert vara nog så plågsam. Jag tror min mamma dog fridfullt och det är jag tacksam för. Det är många tankar som kommer nu, det är tunga tankar, det är existentiella tankar. Jag önskar bara att jag själv, när jag är jättegammal och har levt jättelyckligt, kommer sluta ändera genom att bara somna in, eller genom att typ sprängas i luften utan någon som helst förvarning när man sitter på en strand med en Pina Colada i handen och tittar på solnedgången. Men verkligheten ser ju inte ut så... Och verkligheten tänker jag på alldeles, alldeles för mycket.

Senilsnören? Nooo!

Idag fick jag åka tillbaka till optikern för den nya inställningen på mina linser funkade inte riktigt. Det visar sig att jag får sänka styrkan på båda ögonen! Jippie, tänkte jag, eftersom det är bättre att det går tillbaka än åt andra hållet. Men sen kom jag ju på varför, och då var det inte lika roligt längre. Jag är närsynt, dvs ser illa på långt håll (eller om jag själv får uttrycka det så är jag ju nästan blind) men när jag blir 40+ och mina ögon blir stelare, samma tidpunkt när de andra börjar behöva läsglasögon, så kommer min syn att bli bättre. Så... att sänka styrkan, innebär det då att jag håller på att bli gammal? Jag är påväg mot senilsnörena! My god!

Igår hade jag värsta ångesten. Det var mammas namnsdag. Min syster var ledsen tidigare under dagen, men för mig kommer det alltid på kvällen. Det är tufft, det blir svårt att somna då.

Men kvällen räddades av Micke hundinstruktör, som jag chattade lite med på kvällskvisten.

Idag är det mycket bättre, jag har dansat lite i mitt kök. Det var länge, länge sen!

Sara kanske börjar komma tillbaka ändå? :) Fast bara lite.

Tvättbjörn

Min extra panna har ett eget liv. Först var det en jättebula, dagen efter var det en extra panna, och nu är det en blå bula i mitten men min egen panna börjar synas igen. Pannan kommer ju bli blå och gul också, det är bara en fråga om tid. Dock är blodkärlen så himla känsliga att så fort jag råkar klia eller gnugga blir det blåmärken. Så nu har jag ett precis vid ögat. Jag ser misshandlad ut. Jag ser ut som en halv tvättbjörn.

I morgon ska jag ju ut med min brukare och dansa, hur skall detta gå? Måste jag sminka mig med grön ögonskugga över hela ögat nu, och se ut som Mimi i Drew Carrey show?

Fortsättning

Nu har jag vilat ett tag med isbeslag på, för det kändes som om bulan blev större.

Den är lite större nu, fast den är mer liksom utsmetad över pannan. Det ser ut som om jag har en extra panna. Jag hoppas bara den inte blir större i natt, och går ner mot ögat. Det trycker så jobbigt då. Jag tror det kanske går att fixa så det inte syns om man gör en snedlugg eller något. Men än så länge är det hudfärgat, men det kommer ju bli blått och gult sen, och då blir det lite jobbigt...

Blodutgutelse

Jävla skit. Det bara finns inte. Hur jävla klantig kan man vara?

Skulle iväg på middag, stod i finklänning och bar ut en hylla som skulle med ut från förrådet, när jag kommer åt lampan uppe i taket. Den hänger såklart precis över mig, så glaskulan som väger nästan 1 kg trillar rakt ner i min panna och sen ned på golvet i 1000 bitar.

Jag känner hur det börjar spänna under huden och släpper allt och springer upp för trapporna, det tar kanske 15 sekunder. På den tiden har jag fått en blodutgutelse lika stor som en valnöt i pannan. På med is, ringa sjukvårdsupplysningen som rekommenderar vila. Det blir ingen middag, jag får be grannen gå ned och sopa upp glasskärvorna efter mig och jag sitter med finklänning i köket och en stor påse med frysta rönnbär i pannan.

Känner mig skakig, vet inte om det är pga. smällen eller att jag inte ätit på 8 timmar. Jag som verkligen ville gå på middag ikväll, jävla h-vete. Nu har jag tagit bort isen och det gör så himla ont!! Det blir inte större iaf. Det är bra. I morgon ska jag träffa min handledare, det är ju tur att jag inte skulle på en date iaf. 

(Jag pratade lite med söta byggkillen idag iaf, de kommer tillbaka till vår länga! Yess! Hoppas bulan har lagt sig då, annars måste jag klippa håret själv och fixa lugg, haha).

Har bett syster att ringa mig och kolla lite då och då så jag inte har tuppat av. Det är nackdelen med att leva själv, för händer det något så är det inte alltid någon som har koll över det.

Måste nog ta två panodil och sova lite tror jag, för det gör verkligen jätteont nu. Detta är nog straffet för att jag hade roligt i fredags. Man får inte ha rolig om man är jag. Sist jag hade en helt igenom härlig helg, blev Rusti sjuk och fick åka in på Bagis någon dag efter. Jag hoppas för guds skull att detta försvinner helt från pannan, så det inte blir som min lårkaka på låret som är kvar efter 10 års tid. Jag vill verkligen inte gå runt som en unicorn i resten av mitt liv...

Aj aj aj

Igeln

Det blev ju dans, såklart. Vi gick på självaste premiärkvällen av nyöppnade tranceklubben Clustret, i Münchenbryggeriet (gamla kolingsborg, dvs jag har t.o.m. varit där på efterfest efter senaste DM-konserten). Jag har ingen erfarenhet alls av trancemusik, men jag är såld! Dansade 4 timmar i sträck. Det är så lustigt det där, det är jobbigt att gå med hunden, det är jättejobbigt att gå i alla trappor, men det är inte ett dugg jobbigt att dansa timmar i sträck?

Däremot träffade jag (tyvärr?) en ytligt bekant som vill fika med mig, han var jättefull och förklarade att jag var hans livs kärlek och att vi skulle passa så bra ihop, för det har han sett via bilderna på min facebook. Det var massa saker han sa, som skrämde mig lite. Vi har nämligen inte setts på 10 år, och vi kände inte varandra särskilt bra innan dess heller. Han gav sig inte utan var som en jävla igel hela kvällen. Det finns ingen chans i världen att vi ska fika nu, han gjorde bort sig så himla mycket. 

Och så fick jag ett mail där han skyllde på spriten, och att han inte kommer ihåg någonting. En bortförklaring som jag inte alls köper, se till att dricka mindre nästa gång istället om du vill lyckas med tjejerna, för så som han gjorde springer dom istället.

Jag måste skriva ett "stay away"-mail ikväll, vet inte hur jag ska formulera det bara.

Glo på folk!

Ja, ikväll ska jag minsann ut och glo på folk. Jag har chansen att dansa också, men jag har inte riktigt lust just nu. Fast det kan alltid ändras förstås! Får se om det finns något ute som kan vara fint att titta på, eftersom det fina här (läs: byggjobbarkillar) inte är kvar. De är vid det andra huset. :(  Men, men, ut och "ögongodisa" nu!

Han är otrogen!! Oh no!

Nu springer det bara runt gubbar i 50+ runt huset (fast väldigt trevliga), och mina unga, vältränade snyggingar är borta! MEN- det byggs upp ställningar på ett hus lite längre bort (det gäller att ha ögonen med sig), och idag såg jag en bil mycket misstänkt lik den bil som tillhör mitt favvospan (hmm, riktig stalkervarning här) köra förbi upp mot det andra huset. 

Han är otrogen Bjursätragatan!!! Snyft!

Jag som hade tänkt att det skulle vara dom som tar ner ställningarna också, tänk om det är gubbarna som gör det? Vilken sorg i så fall! Vi får väl se, huset har inte ens börjat målas än så det får tiden utvisa. Jag och Rusti ska nog kanske ta en promenad förbi andra huset sen, det kan ju vara en av våra "vägar" som vi "brukar gå". Eller det kanske blir för mycket stalker? 

Äh. Jag struntar i vilket, jag har ändå inget bättre för mig och inget att förlora på det heller. 

Idag ska jag hämta ut mina kläder från Ellos, jippie!

Och försöka få någon att skriva under mitt papper till CSN, och låna en bok, och fika med några kompisar jag inte sett på länge! Jippie!

Torsk och zuccinibulgur

Idag gjorde jag något bra! Jag mailade Lena, jag fick äntligen iväg ett viktigt mail! Woho!
OK, det tog bara 2 veckor att få det gjort. Great.
Idag gjorde jag stekt torsk och zuccinibulgur till middag, det var asgott! Jag har börjat med veckomatsedel nu, och ska bli yberstrukturerad!

Såå himla gott!

Jag ska bara...

Idag ska jag ta tag lite i mitt väntande x-jobb. Jag har blivit jättelat av att gå omkring och inte göra något, så nu tar det mig en halvtimme bara att öppna ett mail. Inte för att datorn är seg, utan för att jag gör allt annat istället. Jag ska bara...

Fast nu måste jag maila Lena om min idé, så det ger lite stress=bra!

Igår trillade jag av hästen. Det måste ha sett helt sjukt roligt ut! Jag red barbacka på volten, och han såg något som han blev livrädd för, men innan han galopperade iväg i panik så hann jag hasa över och av hans stora mjuka rumpa. Det var nästan som om han halvsatte sig ner för att jag skulle åka av innan han drog. Som tur var sprang han direkt till stallet, så det hände inget med honom, och som tur är har jag rumpa och lår, så jag landade mjukt. Jag har inte några blåmärken alls idag faktiskt. Det var bara så snopet.

Jag skrev igår att det inte fick hända något, typ att jag skulle bryta benet och ligga kvar på stallbacken, och det var några sekunder där innan jag hasade av Hjalle som jag hann tänka "Fan, det är inte sant!", men som tur var bröts inget! Det var väl tur!! *positivt tänkande*

Hata CSN

Ja, jag hatar CSN. Det är sjukt vilken tid det tar för dom att skita ut lite pengar. Jag har verkligen ingenting i min plånbok och är alldeles fruktansvärt stressad över detta. Det i sin tur ger ju inte direkt några välmåendekänslor hos mig. Gud vet (haha, vilket jävla skämt) hur mycket jag bara längtar, längtar, längtar efter lite lugn och ro i mitt liv! LUGN och RO! Lite smidighet! 

Så jag kan slippa den tunga klumpen i magen som varit där i snart 2 år, slippa tigga pengar från min stackars pappa som tar sina sparpengar eller slippa skammen när jag inte ens kan betala veterinärräkningen. Då kanske jag kan laga riktiga middagar för jag har rätt mat hemma, och inte hoppa över middagar och trycka i mig sötsaker under tiden jag jobbar för att orka. Jag måste ju jobba för att dra in några pengar, men tiderna är precis vid middagstid och hela kvällen, så det blir ju inte till att hinna laga middag eller äta ordentligt på jobbet, vilket leder till min nya mysmage. Fast det är fel ord, det är ingen jävla mysmage. Jag hatar den. Också. Men bara att kunna slippa sovsvårigheterna på kvällarna, slippa magontet och den svullna kroppen med utslag eller att bara kunna få skratta hejdlöst åt något roligt som jag annars missar för jag går i mina egna bekymrade tankar. Lite lugn och ro var det... Går det att önska sig i julklapp? 

Min syster klagar att hon inte har pengar, hon har just färgat håret x 2. Jag har inte ens råd att köpa toapapper. Och det får absolut inte hända något, för det har jag inga pengar till. Bryter jag benet får jag sitta där med brutet ben. Några alvedon kanske hjälper. Fast de börjar ju också ta slut. Jag måste köpa alvedon, allergitabletter och nässpray, men det finns inte ens på kartan. Jag får gå omkring och inte kunna andas helt enkelt. Det är lugnt. 

Jag tänkte sälja min trasiga bil och skulle beställa nytt registreringsbevis, för mitt försvann någonstans i flytten. Men det går ju inte, det kostar 100 spänn. Jag ska försöka sälja min soffa, en loftsäng och en hylla kanske, men jag måste ner nu till källaren och mäta upp dem så jag vet hur stora de är. 

Min granne är efter mig för jag har lovat att plugga engelska med henne (stress), men jag ska till stallet ikväll och fodra och ta in hästar, fast det inte alls ingår i kontraktet. Nu är jag ju där igen, att alla utnyttjar mig. Jag hatar det. Också. Jag ska ta in en ny häst från hagen, den kommer antagligen vara asstressad eftersom allt är nytt, och utanför stallet blåser det storm och är mörkt, så det är ju bäddat för att jag just ska trilla, bli översprungen och bryta benen. Men jag får ligga kvar där på stallbacken, jag har ändå inget planerat i morgon förutom tvätten. Det är lugnt.

Orolig för min vän

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har en mycket nära vän som spårat ut totalt. Hon tycker hennes beteende är jättehäftigt och vill att man ska bli avundsjuk eller glad, men jag blir bara mer och mer bekymrad. Hon beter sig som en tonåring som just upptäckt sex. Jag är verkligen inte intresserad av andras sexliv, varken hennes eller någon annans. Om någon ligger med kungen själv bryr jag mig inte. Sex har alla människor på ett eller annat sätt, hon är inte den enda i världen. Och tittar man på livet i helhet är sex bara en liten pyttedel av ens liv. Det finns så mycket mer annat som är viktigt! Men det kanske krävs lite mer motgångar i livet för att man ska börja inse det? Hon säger själv att hon är erfaren, men jag tror egentligen att hon inte är det, för varje ny kille är den bästa upplevelsen hon haft. Hon har kanske inte varit med om så mycket ändå? 

Jag har inte energi att hjälpa henne mer, och den dagen hon kraschar, för det gör hon eftersom hon inte är så stark som hon tror, så kanske jag inte kommer kunna vara där som jag var förra gången. Jag säger inte att jag själv är exemplarisk, jag har mina egna demoner att leva med, men jag försöker iaf. inte förvärra dom. Jag tycker synd om mig själv ibland, men jag är medveten om att det bara är jag. I slutet är det ändå ingen som tycker synd om dig, så sluta vara martyr eller offer. 

När jag frågar henne hur hon egentligen mår så svarar hon att hon inte vill tänka på det (underförstått att hon egentligen inte mår så bra men skiter i det). Men baby, what goes around comes around. Sanningen om ditt välmående kommer jaga dig, och hitta dig och straffa dig. Du väljer att vara olycklig och har egentligen bara dig själv att skylla. 

Hårda ord, jag vet, men de är sanna. Jag vet inte om du läser detta, och gör du det så kommer du bli arg. Det har du blivit förut när jag har haft rätt om dig och det var jobbigt att tillsist inse det själv. Men jag står även för det. En vän ska inte bara hålla med, en vän ska också varna när det går för långt. Du vet var jag står och det skäms jag inte för. 

Det är bara jobbigt att se ens vän göra sig själv illa, och inte vilja sluta, och samtidigt inte kunna göra något åt det. Jag har mitt eget att ta hand om.

Update

Ok. Först ville ingenting fungera, och sen hände allt på en gång. Jag blev registrerad, mitt handledarintyg blev skickat till CSN och Lena med avhandlingen hörde av sig. Allt på samma dag. Fast, det var ju självklart tvunget att ta ut sig genom att min självriskperiod hade gått ut på Rustis försäkring, så jag hade såklart inte nog pengar att betala räkningen vid återbesöket. Det känns så himla genant att inte ha pengar, man får stå där och skämmas och be om faktura. Det är himla tur att man känner personalen!

Jag hinner oftast inte se Svenska Hollywoodfruar mer, och tur är kanske det. Jag blir så himla upprörd på fru Anka, hon är ju elak. Tycker det är så häftigt att fräta sönder sniglar, och sist tycker hon tydligen också att det är ok att daska till sina barn på rumpan. Det som jag tycker är mest obehagligt är att hon är så fruktansvärt kändiskåt! Hon berättade om ett gym som hon gick på, och lade till mitt i meningen "och så är det ju bara massa kändisar som går där". Who cares? Hon vill klämma in heela namnet Paul Anka när hon pratar om sin man, för att visa hur känd han är, eller? Hon bara måste påpeka hur dyra hennes skor är, så vi alla vet hur mycket hon kan slösa när hon shoppar. Och att hon slänger dom när hon tröttnat. Hon tvekade inte en sekund att smutskasta Van Dammes sexvanor i TV, och jag tycker det är så himla respektlöst! Jag undrar vad hon hade varit om hon inte hade gift sig med en känd man? Hade hon haft råd att ens betala sin egen sjukförsäkring i USA? I don't think so. Huvva, vilken människa! Tur att ingen jag känner är som hon!!

Var i stallet idag och Hjalle häst var bara som en enda stor kardborreboll. Jag gillar inte kardborrar. Snart åker han (januari) och det är med blandade känslor. Det är jättetrist på ett sätt, för han är så go och fin och min träning försvinner. Jag kommer verkligen att sakna honom! Samtidigt så känns det som om när jag ger mitt finger så tas hela handen när det gäller stalldagar. Bensinkostnaderna ruinerar mig, och jag måste ta massa fodringar plötsligt som inte alls ingick i kontraktet eller i mitt tidsschema. Efter Hjalles tid så kommer det dock finnas mycket mer tid för min hund. Det börjar bli så himla vackert ute nu på hösten, jag försöker se det vackra mitt i den svåra perioden som väntar.

Snart ska jag på middag hos Sofia, vi ska äta mini-vårrullar och jag ska ta med mig vin tänkte jag. Rött eller vitt, jag har ingen aning! Vitt kanske? Hann äta lite sallad innan iaf., jag kör ju GI-wannabe-metoden nu med proteiner och massa sallad. Jag har varierat en hel del, de blir rätt fina ändå! :) 

Och jag har stalkat fram vad söta byggjobbarkillen heter. I just love facebook! ;)

Det går sönder

Vad är det som går sönder egentligen?

Mitt liv har redan gått sönder, min självkänsla är trasig, liksom min själ.

Nej, det är alla materiella saker som går sönder nu.

Det började med ett glas, sen följde en ljuslykta och nu senast en tallrik. Min gardinstång höll på att rasa tillsammans med en bit av putsen i väggen, men svågern Johan hann se det i tid så att jag kunde skruva fast den igen. När jag kom hem igår och skulle hänga upp jackan rasade klädhängaren. När jag skulle ta ett av mina två enda ägg tappade jag det ena i golvet. Snart vill jag inte ta i någonting alls längre.

Söta byggjobbarna har gått för dagen, och jag som just blivit klar med mina mindre vackra kanelbullar. Jag får äta dom själv istället. Det är ju bra för vikten... not.

Har bokat biljett nu till en teaterföreställning där mina vänner Anna och Håkan medverkar. Ska bli roligt att se dom på scen! 

Men vad ÄR det här? Give me a break!

Ok, jag blir galen. Jag tror inte på Gud, men OM han finns (jag förnekar inte hans existens heller) så är han en riktigt elak jäkel som testar mig till gränsen. Eller vad det än är som styr, ödet, slumpen, Gud, whatever, så testar det mig till bristningsgränsen. Och vad är meningen med det?

I fredags skickade jag mail till Brita H, som i Hero, och fick svar idag. Hon skrev att hon kan vara min handledare för uppsatsen, vilket glädjer mig för hon verkar trevlig och ordningssam. Men hon hade blivit förkyld, så hon kunde inte träffas förrän 1 oktober, och hade tappat rösten så hon kan inte prata i telefon. Enda kontakten var via mail. Fine, det är väl inga problem, men jag vill gärna ha mitt handledarintyg påskrivet så att jag kan få mina CSN-pengar snart. Blir det ingen påskrift innan 5 oktober drar dom studiebidraget ifrån mig helt. 

Så jag mailade Brita H om jag kunde skicka intyget till någon adress, så att hon kunde skriva på det så det äntligen kom in. Då visar det sig, SÅKLART, att mailen inte skickas, för det är något fel på hennes mailbox (för full?). Så jag sitter här med ett intyg som inte kan bli påskrivet och kan inte få kontakt med min handledare förrän 1 oktober. 

Rusti ska ta blodprov 25 september, jag har inte råd med det nu. Måste ringa och boka om tiden, jag vet inte ens om jag kan det för det är viktigt att göra det inom en viss tid, men jag måste. Jag har 400 kr kvar av pengarna pappa lånade, och 180 av dom kommer gå till en åkremsa. Vilket lämnar 200 kr kvar för en vecka till. Minst. Och om jag har min sedvanliga jävla otur så dröjer det väl några veckor till innan jag får några pengar. Den här stressen is KILLING me.

Murphy, jag hatar, hatar, hatar dig. Vad gör jag för fel? VAD har jag gjort för att förtjäna detta?

Oro

I natt sov jag ruskigt dåligt. Drömde läskiga drömmar igen, det var ett tag sen de läskiga besökte mig men nu är dom tydligen tillbaka. :( Jag hade lagt en önskelapp under kudden om en speciell dröm, men istället så bodde vi i ett hus och det sprang massa zombies utanför. Huset var bara skyddat av ett litet elstaket, och vi hade ett basebollträ att skydda oss med. Jag skulle ut och hämta något eller om jag blev lämnad ensam, och var sjukt orolig över detta, för det är svårt att klubba ned en medelstark person med ett basebollträ om man är liten tjej som jag.

Vi hade redan klubbat ihjäl en hund, en gris och en chinchillahona med två ungar, något som fick mig att må fruktansvärt dåligt. Sen vaknade jag helt uppjagad.

Har varit så hela dagen, nu har jag en oroskänsla i kroppen som inte vill gå bort. Som om något ska hända snart, bra eller dåligt vet jag inte. Jag har börjat bli mer och mer känslig för mina egna känslor, jag vet inte varför eller om det är bra eller dåligt. Säkert dåligt. Idag är jag nog bara nervös inför hundkurserna, men det är inte den "vanliga" nervositeten, det här känns annorlunda. Som om jag är på språng, eller borde vara på språng. Blir till att skriva i drömdagboken igen så att jag får lite frid. Jävla zombies.

Rusti 4 år!

Det är sent och jag ska lägga mig "tidigt" idag. Innan 01 vill säga.

Jag har firat Rusti idag, han fyllde egentligen 4 år den 17:e, men då var jag dels pank och dels tänkte så mycket på mamma, så jag glömde faktiskt bort pluttens födelsedag. Shame on me!

Han fick i.a.f. tårta gjord av älgkött (lyx!), kalkonrullar och morotsljus! Tårtan gick ned fort som attan, sen var det dags för presentöppning. Han fick en kamptrasa som han tyckte om, den ska han få ha i morgon när det är dags för hundkurs! 

Jag är lite nervös, även om jag varit på hundträningen förut. Men kursen, tänk om vi är jättefå? Kanske bara bra. Men tänk om Rusti bara skiter i mig (troligen)? Han kan ju om han vill, men han vill ju sällan när annat är roligare. Och det mesta är roligare än jag. Fast så funkar en hundhjärna helt enkelt. Jag måste bli lite mer motiverande och rolig. Och tjoa och tjimma och skutta och pipa och proppa honom full med godis. Det kanske blir jätteroligt, faktiskt. Jag måste sluta döma i förväg. Men jag är nervös ändå.

Jag hann inte baka kanelbullar idag heller, det får bli nästa vecka! Och så ska jag sno lite rönnbär från gården och göra gelé, gott! Tänker sno det när det är mörkt, även om man får ta dagtid, det känns lite mer spännande och syndigt att palla på kvällen.

Abstinens

Åååh, jag måste erkänna! Jag bara måste. Jag ÄR beroende av internet. Jag är en facebook-knarkare. Och jag tänker inte sluta. 

Igår stängde dom av mitt internet p.g.a. en obetald räkning (kul när man är miljonär som jag), och det visade sig att räkningarna har skickats till mitt ex adress i två månaders tid. Och rötägget har inte sagt något till mig. Vad är det för fel på den människan? Varje gång jag tänker på honom blir jag alldeles upprörd. Asshole.

Jag lyckades iaf få räkningen betald, så tjejen på kundservice tog bort spärren och internet skulle komma tillbaka "snart". Snart blev till klockan 01 på natten, då gav jag upp och la mig. Jag var mycket stressad över detta. Vad GÖR man när man inte kan surfa? Man sitter uppe och tittar på 2 1/2 män, Spin city och Jordan rättsläkare till 02 på natten och funderar på vad som händer på internet när man inte 

är där. Troligtvis ingenting. Som vanligt i mitt liv, det händer inte så mycket. Jag fick iaf. prata med Zandra som ringde och förgyllde min tillvaro i någon halvtimme. I morse hade internet fortfarande inte kommit. Så jag ringde kundservice och Erik med den mjuka rösten, och det visade sig att tjejen gjort fel. Så NU kan jag äntligen surfa!

Så nu har jag fått iväg viktigt mail, och även ringt en mycket upptagen Lena om avhandlingen, så vi ska höras igen på måndag. Det kändes som att jag var ett besvärligt moment när jag ringde, måste ha stört i något viktigt, men hon kände på sig detta och önskade mig iaf. en trevlig helg som en lite fin avslutning sådär.

Jag har fått låna pengar av pappsen, så snart ska jag åka och handla MAT! Jag ska till Willys, jag älskar Willys! Och så älskar jag min lilla hund! Han är ju så söt! Kolla bara hur bekvämt man kan få det om man anstränger sig lite...

Good times, bad times

Idag är en sorgens dag egentligen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, mitt huvud är fullt av tankar, både bra och dåliga.

Positivt:

Jag har fått mailsvar från Lena, kvinnan som skrivit avhandlingen som står som inspiration till hela mitt x-jobb. Hon hjälper gärna till med idéer, och jag har fått ett mobilnummer att ringa så vi endera kan träffas eller prata via telefon. Det är ju verkligen jättekul! :) Men jag är så himla nervös... Jag känner mig så liten och okunnig plötsligt, och får black out när det gäller avhandlingen, jag vet plötsligt inte längre vad jag ska säga. Tänk om jag missuppfattat den helt? Typiskt mig. Ska i allafall ringa i eftermiddag. Jag tycker alltid det är läskigt att ringa till folk man inte träffat eller känner, fast jag suttit som receptionist och svarat i telefon i några år. Men det är bara F.T.F som gäller. Face the fear!

När jag är hemma och inte går med hunden, städar, äter, sover eller surfar (läs: bara surfar) har jag börjat med min nya hobby, nagelskulpturering (?) fast i mycket tvivelaktig och liten omfattning. Det är ju lite roligt att göra egna konstverk, fast vänsterhandens naglar blir ju av naturliga skäl oftast rätt mycket snyggare än högerhandens. Designen just nu är vita med blåröda prickar, men det ska bort idag.

Jag har världens kassaste kvalité på naglar. De växer fort som attan (men inte mitt hår däremot, konstigt) och går av hur lätt som helst. Min mamma hade extremt starka naglar *avis* och det ärvde min syster *avis*.

Jobbigt:

Idag är det 17 september, det innebär att det var ett år sedan min mamma åkte in akut på sjukhuset och opererades. Jag ska nog åka till graven idag och lägga blommor. Även om det här inte är den jobbigaste dagen att minnas, för den väntar oss också, så är det tufft att tänka på. För ett år sedan fanns hon med oss. Och det är också fruktansvärt hur ett år kan gå så fort. 

Väntan på att höra om operationen lyckades var lång och nervositeten obeskrivlig. Minnen av att vandra i dessa långa sjukhuskorridorer... min stressade pappa, usch jag gråter redan nu. Hur operationen drog ut över 2 timmar... klockan i taket som tickade långsamt, alldeles för långsamt. Fy fan. Min tappra, lilla mamma som kämpade så hårt där på operationsbordet! Beskedet om att hon faktiskt klarade ingreppet! Och sen gick det bara nedåt. Helvetes jävla skit! Varför? Varför klarade hon operationen, men inte resten? Vad är det för jävla mening med det? Jag vet vilken höst som väntar. Ge mig styrka att klara den!!

Nattuggla

Jag måste börja ett nytt liv. Med hälsosam träning, med bättre och mer regelbundna måltider och viktigast av allt- tidigare kvällar! Jag har extremt lätt att vända på dygnet, speciellt när jag jobbat kväll som ikväll. Jag är uppe i varv på något sätt. Jag ska verkligen bättra mig.

Jag måste börja ruta in mitt liv lite mer, sätta tidsgränser. Som i filmen "Bara en pojke", där han räknar allt i tidsenheter. Att försöka slita sig från Facebook och datorn och faktiskt gå och knyta sig... två enheter.

Nu har det hänt igen!

Fan, vad jag blir ledsen. Nu har vovven haft ett krampanfall igen, trots att han får medicin i den starkaste styrkan. Ännu en gång luktar det kiss i lägenheten, kläder och handdukar får hänga på tork och golvet är svabbat igen. Han bajsade iaf inte, så det var inte så slafsigt denna gång. Bara kiss och dreggel överallt. Han är förvirrad och vinglar runt hemma, stackars plutten. Men han är badad iaf. :(

Laxbulgurotto

På grund av den studentfattigdom som just nu råder har jag börjat rota igenom frysen, och blev glatt överraskad över vad jag lyckats trycka ned däri. Jag har varit rätt förutseende ändå; lite kött, lite fisk, lite grönsaker och så de där oidentifierbara sakerna som man tinar i hungersnöd och desperation.

Riset var slut så det blev fullkornsbulgur. Lax- och bulgurrisotto, men det får heta laxbulgurotto då. Jag tog denna fantastiska bild, som tyvärr inte alls kommer till sin rätt i bloggen då maträtten snarare ser ut som något som kommit upp igen. Men jag kan lova att det var grymt gott! 

Jag har också varit duktig idag och skickat ett mail (yey) angående mitt x-jobb, i morgon ska nästa mail iväg och sen är det dags för jobb. Ska hålla utkik efter nr 2. Och hoppas att det inte är fotbollmatch i morgon kväll. 

Lite våld löser det mesta

Efter att ha rådfrågat min far om toaproblemet fick jag tipset om att köra en hård ståltråd i toan. En sådan hittade jag efter att jag virat upp en ståltrådsgalge, och först försökte jag lite tafatt, men med lite mer våld så löste sig proppen! Haleluleah, nu slipper jag leta efter en alternativ och offentlig toalett, det lättar (både bildligt och bokstavligt talat..;))!

Murphy och toan

Det är bara inte sant. Det får bara inte hända. Men det gör det! Och det är det som är så jobbigt.

När man inte har pengar händer allt som inte får hända.

När jag hade lite pengar, blev hunden sjuk. En räkning på 3000 kr, men som tack vare försäkringsbolaget reglerades ner till 500 kr.

När jag hade ännu mindre pengar än lite, skulle markisen vid balkongen skruvas ned. Något som inte kan göras själv utan måste göras av ett bolag som tar 1500 kr för jobbet. Det är ungefär 600 kr mer än jag har. Markisen får sitta, och den feta räkningen från bolaget får jag ta sen. 

Sen är ett bra ord.

Och nu, när jag har obefintligt med pengar, blir det stopp i min enda toalett. Tokstopp. Hunden sket inne i natt och jag kastade högen (mkt) och papper (lite) i toan såklart. Detta var kl 05 i morse, så jag tänkte kallt att det kommer lösas upp och vara redo att spolas bort nu på förmiddagen. Klockan är 12 och det är fortfarande TOTALT stopp. 

Sen funkar inte längre när man börjar bli jättekissnödig. Eller börjar blir något värre...

Hollywoodfru? Nej tack!

Alltså, jag bara måste få kommentera 3:ans nya TV-serie Svenska Hollywoodfruar.
Jag lovade mig själv att inte se det, för just sådana människor gör mig upprörd, men jag kunde inte hålla mig. Och nu är jag upprörd.

Vem längtar inte efter ett rikt liv? Ett rikt liv behöver inte betyda rikedom i pengar, det kan vara rikedom i annat. Men de flesta vill ha mycket pengar. Jag också. Jag menar inte att man behöver vara så rik att man torkar sig i baken med sedlar, men livet skulle mycket väl bli enklare (dock inte lyckligare för det) med rikedom i form av pengar. Många orosmoln hade kanske försvunnit.
Dock har jag svårt att tro att man blir som dessa blondiner som serien handlar om. De är ju snälla, men ack så bortskämda. Största problemet i deras vardag är hur dåliga städerskorna är (utan att reflektera över personernas bakgrund, personlighet etc.) eller hur jobbigt det är att alltid vara i strålkastarljuset och alltid se bra ut. Hard life, indeed.

Men det som gjorde mig mest upprörd är inte hur man lär sig koka kaffe när man är över 40 år, eller att man går på en show med smycken värda 17,5 miljoner kronor, utan att kvinnorna verkar vara livegna. De är som slavar i mina ögon. En av dem berättade att om hennes man ville bli tillfredsställd sexuellt varje morgon så fick hon gott finna sig i det, för det var priset att leva det liv hon levde. I mina öron låter det mer som prostitution. Hon beklagade att livet som lyxhustru inte var så lätt. Har hon ingen egen vilja? Jag tycker nog det är lite skrämmande...
Jag brukar skoja med mina kompisar om ett lyxliv med Ljungberg (hihi), men efter att ha sett det här så vet jag inte längre...

Den sena erövringen

Japp, det är dags att erövra bloggvärlden nu, bara några år försent...

Sådan är jag; måste alltid tänka först för att sedan inse att det nog var bra ändå, och när jag insett detta så är det redan "så himla 2007". Några exempel är ju sms på mobilen ("det där kommer jag aaaldrig att använda, så onödigt!"), Capri-byxan, Facebook eller senast att man ska stoppa ned byxbenen i stövlarna, vilket gör att superkorta människor som jag ser ännu kortare ut. Nåväl, detta är absolut ingen blogg om mode (som alla andra verkar vilja blogga om) utan det här är lite terapi, fast till allmän beskådan. Det blir helt enkelt som det blir. /S