Mammas årsdag

Igår var det ett år sedan min mamma dog. Det känns verkligen helt ofattbart att tiden kan ha gått så fort! Det var en dag för eftertänksamhet och att vara tillsammans med familjen. Jag steg upp på morgonen och hade min egna minnesceremoni samma tid som hon gick bort. Sedan besökte vi hennes grav och lade blommor och ljus, jag lämnade ett brev som jag skrivit. Vi åkte sen till hennes favoritcafé och jag åt en saffranssemla! Måste säga att jag var skeptisk först men den var riktigt god! Och sedan bestämde vi oss för att åka på en utflykt runt Rindö/Skarpö och spana in fortet. Precis där passerade Birger Jarl, den båt som mamma tyckte var så fin och som vi åt julbord på för 3 år sen. Det var lite spooky att just den båten passerade just då när vi stod där...

Min syster såg en säl, och det kan jag hålla med om, det måste ha varit en säl! Dock började vi se sälar överallt sen, vilket jag snarare tror var fåglar av något slag.

Men vi hedrade mamma fint denna dag tycker jag. Jag är nöjd över det!

GOD JUL!

önskar Sara och Rusti

Jag är så jävla bra!

Idag ringde hon, rektor! Jag fick jobbet!!!!!!! Det var nog den bästa julklappen jag kunde få i år!

Men något firande blev det inte, jag har gjort fint julkort istället som jag ska maila.

Jag vill krama hela världen!

Inget besked

Idag skulle jag ha fått reda på om jag fick jobbet på gymnasieskolan som jag sökte, och vars arbetsintervju jag gick på i måndags vilket gick suveränt. Igår var jag väldigt nervös över detta, skulle det bli ett JA för en framtid, eller ett NEJ för att behöva ta ett annat tåg?

Jag kunde inte somna.

Idag har hela dagen gått, och jag har inte fått något besked överhuvudtaget. Så jag antar att det är samma sak som ett nej. :(

Receptionistjobben har inte hört av sig, kartanalysjobbet hör av sig efter julhelgen. Jag får inte ut min lärarexamen förrän min fil.magister är färdig, och den står helt stilla. Livet är underbart.

I januari får jag mitt sista CSN. Sen vet jag inte vad jag ska göra.

Materiellt samhälle

Ok, det närmar sig jul. Det innebär många saker i mitt lilla liv.

För det första innebär det att strax efter jul är det snart ett år sedan min mamma dog. Det är alldeles fruktansvärt, jag har bävat för denna dag länge. Detta år som har passerat väldigt fort har jag hållit mig sysselsatt, mest för att inte bli galen och tänka för mycket, sjunka för mycket under ytan. Jag har pluggat klart (förutom mitt jävla x-jobb), vickat som lärare och jobbat extra vid sidan om. Jag har haft två besök från utlandet, jag har upplevt ett bröllop, en nykomling till familjen, en syster som valde om bana helt i livet, en midsommar, en mors födelsedag, en morsdag och snart en jul utan min mamma.

Jag har medvetet trängt bort alla tankar på sjukhustiden, den var så jobbig så den tillåter jag mig inte att komma ihåg. Jag har förbjudit mig att tänka på morgonen då jag ensam och helt oförberedd klev in i sjukhusrummet för att ta farväl av min mamma som låg där.

Jag orkar inte.

Minnena kommer oftast när jag ska somna, när det är tyst och stilla och ingen som är där som kan trösta. Jag vill inte tänka på dessa minnen, inte nu. Jag vet att dom måste komma, men inte nu. Det är inte så att minnena försvinner eller inte finns där, det är tvärtom. De är som om jag upplevde dem för en minut sen. Så starka, att det blir jobbigt att tackla ensam. Och jag kommer aldrig att glömma dem heller. Men med tiden kanske jag kan lära mig tänka igenom dem igen utan att det gör så otroligt ont.

Så fram tills hennes dödsdag kör jag som om inget har hänt. Vi ska fira jul hos min syster, och fokuserar på att göra det till en fin jul för barnen! Jag har som vanligt inga pengar, de kommer dagen innan julafton, så den 23:e blir det till att köra runt halva Stockholm i snöyran och slåss med resten av alla fattiga Stockholmare som otåligt har fått vänta på sina pengar.

Jag kan bli lite sur på julen. Det ska vara en fridfull tid, full med stunder för familj och vänner. Men för att det ska bli tid, måste man hinna med att pynta, bjuda, köpa alt. baka bjudmat. ALLT kostar pengar. Tid kostar. Mat kostar. Att andas kommer snart att kosta. Det är extremt enerverande och stressigt att ha dålig ekonomi, och jag är så eländigt trött på att inte ha några pengar. Jag köper ju inget till mig själv, men häst och bensin har tagit allt. Det är så skönt att hästeriet är över, även för det mentala. Jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa, och folk kör med mig hur som helst. Jag har börjat sätta ned foten nu, på gott och ont, men jag har iaf gjort ett statement.

Men julen är så materiell. Leksaker är sjukt dyra idag, vad kommer hända med dessa barn? Vad förväntar de sig som tonåringar? Idag ska det vara så dyrt och tekniskt som det bara går. Flashigaste mobilen. Största platt-TV:n. Surroundsystem och hur många kanaler som helst på TV:n. Jag har inget av det där. Jag har inte ens en DVD. Jag har ingen platt TV. Min mobil tar kassa bilder, men den kan man ringa och fota med iaf. Ibland blir jag bara så trött på alltihop. Om jag någonsin får barn, vilket inte är så troligt längre eftersom tiden går, så ska jag banne mig lära dom att uppskatta det kulturella arvet. Jag är inte rik på pengar, men jag är rik på kultur och upplevelser och vänner och sociala sammanhang. Jag är rik på minnen, och dom kan inga pengar köpa. De är ovärderliga.

Det ska jag lära mina barn.

Jag en mental önskelista för mina vänner nu i jul. Jag önskar sådant som man inte kan ge bort, men om man kunde det skulle jag ha gjort det.

Så mina vänner, här är en önskning för var och en av er som jag ständigt går och tänker på:

Jag önskar dig, vare sig du vill vara min vän eller inte, att du blir mor.

Jag önskar dig, vare sig vi hinner ses eller inte, att du får energi och ordning på vardagen.

Jag önskar dig, vare sig det är dags eller inte, att din kära tar sig i kragen och gör något snart.

Jag önskar dig, vare sig jag känner dig eller inte, att du finner ro och slipper vara rastlös i livet.

Jag önskar dig, vare sig vägen dit är jobbig eller inte, att den du vill ha, vill ha dig tillbaka.

Jag önskar dig, vare sig det blir idag eller imorgon, att du hittar någon att fortsätta med.

Jag önskar dig, vare sig det är det 30:e försöket eller inte, att han är din rätta.

Jag önskar dig, vare sig det är motigt eller inte, att du klarar alla uppgifter.

Jag önskar dig, vare sig du visar det eller inte, att du kan gå vidare med glädje i livet.

Jag önskar dig, vare sig du är sol eller regn, att du hittar dig själv mitt i kaoset.

Jag önskar dig, vare sig det var en vit lögn eller inte, att du hittar tillbaka till ditt ex.

Och tillsist en önskning till mig själv:

Jag vill ha hela kitet. Och blå blommor i trädgården. Och kanske några miljoner hade underlättat livet, så jag kan betala tillbaka alla skulder.

Post-it-drottningen

Hm. Jag skaffade bloggen för att skriva av mig här istället för att verka hysterisk på FB och skriva allt där i 300 statusuppdateringar om dagen, men jag har inte orkat med riktigt, fast jag har fortfarande behovet av att prata/skriva/diskutera.

Lite saker har hänt. Jag har en date, mr T, som är ung, smart, söt och omtänksam och som faktiskt verkar vilja fortsätta träffa mig. Det måste vara något fel på honom? I allafall är det roligt så länge det varar. Jag har hela tiden sökt efter ett förhållande, men det känns rätt skönt att träffa någon lite då och då ändå. Jag är försiktig att involvera mig för mycket i något just nu.

Annat som hänt är att Rusti blivit knäpp efter sitt senaste anfall (3-4 veckor sen), drack av såpavattnet och tuggade på elsladden till datorn. Han pissade inne som protest och han pissade i bilen av ångest. Han har fått för sig att sova i soffan, fast han inte får. Och så ligger han där och ser oskyldig och så söt ut som han bara kan och "hör inte" hur matte gapar åt honom att hoppa ned... Men nu äter han Zylkene som får bort ångesten litegrann, så han har inte kissat inne något mer *phew*

Mitt X-jobb står helt stilla. Jag har genomfört en intervju av 6 st, jag har inte ens fått tag på fler skolor. Inga lärare kan, hinner (vill) eller orkar ställa upp i december. Jag är verkligen ute i fel tid. Men jag har börjat söka jobb nu i allafall. Lärarjobb, receptionistjobb och så ett jobb som flygkarteanalytiker, vilket jag faktiskt tycker låter roligt. Fast det känns så läskigt att gå ut i arbetslivet igen. Det är massa att ta reda på. Jag har post-it-lappar precis överallt. De är på datorn och borden och i olika färger. Det är intyg som ska skickas, det är anmälan till arbetsförmedlingen, sen anmälan till a-kassan... Aaaaah. Men jag vill ha en fast lön och fasta rutiner så att man kan starta om lite igen. Och bli av med den där jäkla magisterexamen snart...