Morsdag

Älskade mamma!
Jag tänker på dig och saknar dig! Inte bara en dag som denna, utan även 364 dagar till under året.
Jag besökte din viloplats idag och gav dig blommor.
Inombords gråter jag över att ännu en sommar nalkas utan dig, du som älskade sommaren!
Jag doftade på en syrén idag och tänkte på dig, jag tänkte på alla sommaravslutningar och studenter.

Jag vet att du är nära, det har du visat mig.

Jag tänker mycket och ofta på dig, men det vet du nog.
Trevlig morsdag, där du än är!
Ja te volim!
Kram Sara

Skärgården

Min far fyller år i juni och det är har på senare tiden varit svårt att köpa något till honom, för han vill inte ha något eftersom han hävdar att han redan har allting han behöver (kanske förutom några miljoner att slösa på onödiga saker såklart, men det blir svårt att ge). Men förra året bjöd familjen honom på en resa till Siarö som hade ett gammalt fort sedan andra världskriget, och på vägen hem åkte vi ångbåt. Min far verkligen älskar ångbåtar, och detta besök som även handlade om gammal militärhistoria satte djupa spår i honom, så nu har han äntligen klämt ur sig ett önskemål att få göra en liknande resa på sin födelsedag. Så jag har varit inne på Waxholmsbolagets hemsida och inser nu, 30 år gammal, att jag missat hela Stockholms fantastiska skärgård i hela mitt liv. Det är så förbannat enkelt att åka ut med färjorna, man kan t.o.m. ta sig dit kommunalt, och det är inte alls så dyrt. De flesta öar är fantastiska i sig med sina pittoreska små röda fiskestugor och handelsbodar, eller har gammal spännande historia, och många av dom har vackra sandstränder eller varma badklippor. Det är bara att ta med sig picnic eller kanske en grill och göra en heldag i skärgården. Kanske man har turen att få syn på en och annan vacker skärgårdsman?! ;) Jag är dels glad att jag ska försöka utnyttja min egen skärgård denna sommar, men också lite ledsen att jag missat den i hela mitt liv. Det är fy skam.

I väntan på inspiration

Min syster har rätt. Hon köpte pärlor på en mässa vi gick på och har gjort fina armband och halsband av dom, för det är bättre än att låta dom ligga i väntan på inspiration. Jag vill också! För någon vecka sen hade jag en god vän på besök över helgen, vi gick bl.a. på Pandurohobby i stan och det är alltid helt livsfarligt. Jag vill i princip ha allting. För jag gillar att göra allting.
Jag är en periodare på det sättet, ibland är det pärlor, jag har provat på scrapbooking, det är roligt att sticka och virka, jag går iväg och knypplar med tanterna, har fixat jobbmugg med decoupage... Och jag har allt hemma, väntandes på mig att sätta igång. T.ex. ett helt fat med färggranna garner hälsar mig välkommen hem varje dag. Men jag hinner inte just nu, för det är fullt upp med annat, men jag kanske borde ta min syster på orden och göra något istället för väntan på inspiration. För inspiration har jag, för mig är det snarare i väntan på tiden. Nu ska jag börjar sticka en klänning av vackert garn jag fått av en annan god vän! Jag ska banne mig göra det nu!

Hund och grödor

Nu är det gjort. Nu är det bestämt. Jag är trött på ensamheten, så den 11 juni hämtar jag hem Acasia, en 18 månaders dvärgpinscher. Vi fann varandra och jag ska prova att ha henne hos mig ett tag. Jag har rätt många krav på min hund, även om hon är liten så kommer hon behandlas likadant som jag behandlat mina stora hundar. Hon är ju dryga 1,5 år och har inte hittat sin plats i tillvaron, men jag tror att vi kommer bli ett bra team. Det blir absolut inte min första hund, men det blir min första lilla hund. Och liten är hon!
Jag kommer troligen döpa om henne till något annat, jag gillar korta, tuffa namn. Twiggy, Bossa, Bolla, Pennie, Russin, Pip eller Lilltass. Idag är Lilltass favoriten, vi får se vad som händer. Jag borde egentligen skriva en lektion till i morgon om grödor, men jag har massa hund i huvudet istället... :)

Jag och min ädla bakdel!

Men alltså för i helsike, hur oproportionerlig kan man vara egentligen?
Idag skulle jag köpa jeans. Jag hatar att köpa byxor! Att köpa byxor är mitt största dilemma gällande kläder.
Sure, allt är relativt, jag kunde ha fötts med handikapp och jag ska vara glad som har den kropp jag har eftersom den är fullständigt funktionsduglig. Och det är jag tacksam för. Jag har former, jag har bröst och råkar vara rund om baken. Min kompis säger att min kropp ser ut som en fiol (jo, jag tackar! :) ) men jag tänker snarare på banjo när jag ser mig i spegeln. Päron is my middlename.

Men det jag tycker är jobbigast är att min kropp är extremt svår att styla snyggt. Svår att skapa proportionerlig. Kollar man på stylingtips kan det t.ex. stå att om man har korta ben ska man ha höga skor och byxor med högmidja och kort topp. Men man ska inte ha hög midja på byxorna om man har lång överkropp. Har man runda lår ska man ha byxor som smiter åt låren, men har man bred rumpa ska man ha byxor som inte smiter åt låren utan bara rumpan... Men det står ingenstans hur man klär sig om man har ALLT detta.
Som i tonårstidingar när folk har fått klippa ihop den perfekta människan med hjälp av bilder på fotomodellers/skådespelares olika kroppsdelar. Typ Jennifer Anistons hår, Scarlett Johanssons läppar, Cindy Crawfords bröst, osv osv. Min kropp ser ut så, fast precis tvärt om. Lång överkropp, korta ben, rund om låren OCH rumpan men smal om midjan, hopplös på att gå i höga skor... you get it. Vem klipper ihop en sån som jag? Och var fan hittar jag snygga byxor?

Hund?

Jag har ett personligt ordspråk som jag ofta kör med. "En gång hundmänniska, alltid hundmänniska". Och så är det.

Det var nu 1,5 år sen jag förlorade min hund eftersom han var väldigt sjuk. Det tog mig verkligen hårt, för han var en fantastisk hund och jag hade väldigt roligt med honom fram tills att han blev sjuk. Han blev inte heller så gammal. Han räddade mig emotionellt då mitt  förra förhållande bröts och vardagen ställdes upp och ned. Han var min ständiga kompis och älskade mig i alla väder! Vilken karl kan slå det?
Jag jobbar extra ibland på ett hundpensionat i Stockholm och det är många hundar som passerar i mit liv. Varje gång jag är med hundar så blir jag inspirerad, jag vill ha en egen igen och jag vill ut i skogen och lägga spår och hitta på roliga saker. Jag vill ha sällskap och någon som jag kan ägna min tid åt. Jag vill ha ett skäl för att komma ut och röra på mig och gå ut i skogen. Jag vill ha en käck kompis att ta med mig när det är grillpartyn eller parkhäng. Jag vill också ha ett skäl till att gå hem från jobbet. Något som fyller ett syfte i mitt liv. För just nu har jag inget sånt, och då blir det lätt att man är där man behövs (för att vara behövd) och det är jobbet. Jag vill ha en fritid.

Min närmaste familj är i princip emot en ny hund, även om jag gör som jag vill ändå och inte bor nära dom. Jag hoppas dock att de förstår hur jag känner och vilka skäl jag har för att bli med hund igen. De vet ju, som alla andra jag känner, att det bara är en fråga om tid innan en ny hund vandrar in i min vardag.

Jag är förtjust i en liten pinscherflicka! Min ömhet är besvarad. :) Jag har någonstans att lämna henne under långsemestern. Jag har någonstans att lämna henne för någon dag eller två. Det jag inte har ordnat är hjälp med rastning under dagen, då jag inte kan ta med henne till jobbet och inte heller låta henne vara på hunddagis, eftersom dom oftast stänger 18.oo och jag oftast jobbar över och kommer hem senare. Men jag söker lösningar.

Jag har alltid haft stora hundar i mitt liv och har varit sugen på en liten hund länge. Dvärgpinschrar är pyttesmå, de är nästan i chiahuahua-storlek. Jag är egentligen inne på tuffa hundraser som små, men dvärgpinnarna är rätt så tuffa måste jag säga. Lite nerviga, men det ska jag träna bort. Jag behandlar en liten hund som en stor. En liten tuffing ska den i så fall bli, och få följa med överallt (förutom hem till syster och far). Och springa i skogen. Och på vinteern, om den måste ha kläder, ska dom vara militärfärgade. Inget bling-bling här inte. Den ska vara som jag. Liten, tuff och flexibel! ;)

Jobba, jobba, jobba...

Det var länge sen jag skrev känns det som, det är för att jag har sjukt mycket att göra på jobbet. Snart är det dags för betygssättning och ungarna är inte alltid så pigga på att lämna in saker i tid=det blir stressigt för dom men också för mig eftersom jag måste ha något att bedömma. Dock känns det som om jag avverkat roten av isberget och det som är kvar är toppen... håll ut! Men det blir väl som när man tror att man är klar så dyker nästa isberg upp. Som för Titanic... Iceberg ahead, sir!

Jobbigt sjukhusbesök

Jag har en gammal arbetskamrat sen mitt förra jobb som genomgick en tung hjärntumörsoperation. Vi alla trodde hon skulle bli bra efter detta, men det var fel. Hon blev inte bra. Hon blev sämre. Nu ligger hon på sjukhuset och kommer inte klara sig. Jag bara måste hälsa på henne, jag har tänkt göra det så många gånger men nu måste jag verkligen, eftersom det kommer vara sista gången. Och det känns verkligen riktigt jobbigt. Inte bara för att egna minnen från min mammas tid på sjukhuset fortfarande svider extra mycket, utan också för att hon med största sannolikhet vet själv att hon inte kommer komma hem. Vad säger man då? Jag kan inte säga att det kommer bli bra, eftersom vi båda vet att det inte kommer bli så. Jag antar att jag får vänta och se. Men jobbigt är det, mycket jobbigt. :(

Cykeln hämtad

Idag har jag hämtat min nypimpade cykel!
Nu väntar den spänt på att användas nästa vecka.
Jag hoppas jag inte dör första dagen.
Skål!

Minnesförluster

Det här är faktiskt lite läskigt. Och jag har varit med om det förr. Alldeles nyss upplevde jag en minneslucka, jag kunde verkligen inte komma ihåg vad jag gjorde hemma igår. När det är mycket att göra och mycket stress i min vardag blir jag disträ. Gör tokiga saker, som lägger plånboken i kylskåpet, förlägger nycklar och papper jag hade i handen för två sekunder sen osv. Det är klockrent, jag känner mig för väl och vet direkt att det handlar om stress. Idag t.ex. höll jag i mina vantar (det snöade idag!!! Sjukt!) och sen var dom bara borta. Jag har fortfarande inte hittat dom, och det var vid bilen så de kan ju inte ha krupit iväg av sig själv någon annanstans. De måste ju finnas där!

Men idag så kom jag helt enkelt inte på vad jag gjorde igår efter jobbet. Jag var tvungen att läsa chathistorik från en kompis på msn som jag pratar med dagligen. Och då kom jag ihåg, jag möblerade ju om hela min lägenhet. Den lägenhet som jag stod i och tittade ut över det nymöblerade vardagsrummet och funderade över vad jag gjorde igår. Det är läskigt!!! Inte bra. Men nu är det bara 5 veckor kvar innan sommarlovet för eleverna, jag ska bara klara av den månaden, sen är det lite lugnare tempo. Hoppas jag kommer ihåg vad jag gör på dagarna då...