måndag, augusti 20, 2012

Mina vackra vänner!

Idag åt jag ute med två av mina söta vänner!
De har i princip allt, de är snygga, de har jobb, boende, tar ansvar, är trevliga och roliga. Och de är singlar och har sån otur med killar. Vi är egentligen alla tre i samma sits. Vi träffar bara svin, män som beter sig svinigt, män som vill ha kakan och äta den, eller så har man bara vanlig förbannad otur.
Jag blir bara så ledsen av att se dem så ledsna. Jag önskar att jag kunde säga eller göra något som tröstar, men jag kan/vet inte vad.

Jag kan inte hjälpa till genom att säga att det händer något på den fronten snart, för det har inte hänt mig och jag tror inte på det själv. "Det händer när du minst anar det" är den absolut värsta, falska och skittråkiga klyschan man kan säga till tjejer som vi, och det är alltid, alltid den man får höra. "Det händer när du anar det" kan ta sig i arslet. Dock har jag efter denna sommar hamnat i en fantastisk sommarflow i huvudet och självkänslan är mestadels på topp, så jag tänker inte på männen lika mycket som mina söta vänner. Jag skiter i vilket nu, jag har andra planer för framtiden och det ger mig en enorm styrka! Och vilja! Jag vill att de också ska hamna i den här flowen och få må lite bättre. Men det går ju inte riktigt, men jag önskar att de inte var så ledsna.

3 kommentarer:

  1. Fina fina Sara jag kan förstå lite hur ni känner men samtidigt har jag i stort sätt precis återhämtat mig helt efter mitt och M´s uppbrott så jag har inte varit ute och försökt träffa någon så mkt. Jag försökte ju strax efter men det gick åt pipan, ett svin som sagt. Jag kanske är naiv nu såhär i början och känner att det sker när man minst anar det klyschan. Men nu när jag mår riktigt bra så känner jag att jag behöver vara ensam iaf fram till nästa sommar och kanske då orkar leta efter någon.

    Nu hade jag ju en bra separation med M och är inte alls arg på honom, saknar honom men inte alls arg så jag kan inte relatera så mkt till att man varit tillsammans med ett svin. Mitt ex innan Mattias var väl i den klassen och jag var skitförbannad på honom.

    Men jag försöker alltid se på saker så positivt som möjligt. Men när vi bröt upp så trodde jag aldrig att jag skulle klara mig. Jag förlorade både honom och jobbet och hur skulle det nu gå? Men jag fick ett nytt jobb och ju längre tiden gick så ser jag nu lite ljusare på allt. Så försöker jag också att inte stressa upp mig i det här att måsta hitta någon.

    Jag går hos en psykolog och har haft kontakt med jacquline Joo relations coachen. Jag har fått bra råd av dem båda och de säger samma sak. Det är viktigt att man är hel själv och trivs ensam med sig själv innan man kan ge sig ut och hitta någon annan att dela sig sj med.

    Jag tror trots allt på den där klyschan för jag vill inte ge upp. Jag hoppas att du kan återfinna hoppet för du är en sådan himla go tjej och så synd att vi inte kan ses oftare.

    Jag tror på att en dag så sker det, en dag. För både dig och mig och dina fina tjejkompisar. För vi är så värd det.

    Massor av kramar till dig min vän.

    SvaraRadera
  2. Sötaste E!
    Jag är så glad att du är på uppgång igen! Visst är livet brokigt, inte sant?! Det trodde jag inte som yngre, att livet kunde vända så snabbt åt så många håll, samtidigt som jag känner att jag numera har den erfarenhet och trygghet i mig själv för att inte ta svängarna allt för hårt. Jag tror också det kommer bli så himla bra för oss alla en dag, någon jämvikt i livet måste finnas och det är lite den jag väntar på ibland. Men under tiden så får man ha lite roligt också! :)
    Varma kramar!

    SvaraRadera
  3. Ja vi kommer klara livet galant även om vi trillar vägen mkull efter. Kram

    SvaraRadera