Ni män är omöjliga

Ni säger att ni är enkla, men ni är omöjliga.
Ni säger att ni vill ha rak kommunikation, men ni talar i gåtor.
Ni vill vara ansvarstagande, men ni flyr för vinden i falsk frihet.

Feber!

Jag har feber! Fatta!! Jag har inte haft feber på säkert 15 år, det är något sånt som jag aldrig brukar få. Igår hade jag ont i halsen och på kvällen började jag få ont i lederna, ett för mig klassiskt tecken på en förkylning som är på G. Men jag brukar sällan bli däckad av en förkylning. Men igår kom frossan, jag frös även när duschvattnet brände min hud. Och i morse tog jag tempen, min normala temp ligger på 36,8° och jag hade 38,5°. Så det var bara att stanna hemma från jobbet. Jag är lika chockad som febrig känns det som...

Lådhelvete

Ok. Det går verkligen i arv, det där handgreppet som tar sönder saker fast man inte vill. Det finns skäl till varför jag inte gärna går in i porslingsaffärer eller rör tekniska prylar. Nu skulle jag laga min byrå som envisas med att gå sönder hela tiden. Det gick inte så bra. Den sprack.

Jag hade gärna velat köpa en ny, om inte CSN nyss gjorde mig fattig som en kyrkråtta. Och så kommer jag förbli till jul. Great.

Fina ord

Igår var jag på tjejkväll. Då var det en av tjejerna som sa något jättefint! Hon sa att en av orsakerna till att skaffa barn var att man då själv får göra om alla de roliga sakerna man tyckte om som barn en gång till. Att man fick uppleva barndomens roliga saker igen! Och om inte annat så kunde man, om man haft en mindre rolig barndom, se till att den blir rolig för sitt eget barn istället. Det lät så fint! Hon blir en fin mamma en dag!

Duktig!

Nu har jag varit lite duktig! Jag har äntligen slängt den loftsäng som fanns i lägenheten när jag flyttade in. Sängen har varit ett jäkla åbäke, den har tagit massor av plats och är tung och lång.

Men nu har jag lastat den i min lilla bil, som för övrigt kan svälja allt och jag älskar den för evigt, och kört iväg till återvinningen och kastat åbäket. Det var jätteskönt att smascha träplankorna i kontainern. Det är som terapi. Ut med allt, bara! Rensa!

Det svarta fåret

Jag är starkare än hon. Vi funkar på helt olika sätt, men jag är starkare. Alla daltar alltid med henne. Jag har alltid undrat hur hon lyckas, det är ju inte så att jag är otrevlig eller ful på något sätt, vi är ju uppfostrade likadant, men mig daltar ingen med. Jag har alltid fått vara det svarta fåret.

Varför måste man behandlas hårdare, bara för att man är starkare? Det fattar inte jag.

Hon har alltid varit den fromma. Hon som är klok och vis. Jag har däremot alltid ställt till med trubbel. Ställt till med trubbel för att jag är envis, för att jag inte fogar mig, för att jag säger vad jag tycker eller för att jag inte håller med, för att jag inte gör som alla förväntar sig, för att jag är ogift (ja, det måste ju vara något FEL på mig!), för att jag ställer krav. Det tar aldrig slut. Vad jag än gör, så är det fel. Fel, fel, fel.
Jag har alltid fått höra det från mina närmaste, att jag ställer till problem. Det är så bra att det finns en till i familjen som kan hålla kvar det goda ryktet. Som har lyckats med det heliga, att följa "normen". Att inte höras för mycket, inte vara för uppseendeväckande, aldrig säga emot. Att vara en Svensson. Det är fan i mig mer Svenssonhysteri här än i hela Sverige.

Hon lever ett Desperate houswife-liv, på en gata där alla har lika fina hus, det tävlas i tysthet om den finaste gräsmattan eller flashigaste utegrillen. Fruarna tävlar om mest vältrimmad mage, och mängden quality-time med sina vackra, perfekta barn. Så bra att dom har lyckats så gott! Dom kanske aldrig har levt ensamma? Aldrig kämpat för att hålla uppe sin egen stolthet, när det verkar som om alla andra försöker dränka den?
Försökt hålla självkänslan i topp, utan att ha en enda jävel som säger något snällt till en på veckor? Det är fan i mig inte lätt att berömma sig själv. Man är sin värste domare.
Vad vet dom om att komma hem och ha tusen saker att berätta, men som får sväljas ned i huvudkudden istället när man ska sova? Vad vet dom om de nätter när man saknar någon man förlorat, när man rasar ihop och bara vill ha en kram av någon som är nära? Man får krama sig själv. Säga åt sig själv att resa på sig, borsta av sig och börja om igen. En ny dag nalkas, kanske någon som lyssnar idag? Eller inte.
Sorry, jag vet att hon gör det med all välgärning, men jag kan bara inte ta emot råd från någon som aldrig har varit där.

Jag är bara så innerligt trött på att aldrig vara rätt, att bli dömd av andra. Jag duger aldrig. Jag dömer mig själv redan, räcker inte det?

03.55

Klockan är snart fyra på natten och jag kan inte sova.

Har för mycket som går runt i mitt huvud.

Jag blir galen snart.

Jag går och käkar en macka istället tror jag.