Bubblan

Jag och min mamma brukade tycka om att "glo". Att glo innebär inte att stå och stirra på något, utan det går ut på att endera till fots eller i bil åka förbi hus/lägenheter/radhus och kika in i dom längs vägen. Förutsättningarna är ju att det är någon hemma (läs: belyst) så man hinner se något när man passerar. Och så kan man sakta ned lite extra utanför husen. Så kan man se hur fint och städat, eller tvärtom, folk har det. Titta in som i små dockskåp och fantisera ihop historier om vilka som bor där, hur dom lever, vad dom pysslar med under dagarna, hur deras familjer ser ut, hur de inrett sina rum. Det är bra att ha hund, då kan man glo mycket! Och idag glodde jag på kvällspromenaden. Jag tittade in i alla husen och deras perfekta värld. Jag vill också leva och bo som dom. Det är inte jag som är i en bubbla, det är dom som är i en. Och jag svävar utanför bubblan, i ett okänt mörker. Rastlös, rotlös. Jag vill också in i bubblan. Deras perfekta bubbel-liv.