...att jag kommer gifta mig i mitt liv.
Jag tror inte heller jag kommer hinna få biologiska barn innan jag blir för gammal.
Jag tror inte jag kommer ha råd med det där fina huset vid havet som jag vill ha.
Jag tar alldeles för lång tid på mig.
Ibland har jag visioner om mitt liv. Eller det kanske bara är drömmar och förhoppningar, vad vet jag.
Jag tar tid på mig, det gäller det mesta. Vardagsmässigt går allt fort, tempot är plattan i mattan, jobbet tar all min tid och energi, det snurrar i hjärnan och tankarna rusar och ofta känner jag behov av att bara göra ingenting för att landa och reflektera. Men för att skapa starka band med mig och släppas in i mitt inre tar tid. Lång tid. Få om någon orkar vänta.
Jag är nog ingen tjej man blir kär i. Det händer i princip aldrig. Jag vet nog inte någon som varit kär i mig förutom mitt ex, och jag är inte ens säker på att han var så himla kär i mig med tanke på att han nu är tillbaka med sitt tidigare ex igen.
Jag är inte så jätteung längre. Känslorna varierar, det är dagsformen som gäller. Vissa dagar känner jag mig fortfarande ung och har hela världen kvar att upptäcka. Andra dagar känner jag mig så gammal. Och som en leftover. Mina visioner kommer nog inte uppfyllas. Det tar lite tid att vänja sig vid den tanken. Jag som tar sådan tid på mig kommer inte hinna få det jag önskade, det jag hoppades på och det jag drömde om. Jag är redan lite för gammal. Det finns bara två visioner kvar som jag kan uppfylla och de jobbar jag på. Att hitta en livspartner ingår tyvärr inte i någon av dem.
Jag har hört att mina händer är vackra. Ibland när de kommit med på foto brukar jag titta på dom och undra om en ring någonsin kommer pryda det där vänstra ringfingret. Antagligen inte. De får förbli vackra, osmyckade händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar