Hahaha!

Men gud vilken liten fjant!
Jag är glad att jag fortfarande är där jag är, och den jag är!
Hahaha! Man lär så länge man lever, indeed!

Hur lyckas man egentligen?

Ja. Det kan man undra.

Såhär går det om man är jag och ska "fixa" TV:n...

Jag som är duktig och aldrig drar i sladden, utan håller i sladdklumpen. Jag skulle också "bara fixa" koppartråden, men då gick den av helt och hållet.

Jag försökte fixa med egen koppartråd, men resultatet blev väl sådär (läs: inte bra!). Jag hittade tillsist en annan sladd, denna får fara till sladdhimlen.

Fronter...

Aaah. Att redigera bloggen fungerar nästan som Fronter. Fast den här är lättare, men det är samma princip. Så min arbetskamrat, som tycker Fronter är en ständig orgasmisk njutning (ja, vad ska man säga, alla har vi våra böjelser... ;) ) skulle nog njuta av att ha en blog här. Haha!

Någon som läser?

Oj. Jag har hittat någon statistik-tjofräs på sidan. Spännande! Tydligen är det någon som läser det här, förutom jag själv och min följare Camilla. Eller jag vet inte, jag tror jag ställt in att den inte räknar mina egna sidovyer, men jag vet ju när jag är inne och inte och då ser det inte bättre ut än att någon varit här. Hej, hej! :)

Gör ont att såra...

Idag tror jag att jag sårade en vän. Men han har även sårat mig. Jag sårade honom med sanningen om honom själv. Det måste ha gjort ont, för det var en jobbig sanning tror jag.

Det hela började så bra, jag trodde, eller kanske hoppades, att vi var på samma mentala plan. Men jag misstog mig. Jag såg förbi alla murar och fasader, jag känner igen sådana allt för väl själv, och det skrämde nog livet ur honom. Jag vet inte om han blev rädd för vad jag skulle se, eller kanske att det inte fanns något där att se? Vad vet jag... Han anstränger sig så hårt för att vara så cool hela tiden att han glömmer bort att vara sig själv.

Var dig själv, min vän. Om du vågar.

Jag ser. Jag ser dig, min vän. Jag har varit med ett tag, jag har varit med om mycket. Jag är en gammal själ i en ung kropp. Har alltid varit. Jag ser så mycket mer än jag själv ibland insett, eller vad andra inser. Oftast kommer jag underfund med det efteråt. Alla pusselbitar som faller på plats i efterhand. Jag tänker allt för ofta "men det var ju det jag såg..." Ofta för sent. Skadan är redan skedd.

Nu ser jag honom bara som en ung, förvirrad och bruten själ, i stort behov av att bli älskad- älskad av allt och alla. Jag har varit där. Min vän, man kan inte bli älskad av alla!!

Han tror att han har sådan koll, men det har han inte. Han famlar i mörker. Han skadar sig själv med sitt beteende. Och jag var tvungen att säga det till honom. Inte för att jag tror att han bryr sig egentligen. Jag är nog bara ännu en i mängden, ännu en som han sluter ute. Jag skulle ha kunnat gett honom all tid, grävt mig igenom murar och smuts och lyssnat, lärt känna på riktigt, men han betedde sig illa.

Man beter sig inte illa mot denna kvinna utan att få känna av det efteråt. Jag har min stolthet och heder, jag stormar när storm behövs.

Så idag fick han den, sanningen. Men den visste han redan om.

Player, nothing but a player!

Det är så synd, så tragiskt min vän, du har ju så mycket potential.

Du kastar bort allt det, och ditt eget rykte.

Sök inte den som ska älska dig.

Älska dig själv istället, min vän.

Vanedjur

Jag har- äntligen- lyckats få alla mina kontakter från Yahoo messenger, MSN (messenger) och ICQ (är det någon som någonsin använder det längre??) på samma lista, och borde vara överlycklig över detta. Men nu känns det lite konstigt för alla flashiga valmöjligheter, som jag ändå aldrig använder, är borta. Vi får se om det funkar bra, och om jag vänjer mig, vanedjur som jag är...

Inte nöjd, men tacksam.

Jag har skrivit om det förut, jag skriver om det igen. Var tar tiden vägen?

Jag fattar inte, den bara försvinner. Jag blir äldre och äldre, jag hinner ingenting längre. Har fortfarande kvar mitt ex-jobb, det har blivit som ett sandkorn i ögat.

Ser hur andra lyckas och går vidare...

Jag vet inte, kanske har jag för höga förväntningar på livet?

Blir det inte roligare än såhär? Är det meningen att det ska vara såhär?

Måste jag sänka mina krav på lycka i livet? Det kanske jag måste, men jag vill inte.

Jag blir inte nöjd med det.

Ska jag vara nöjd över att städa och tvätta kläder?

Ska jag vara nöjd över att prata med mig själv i huvudet för att det inte är någon annan som orkar lyssna på alla de tusen tankar som virvlar runt?

Ska jag vara nöjd över att träffa fel folk som gör mig ledsen?

Ska jag vara nöjd över att jobba dag ut och dag in och komma hem till ett tomt hem?

Ska jag vara nöjd över att fixa alla tekniska prylar själv, släpa, lyfta och dra tunga saker?

Nej, jag är inte nöjd över det.

Fast jag är tacksam!

Jag är tacksam att jag har en fin lägenhet, att jag har en underbar familj.

Jag är tacksam att jag har alldeles underbara vänner som hör av sig och som bjuder med mig på saker.

Jag är tacksam att jag har en hjärna som visserligen är alldeles för full och överaktiv, men den fungerar bra. Jag har fungerande armar och ben, syn och hörsel. Att jag kan prata kan väl vem som helst intyga...

Jag är tacksam att jag har ett bra jobb, att jag har en bil.

Jag är tacksam att jag är jävligt bra på att dansa (det är nog det enda som jag kan bra).

Så hur ska jag sammanfatta detta?

Jag är inte nöjd, men jag är tacksam.