Jag fattar inte, den bara försvinner. Jag blir äldre och äldre, jag hinner ingenting längre. Har fortfarande kvar mitt ex-jobb, det har blivit som ett sandkorn i ögat.
Ser hur andra lyckas och går vidare...
Jag vet inte, kanske har jag för höga förväntningar på livet?
Blir det inte roligare än såhär? Är det meningen att det ska vara såhär?
Måste jag sänka mina krav på lycka i livet? Det kanske jag måste, men jag vill inte.
Jag blir inte nöjd med det.
Ska jag vara nöjd över att städa och tvätta kläder?
Ska jag vara nöjd över att prata med mig själv i huvudet för att det inte är någon annan som orkar lyssna på alla de tusen tankar som virvlar runt?
Ska jag vara nöjd över att träffa fel folk som gör mig ledsen?
Ska jag vara nöjd över att jobba dag ut och dag in och komma hem till ett tomt hem?
Ska jag vara nöjd över att fixa alla tekniska prylar själv, släpa, lyfta och dra tunga saker?
Nej, jag är inte nöjd över det.
Fast jag är tacksam!
Jag är tacksam att jag har en fin lägenhet, att jag har en underbar familj.
Jag är tacksam att jag har alldeles underbara vänner som hör av sig och som bjuder med mig på saker.
Jag är tacksam att jag har en hjärna som visserligen är alldeles för full och överaktiv, men den fungerar bra. Jag har fungerande armar och ben, syn och hörsel. Att jag kan prata kan väl vem som helst intyga...
Jag är tacksam att jag har ett bra jobb, att jag har en bil.
Jag är tacksam att jag är jävligt bra på att dansa (det är nog det enda som jag kan bra).
Så hur ska jag sammanfatta detta?
Jag är inte nöjd, men jag är tacksam.
Jag känner igen det där. Alltihop.
SvaraRaderaJust nu har jag inget knä att vara tacksam över och därmed mindre jobb och mindre pengar, men jag har ju haft tur i kärlek, det är alltid nått. ;)