Sorgen

Det är otroligt vad tyst det kan bli när man förlorat en bästa vän.

Han har ständigt tassat bakom mig under 3 års tid, jag är van vid att alltid ha sett honom i ögonvrån. Så fort jag öppnat en prasslig påse eller något annat som kan innehålla mat, har han stått tätt bakom mig och hoppats att något ätbart skulle falla ned på golvet. Jag har tryggt hört hans snarkande, hans suckar eller hans knorrande när han vred sig i någon bekvämare ställning i soffan. Jag har dagligen mötts av en energisprudlande brun plutt vid dörren, redo att gå ut när jag kommer hem. Han var som en scout. Alltid redo! Jag har varje morgon mötts av två stora, förväntansfulla ögon nära, nära betraktandes mig när jag vaknade, för att sedan på en sekund bli ett glädjeinferno av päls, puss och hans karaktäristiska prat, booooandet. Jag har haft en nyfiken krulltott som ständigt spanat på trafiken åt mig i bakluckan när vi var ute och körde.

Men det som möter mig nu när jag kommer hem, är total tystnad.

Det är helt tomt. Jag är slav under vanans makt. Jag sparade potatisskalen från middagen, för dom kunde han få sen. Jag tänkte att jag skulle slänga soporna när jag går kvällspromenaden.

Men det enda som lämnar spår efter honom är hans små pälstussar i hörnen av rummet, och hans små söta tassavtryck på golven. Jag vill aldrig tvätta golven igen. Jag går som på ägg hemma för att ha dem kvar. När dom är där, är också han där. Det känns som att han gjorde dom nyss, att han stod där för en sekund sen.

Det känns som om han ska uppstå genom sina tasspår, men de är blott bara en påminnelse av någon jag älskat som istället har fått vandra vidare.

Rusti

Min älskade Rusti!

20050917-20100110

Nya jobbet

Torsdag den 7 januari kl. 09.00 var en historisk dag! Då klev jag över tröskeln in på Realgymnasiet som deras nya matematik och naturkunskapslärare. Jag har mitt eget skrivbord, med fönsterplats såklart, geograf som jag är.

Morgonen hade börjat bra, jag hade sovit (dock oroligt som vanligt inför prestationsdagar) och hunnit stiga upp i tid, rastat hunden och fixat till mig själv. Men när jag satte mig i bilen körde jag tokfast i snöhelvetet vid parkeringen. Det är lika spännande varje gång att parkera där på vintern, för plogbilarna inte bort snön, den skyfflas bara runt i diverse lustiga högar. Hade man snökedjor eller en pansarvagn hade det fungerat som en utmärkt parkering. Där gick i allafall åtminstone 10 minuter åt att i raseri hacka loss snökockor runt bilen med fönsterskrapan (den blev demolerad) och bli alldeles svettig innan bilen lossnade och jag kunde köra vidare. Det skulle ju sitta fint att komma sent till jobbet första dagen... Jag körde så fort jag kunde vilket var svårt då det var extremt halt ute och vägarna var fullproppade med lastbilar grand size som körde i snigelfart. Men jag kom i tid!

På lunchen var det dags att köra hem och rasta vovven, men då lyckades jag komma ut på E4:an åt fel håll, så jag var tvungen att köra hela vägen till Alvik innan jag kunde vända hemåt. När jag kom hem hade Rusti upptäckt att det finns en diskbänk (sådär efter 4 år) och hade haft ned min fina fruktskål som låg i tusen bitar över hela golvet. De sju äpplen som låg däri var spårlöst borta... Så tiden gick och det blev ju ingen lunch för mig såklart, det var bara att åka tillbaka till jobbet igen. Dag ett var introduktionsdag med information om själva skolan. Sweet.

Dag två gjorde vi planering av arbete för nästa vecka, då eleverna kommer. Jag är nog lite nervös ändå, även om jag är rätt så övertygad om att det kommer gå bra! Jag har så lätt att ta ungdomar, vi hittar ofta snabbt en bra nivå att kommunicera på. Det som oroar mig är mina kommande föreläsningar i matematik, för det är jag inte van vid. Men egentligen kan det ju inte vara så svårt, matematik består bara av siffror och lagar. Men man måste kunna förklara på ett pedagogiskt sätt så att eleverna förstår, och kunna lagarna relativt självsäkert ändå.

Nu är det helg och jag ska plugga massor. Dels planera för nästa vecka, dels försöka komma någonstans med mitt x-jobb. Jag har gett upp min frågeställning lite grand, jag får se om jag kan ändra den eller fokusera på litteraturbaserade studier istället, eftersom intervjubaserade studier med lärare ter sig vara näst intill omöjliga. Helst vill jag bara sova. Ute i solen, utan minusgrader.

Mammas årsdag

Igår var det ett år sedan min mamma dog. Det känns verkligen helt ofattbart att tiden kan ha gått så fort! Det var en dag för eftertänksamhet och att vara tillsammans med familjen. Jag steg upp på morgonen och hade min egna minnesceremoni samma tid som hon gick bort. Sedan besökte vi hennes grav och lade blommor och ljus, jag lämnade ett brev som jag skrivit. Vi åkte sen till hennes favoritcafé och jag åt en saffranssemla! Måste säga att jag var skeptisk först men den var riktigt god! Och sedan bestämde vi oss för att åka på en utflykt runt Rindö/Skarpö och spana in fortet. Precis där passerade Birger Jarl, den båt som mamma tyckte var så fin och som vi åt julbord på för 3 år sen. Det var lite spooky att just den båten passerade just då när vi stod där...

Min syster såg en säl, och det kan jag hålla med om, det måste ha varit en säl! Dock började vi se sälar överallt sen, vilket jag snarare tror var fåglar av något slag.

Men vi hedrade mamma fint denna dag tycker jag. Jag är nöjd över det!

GOD JUL!

önskar Sara och Rusti

Jag är så jävla bra!

Idag ringde hon, rektor! Jag fick jobbet!!!!!!! Det var nog den bästa julklappen jag kunde få i år!

Men något firande blev det inte, jag har gjort fint julkort istället som jag ska maila.

Jag vill krama hela världen!

Inget besked

Idag skulle jag ha fått reda på om jag fick jobbet på gymnasieskolan som jag sökte, och vars arbetsintervju jag gick på i måndags vilket gick suveränt. Igår var jag väldigt nervös över detta, skulle det bli ett JA för en framtid, eller ett NEJ för att behöva ta ett annat tåg?

Jag kunde inte somna.

Idag har hela dagen gått, och jag har inte fått något besked överhuvudtaget. Så jag antar att det är samma sak som ett nej. :(

Receptionistjobben har inte hört av sig, kartanalysjobbet hör av sig efter julhelgen. Jag får inte ut min lärarexamen förrän min fil.magister är färdig, och den står helt stilla. Livet är underbart.

I januari får jag mitt sista CSN. Sen vet jag inte vad jag ska göra.