Sorgen

Det är otroligt vad tyst det kan bli när man förlorat en bästa vän.

Han har ständigt tassat bakom mig under 3 års tid, jag är van vid att alltid ha sett honom i ögonvrån. Så fort jag öppnat en prasslig påse eller något annat som kan innehålla mat, har han stått tätt bakom mig och hoppats att något ätbart skulle falla ned på golvet. Jag har tryggt hört hans snarkande, hans suckar eller hans knorrande när han vred sig i någon bekvämare ställning i soffan. Jag har dagligen mötts av en energisprudlande brun plutt vid dörren, redo att gå ut när jag kommer hem. Han var som en scout. Alltid redo! Jag har varje morgon mötts av två stora, förväntansfulla ögon nära, nära betraktandes mig när jag vaknade, för att sedan på en sekund bli ett glädjeinferno av päls, puss och hans karaktäristiska prat, booooandet. Jag har haft en nyfiken krulltott som ständigt spanat på trafiken åt mig i bakluckan när vi var ute och körde.

Men det som möter mig nu när jag kommer hem, är total tystnad.

Det är helt tomt. Jag är slav under vanans makt. Jag sparade potatisskalen från middagen, för dom kunde han få sen. Jag tänkte att jag skulle slänga soporna när jag går kvällspromenaden.

Men det enda som lämnar spår efter honom är hans små pälstussar i hörnen av rummet, och hans små söta tassavtryck på golven. Jag vill aldrig tvätta golven igen. Jag går som på ägg hemma för att ha dem kvar. När dom är där, är också han där. Det känns som att han gjorde dom nyss, att han stod där för en sekund sen.

Det känns som om han ska uppstå genom sina tasspår, men de är blott bara en påminnelse av någon jag älskat som istället har fått vandra vidare.