31

Jag borde egentligen sova nu, men jag har legat i sängen med hunden vid mina fötter och tittat på TV.
Hon är ett bra sällskap, och det enda sällskap jag har.

Min helg har varit väldigt bra, så jag ska inte klaga. Vill inte jobba i morgon fastän stämningen är mycket bra nu på senaste tiden. Tyvärr kommer det bli sjukt stressigt inför betygsättning och student, men som någon sorts skyddsmekanism för att undvika alla former av magsår så väljer jag att bara inte alls tänka på det just nu. Det man inte "vet om" (jag kan låtsas) mår man inte dåligt av. (Egentligen hatar jag det uttrycket, det känns som ett uttryck för idioter som är otrogna mot sin partner och väljer att inte säga något sen).

På onsdag, tråkigaste dagen i veckan efter tisdagen (slår alla tråkighetsrekord) så fyller jag 31.
Jag hatar det.
Det är inte roligt alls att fylla 31.
Inte någonstans.
Det är bara ren ångest.
Vad i helvete har jag åstadkommit i mitt 31-åriga liv? Hur har jag förbättrat världen? Vad är syftet med mig? Jag har fortfarande inte kommit på det.

Jag kommer ihåg förra året eftersom det var 30 år, strecket som säger att man är vuxen och borde ha kommit någonvart. Året där man borde uppfyllt alla de drömmar man haft och de normer som finns.
Och så tänker jag på året som har gått, och inser att ingenting har hänt. Flytten är det bästa ever, men det är ju strax innan min födelsedag som det hände, jag borde ha flyttat tidigare.
Och jag tänker på vad som hänt alla andra. Alla jävla barn som sprutar ur folk till höger och vänster, alla glimmande förlovningsringar/bröllopsringar, alla fantastiskt rymliga asdyra och prettoinredda hus och alla dessa jävla soliga resor till alla länder med foton som man ska sitta och avundas. Det är ungefär vad alla andra har lyckats med detta år. Grattis. Ni har lyckats med normen.

Och min pappa har åkt till sitt andra hem i utlandet och min syster hinner inte träffa mig på onsdag. Jag har inga som helst möjligheter att bjuda hem folk på fika; dels är lägenheten en oreda och dels måste jag spara pengar då det gått _väldigt_mycket i april månad (födelsedagar, AW, bensin, utflyttnings/inflyttningsprylar, snabbmat, ansökan till olika bostadsföreningar, etc etc) så jag kan inte köpa värsta maten till någon som skulle orka sig hit. Vilket då innebär att jag inte heller har råd att gå ut och äta på onsdag.

Så det blir till att sitta ensam hemma med hunden. Jag är så less på att vara ensam hela tiden. Det är inte bra för mig, jag är inte gjord för att vara ensam för länge. Just nu känner jag mig ensammast i världen. Ibland känns det som om jag kommer vara ensam i hela mitt liv. Och det värsta är att jag börjar inse att det faktiskt är ett autentiskt alternativ, inte bara någon fantasi-farhåga.

Jag kommer baka en liten kaka till mig själv på min födelsedag. Sitta och blåsa ut det lilla ljuset till födelsedagssången jag sjunger själv. Precis så som dom gör parodier på i alla filmer.
Och det är ungefär så jag känner mig i min aktningsfulla ålder av 31 år.
Som en jävla parodi.