Tiden är relativ

Jag har funderat på det där med tiden. Att den är så relativ. Den kan gå så himla fort, exempelvis på kvällen när man kommer hem och "har hela kvällen på sig", men knappt hinner blinka så har tiden mellan matlagning och sovdags redan passerat. Eller när man vaknar tre timmar för tidigt en morgon och somnar om med den trygga vetskapen om att hela tre timmar är kvar innan man måste plåga sig upp ur sängen, men knappt hinner stänga ögonen innan klockan ringer ilsket.

Likaså kan tiden vara extremt långsam; föreläsningar eller möten som aldrig tar slut... Man tittar på klockan för jämnan och kämpar med att inte låta tankarna fara iväg till andra dimensioner. Eller när det är minusgrader ute och man är trött och hungrig och väntar på att bussen ska behaga dyka upp, då kan tiden också gå väldigt långsamt. Det finns ett uttryck idag, "SL-minuter", något som måste vara synonymt med "African time" (vilket också kan jämföras med "Croatian time" om man vill...)

Jag tänker på fängslade Dawit Isaak i Eritrea som suttit där i 3161 dagar. Jag undrar hur han uppfattar tiden. Jag undrar hur långsamt hans tid går när han sluter ögonen för kvällen, jag undrar hur långt ett dygn är för Dawit. Mina minuter som försvinner på morgonen eller kvällen och mina minuter som känns så långa på busshållsplatsen ser jag plötsligt ur ett helt annat perspektiv, de känns plötsligt alldeles banala. Tiden är relativ, ibland är det bra, ibland är det alldeles fördjävligt.

Schizo, och så det där fruktansvärda oljebandet i USA...

Jag klagar alltid på att det inte händer något i mitt liv. Fast det händer ju faktiskt saker hela tiden. Sen jag skrev sist har det hänt massor.

En av mina bästa vänner förlorade sin pappa för några veckor sen. Även om det var väntat var det hemskt att få beskedet, för alla mina egna minnesbilder som fanns gömda någonstans långt och djupt nere i mitt minne forsade fram liksom en damm som brast. Jag har själv kommit vidare, men jag vet vad som väntar min vän och hennes familj. :( Jag vet hur svårt och ensamt det kommer bli för hennes mamma, jag vet hur många tankar och funderingar som "om" och "varför" som kommer att snurra utan stopp, jag vet hur ont min vän kommer att ha i sitt hjärta. Och det gör ont i mig, detta unnar jag ingen människa på denna jord. Mina tankar är hos dom, mina tankar är hos hennes pappa som funnit frid i en värld som vi inte kommer åt.

Jag har sagt upp mig från mitt extrajobb. Jag orkar/hinner inte mer. I 5 år har jag jobbat som personlig assistent till en flicka med en mental funktionsnedsättning (som det numera kallas). Uppsägningen var med blandade känslor. Det är skönt på ett sätt, nu finns mer tid över till mitt väntande x-jobb (*ångest*) och mig själv (faktiskt, lite ego måste jag få vara någon gång också). Men det är också lite sorgligt. Som personlig assistent växer man in i brukarens vardagsliv, det är en konst att inte bli personligt berörd av saker som sker i brukarens liv. Självklart är det svårt att komma hem och bara skaka av sig vad som hänt, om det hänt något.

Med risk för att låta en smula schizofren så har jag faktiskt ibland svårt att dra gränser mellan mina roller; yrkes-Sara och personliga Sara, och fest-Sara och samhälls-Sara blir ibland en enda Sara, och det är inte alltid optimalt. Det är också skälet till att jag tillslut valde att inte utbilda mig till psykolog... ;)

Jag var ute på Münchenbryggeriet och dansade trance för ett tag sen. Det var så grymt roligt!!! Jag är såld, folk får säga vad dom vill! Jag gillar at dansa till trance. Det finns så många fördomar, jag vet om dom, men jag har själv sett att även motsatsen till allt illa man hör också finns. Jag gillar så mycket musik, och i så olika genre, och jag ger alltid 150% på allt jag provar, så nu när det är trance eller synth blir det spektakulära outfits! Och det är sjukt kul! Sist på München sydde jag fast vita bomullsbollar på min kjol för att synas i UV-ljuset, men tji fick jag, för de lös inte alls. Vilken jäkla besvikelse!!! Dock så var min outfit originell, så jag var rätt nöjd iaf! :) Snart ska jag till Saturn return och köpa byxor, och kanske någon snygg topp på c.u.m. Fast smakar det så kostar det...

Jag måste också bara reagera över den totala oljekatastrof som sker just nu i USA. Fy fan, vad hemskt! Hur löser man ett problem i denna omfattning?

De bränner oljan för att förhindra den att komma till kusten. Dvs. att de bidrar ännu mer till den globala uppvärmningen. Men samtidigt är det problematiskt om de inte hindrar oljebandet (som sägs vara 8 mil långt!), för när det når deras kust kommer många biologiska biotoper att slås ut, fisket kommer påverkas, vilket i sin tur påverkar resten av landet (och då också resten av världen eftersom allt tyvärr verkar påverkas av vad USA sysslar med) och en hel lång kedja av katastrofala händelser kommer skapa en ohållbar situation. Pest eller kolera? Yikes. What to do, what to do???

Nej, nu ska jag äta lunch och jobba vidare, för nu har jag ventilerat mig tillräckligt för idag.

So long!

PS- Jag kanske borde definiera om mitt uttalande om att ingenting händer mig i mitt liv... -DS

Meningen med livet

Ja, den funderar jag mycket på. Ibland blir det lite för mycket "tänka" så att jag glömmer leva i nuet. Jag lever väldigt sällan i nuet, när jag tänker efter. <-- (tänkandet igen.)
I allafall så tänkte jag (igen!) först att meningen med livet skulle vara något rent biologiskt, djur som vi är, t.ex någort i stil med att skaffa barn. Producera avkomma helt enkelt.
Vad lätt livet hade varit då. Eller tja, kanske inte för min del eftersom jag inte ens lyckas med det, men rent teoretiskt sett alltså. Klämma ut en liten unge och sen har man fullfilled all vows. Men nu är ju inte meningen med livet att man ska producera avkomma, för vad hade då alla barnlösa i världen för mening med att leva?
Nej, det måste vara något annat. Frågan är bara vad.
Jag har klurat på det här ett tag, och kommit fram till några lösningar som stämmer för mig just nu i det skede av livet som jag befinner mig i.

Meningen med livet är:
1. Att försöka bryta gamla mönster
2. Att göra någonting nyttigt i livet
3. Att inte bli som sina föräldrar
4. Att känna sig behövd
5. Att ha många på sin begravning

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats för varje punkt på denna lista, men måste hålla mig kort.

1. Att bryta gamla mönster är så extremt viktigt. Hela livet består av mönster, en viss uppfostran man har fått, fördomar man besitter, rutiner man alltid kör med. Så länge man kör sina gamla spår så kommer man inte utvecklas. Utveckling kräver förändring. Vissa rutiner kan vara bra, eller t.o.m. nödvändiga för att vardagen ska gå ihop, men dåliga mönster eller mönster som man känner igen från generationer innan och som inte går hand i hand med vad man själv strävar efter måste brytas. Det är så enkelt att göra si eller så för att man alltid har gjort så. Och så går man vidare i livet utan att något händer. Men livet är inte enkelt. Det är asläskigt, men face the fear för fan.

2. Att göra någonting nyttigt i livet. Som gynnar andra. Finns det något bättre? För ger man till någon annan så mår man, om man är normalt funtad, bra själv. Jag vill fortfarande åka till Uganda och volontärjobba, trots att många tycker det är en dum idé. Jag har ju egentligen ingenting att förlora på det. Jag har ingen familj, jag bor ensam, jag har inga framtidsplaner. Dör jag är det synd för min familj, men efter deras generation så är det ingen som kommer ihåg mig ändå. Så varför kan jag inte försöka hinna med lite nytta i livet, göra något värdefullt fotavtryck på jordens yta innan det är försent?

3. Att inte bli som sina föräldrar. Mina föräldrar har varit bra på många sätt! Jag är en bra människa, och det har jag mina föräldrar att tacka för! Men den generationen är så förlegad. Allt som styrs av någon dataliknande form är science fiction. Saker får inte förändras, de ska vara precis som förut. Auktoriteter, som t.ex. läkare får absolut inte ifrågasättas. Respekt för folk innebär inte ett ömsesidigt lyssnande, man får order och dom ska man lyda utan att ifrågasätta. Det är mina föräldrars dåliga sidor jag inte vill ta efter. Det skulle göra mig absolut livrädd! Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur lik mina föräldrar jag är. Både på gott och ont, och det är det där onda jag inte vill ta efter.

4. Att känna sig behövd är nog ett sorts behov jag tror att alla människor känner åtminstone någon gång under sitt liv. Det må tänkas vara själviskt att man vill vara behövd, men om man t.ex. gör nytta i livet för andra så blir man ju automatiskt behövd. Livet skulle kännas så onödigt om ingen alls behövde en, ens kunskap, ens vänskap, ens hjälp. Så som en förälder är behövd av sina barn vill jag vara behövd av någon/något, jag har bara inte kommit på vad ännu. Drar man det ytterligare så skulle jag kunna säga att man vill bli saknad och efterlängtad också, men då har man plötsligt kommit in på ett egocentriskt tänkande istället, och det är inte samma sak.

5. Att ha många på sin begravning innebär att man har många vänner. Har man många vänner så har man i mina ögon lyckats som människa på det sociala planet. Man har lyckats med att lyssna, att bli lyssnad på, att underhålla och bli underhållen, att gråta mot eller bli motgråten, att argumentera med, att bråka med, att ge eller få råd, att älska. Tänk vad hemskt det hade varit att begravas och ha sig själv som enda sällskap.

MMmmmm! Dagens middag blev lite i GI-anda, för nu måste jag tappa lite vikt känner jag. Jag bara äter heeeela tiden. Och det är lika gott som det ser ut må jag lova! Duktig jag *klapp på egen axel*

Resistenta blir en skräck för världen

Jag läste i Expressen idag (www.expressen.se/halsa/1.1921603/resistent-tuberkulos-okar-i-varlden) om att tuberkulosen börjar bli resistent mot antibiotika. Då menar man såklart att själva bakterien är resistent, eftersom tuberkulos är en bakteriesjukdom. Det är fruktansvärt farligt med multiresistenta bakterier, och de börjar dyka upp mer och mer. Kommer det bli en ny epidemi om ett tiotal år? Tuberkulosen är inte utrotad utan är fortfarande ett stort problem i bl.a. Afrika och Asien och bland Aids-smittade och det är många i världen som har tuberkulos i både aktiv och passiv form, men frågan är om människor kommer att dö av tuberkulos lika vanligt som de gjorde för bara hundra år sedan nu när antibiotika inte biter?

Antibiotika är något som gemene man inte kanske har full förståelse för och som missbrukas mycket. Det verkar som om det finns någon slags övertro på antibiotika, att den ska klara ALLT! Men man får inte glömma kroppens egna fantastiska immunförsvar! I Sverige är antibiotika receptbelagt (och tur är väl det!) men i exempelvis USA är antibiotika i vissa former receptfritt. Och i.o.m. detta också förödande! Man smetar på någon antibiotikakräm på något sår och "vips" så läker det och man blir frisk.

Och värst är djurägarna! De vill så gärna, så gärna att veterinärerna ska skriva ut antibiotika för minsta lilla skrapsår- där ännu en gång i övertron på att det är det allra bästa. Och så säger veterinären nej, eftersom anibiotikan inte får missbrukas och användas för mycket, och det slutar med att djurägaren blir skitförbannad. "Han/hon ville inte ens skriva ut antibiotika till Skrållan!" Det man inte tänker på är alla gånger när man var liten och trillade av cyklar eller på grusiga, skitiga fotbollsplaner och skrapade upp hela knän och armbågar. Inte rusade man iväg till doktorn och fick recept på antibiotika då? Man tvättade med tvål och vatten (icket att förakta!) och fick något fint Bamseplåster på det, och sen klarade kroppen alldeles utmärkt att läka såren själv.

Det som de flesta inte förstår är att antibiotikan som smetas på eller petas i, alltid kommer ut ur kroppen på något sätt. Och när det kommer ut i naturen finns alltid risken att bakterier blir resistenta. Likväl måste man alltid fullfölja en antibiotikabehandling i exempelvis tio dagar, även om man känner sig frisk på fyra för om man inte fullföljer det så kan man istället bidra till att kroppen utvecklar en resistens. Och blir bakterier resistenta mot antibiotika så är det kört. Det finns väldigt många olika bakterier, och jag kan tänka mig att det blir ett helvete att försöka hitta nya antibiotika som ska slå ut alla "klassiska" sjukdomar som härjar i dagsläget. Finns tid till det, och finns det ekonomi för det?

Och vilka är det som råkar mest illa uti denna antibiotikahärva? Jag har svårt att tänka mig att det är vi i väst, som betalar mer i sjukhuskostnader (för besök och receptkostnader) än vad en afrikansk familj tjänar på en, två månader i lön. De som råkar illa ut är de vars land inte har ekonomin för att låta stora medicinbolag tillverka och sälja mediciner som är livsnödvändiga. Och det är inte dessa människor som slösar på antibiotikan, utan det är vi. Hur bakvänt kan det bli egentligen?

Antibiotikan har räddat miljontals människor i världen, och är enligt mig en av de absolut viktigaste uppfinningarna i världshistorien, så det finns ingen anledning till att förstöra den!
Men den kan inte heller göra mirakel om inte förutsättningarna är de rätta. Personligen har jag absolut ingen övertro på antibiotikan.En person som stod och står mig mycket nära proppades full av alla möjliga antibiotikapreparat när hon var mycket sjuk. Men hennes kropp kunde inte läka sig själv av andra orsaker, vilket gjorde att den efter en hård kamp gav upp. Så har du möjlighet så se till att din kropp är och förbli frisk för det räcker långt, ibland kanske till och med längre än antibiotikan...

Voltige!

Idag har vi varit med klassen och provat på voltige! Jag måste medge att det var väldigt roligt, jag fick blodad tand! Inte så att jag ska bli mästare på att göra konstiga konster på en enormt stor häst, men om jag får chansen att prova igen så gör jag gärna det!

Jag är så stolt över våra elever! De vågade riktigt mycket och de lyckades bra! Hästarna var 1,73 m i mankhöjd, så det är ju en bit att falla ned. Men ändå så vågade nog alla iaf att stå på hästen. Jag känner mig lite som en stolt morsa till allihopa. Roligt! :)

Kärt återseende

I dag (eller igår blir det nu) så hade jag en magisk stund hemma hos mamma och pappa! Jag var ensam i huset och det var alldeles tyst. Då satte jag mig ned och började spela på pianot! Jag har inte spelat på det sen mamma gick bort, jag har inte klarat av det tidigare. Jag har inte spelat på pianot på minst 1,5 år, om inte mer. Det har ropat på mig, men jag har svikit. Men då, just då kändes det plötsligt rätt! Och det var falskt och ostämt, men kändes underbart att få smeka tangenterna ännu en gång! Låta fingrarna leka över oktaverna, känna rytmen i armleden.

Mitt älskade piano! Jag är här nu igen! Du har saknat mig, liksom du har varit saknad!