29-års-ångest

Ok. Det har hänt en del.
Jag hälsade på en vän och hennes sambo som bor i Bryssel. När planet skulle landa i Charleroi hade det varit en flygkrasch där, så vi skulle landa i Austint istället, men precis innan dess så ändrade dom sig och landade slutligen i Liege. Sen gick inga bussar, för Ryanair hade svårt att fixa det, så vi skulle ta tåg, men då hade tågchaufförerna strejk, så det slutade med att jag hookade upp med tre andra och delade en taxi till huvudstaden Bryssel. Helgen var dock rolig och gick (för) fort!

Veckan efter det flög jag ned till Kroatien, stannade under helgen, hann gå på två partykvällar innan det var dags att hjälpa min far att köra bilen tillbaka till Sverige. Resan var problemfri, förutom att vägarna saknades i Polen (det var stora gropar överallt så att folk fick köra längs vägrenen nästan ut på åkern för att komma runt hålen) och att jag måste ha varit årets tråkigaste sällskap eftersom jag sov så gott som hela tiden när jag inte satt framför ratten. I vanliga fall är jag ett bra resesällskap, men jag är sliten efter allt arbete detta halvår så jag passade på att sova så fort jag fick chansen. Stackars pappa.

Nu sitter jag här i min soffa och inväntar den stora dagen. Om exakt 7 timmar och 35 minuter så fyller jag 30 år. Jag har blandade känslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Dels känns det hemskt. Jag har inte åstadkommit något värdefullt under alla dessa år. Jag står stilla, mitt liv har mestadels varit misslyckat. Min mamma får inte uppleva min 30-årsdag. Samtidigt så känner jag mig fortfarande ungdomlig. 30 är ingen ålder idag, iaf. inte i Stockholm. Jag har inga rynkor än, jag får fortfarande visa leg på systemet, jag är ute och dansar rave timmar i sträck och åker hem på tidiga morgonkvisten. Har jobb, inkomst, bil, lägenhet, många vänner och är generellt sett översocial! Men det är en klen tröst. Jag tror egentligen inte jag har accepterat det här, men jag har ju inte direkt något val. Plötligt är jag mycket äldre än mina vänner, jag är inte längre 20-någonting, jag är verkligen 30. Herregud. Vad hände egentligen? Ångest.