I morse vaknade jag utvilad efter att ha sovit i nästan tio timmar, dock med avbrott eftersom jag somnade framför TV:n och sov i soffan fram till 5 i morse. (Kul tjej, va. Vilka fantastiska fredagskvällar... att sova framför TV:n). Sen när jag började röra på mig, dvs. efter att jag varit ute i solskenet på morgonhundpromenaden, så vaknade min kropp och då kom den. Den där mensvärken. Fy i helvetet.
Jag klarar smärta ganska bra tycker jag och har generellt sett inte problem med detta i vanliga fall, men idag var det fan i mig inte nådigt. Jag hann trycka i mig 2 alvedon och hoppade snabbt in i en skållhet dusch i ett lindringsförsök, men det här var det värsta jag varit med om. Kramperna fick mig att stå dubbelvikt i badkaret, och jag höll på att svimma flera gånger när de satte igång. Fick stödja mig mot väggen för att inte falla ihop. Jag tog mig på något sätt till sängen där jag blev liggande, jag förmådde inte att röra mig överhuvudtaget. Där önskade jag verkligen att jag haft någon hemma som kunnat hjälpa mig att hämta värmekudden och smärtlindring. Eller kanske gå ut med hunden sen ifall kramperna inte ville ge sig. Men är man själv får man klara sig själv. Krypa till köket går ju också. Men det var inte så skönt.
Jag kände mig illamående och ville nästan kräkas, fick frossa och jobbigt att andas. Jag fick hyperventilera för att få luft överhuvudtaget. Det är inte roligt när det blir såhär. Jag hade tur som var hemma en lördag, tänk om det hänt under en föreläsning på jobbet? Vem vill hyperventilerande krypa ut ur klassrummet? Nu är dagen iaf lite förstörd, för nu när kramperna äntligen släppt har jag ändå tungt huvud och lite yrsel och kan inte göra något av det jag tänkte idag.
Fast jag måste åka till jobbet. Det ligger en daggmask på en papptallrik på vår skohylla. Våra elever tog den till jobbet för en redovisning men glömde honom där. Så de ringde mig igår och bad mig speciellt att ta ut honom, men det glömde jag när jag gick hem för dagen. Det är en sak om masken torkat ihop för att jag glömde honom helt, men nu kom jag ju ihåg honom och då kan jag inte bara strunta i honom med vetskapen om att han ligger där och dör. Han kanske känner samma kramper som jag. Det är ingen varelse värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar