Det svarta fåret

Jag är starkare än hon. Vi funkar på helt olika sätt, men jag är starkare. Alla daltar alltid med henne. Jag har alltid undrat hur hon lyckas, det är ju inte så att jag är otrevlig eller ful på något sätt, vi är ju uppfostrade likadant, men mig daltar ingen med. Jag har alltid fått vara det svarta fåret.

Varför måste man behandlas hårdare, bara för att man är starkare? Det fattar inte jag.

Hon har alltid varit den fromma. Hon som är klok och vis. Jag har däremot alltid ställt till med trubbel. Ställt till med trubbel för att jag är envis, för att jag inte fogar mig, för att jag säger vad jag tycker eller för att jag inte håller med, för att jag inte gör som alla förväntar sig, för att jag är ogift (ja, det måste ju vara något FEL på mig!), för att jag ställer krav. Det tar aldrig slut. Vad jag än gör, så är det fel. Fel, fel, fel.
Jag har alltid fått höra det från mina närmaste, att jag ställer till problem. Det är så bra att det finns en till i familjen som kan hålla kvar det goda ryktet. Som har lyckats med det heliga, att följa "normen". Att inte höras för mycket, inte vara för uppseendeväckande, aldrig säga emot. Att vara en Svensson. Det är fan i mig mer Svenssonhysteri här än i hela Sverige.

Hon lever ett Desperate houswife-liv, på en gata där alla har lika fina hus, det tävlas i tysthet om den finaste gräsmattan eller flashigaste utegrillen. Fruarna tävlar om mest vältrimmad mage, och mängden quality-time med sina vackra, perfekta barn. Så bra att dom har lyckats så gott! Dom kanske aldrig har levt ensamma? Aldrig kämpat för att hålla uppe sin egen stolthet, när det verkar som om alla andra försöker dränka den?
Försökt hålla självkänslan i topp, utan att ha en enda jävel som säger något snällt till en på veckor? Det är fan i mig inte lätt att berömma sig själv. Man är sin värste domare.
Vad vet dom om att komma hem och ha tusen saker att berätta, men som får sväljas ned i huvudkudden istället när man ska sova? Vad vet dom om de nätter när man saknar någon man förlorat, när man rasar ihop och bara vill ha en kram av någon som är nära? Man får krama sig själv. Säga åt sig själv att resa på sig, borsta av sig och börja om igen. En ny dag nalkas, kanske någon som lyssnar idag? Eller inte.
Sorry, jag vet att hon gör det med all välgärning, men jag kan bara inte ta emot råd från någon som aldrig har varit där.

Jag är bara så innerligt trött på att aldrig vara rätt, att bli dömd av andra. Jag duger aldrig. Jag dömer mig själv redan, räcker inte det?

03.55

Klockan är snart fyra på natten och jag kan inte sova.

Har för mycket som går runt i mitt huvud.

Jag blir galen snart.

Jag går och käkar en macka istället tror jag.

Lite positivt också...

Bläddrar igenom min blogg, vad deppigt det är.

Det är lite samma stuk på mina dagböcker, drömböcker och diktböcker. Jag har en förmåga att skriva oftast när jag känner mig mörkare än det vanliga yberglada.

Så i detta inlägg måste jag bara skriva att jag är glad!

Jag har jäkligt kul i livet just nu, ibland bromsas det av stunders allvar, livets stora gåtor, jobbiga insikter, människor man saknar, men jag har min hälsa, jag har min familj, alldeles underbara vänner, ett jobb, en fin (men rörig) lägenhet, och jag är inte dum i huvudet!

Viva la vie! :D

Minnen

Det är konstigt det där med hur udda minnen från ens förflutna bara kan komma fram utav någon lustig trigger. Triggern denna gång blev en gammal lapp jag hittade, skriven av min syster. Det måste ha varit för länge sedan, för det kan jag se på hennes stil, den penna och det specifika papper hon använde när hon skrev det. Hon nämnde tvättmaskinen i meddelandet, och genast kom bilden av vår gamla tvättmaskin från mitt barndomshem upp framför mina ögon. Den som fungerat i 20 års tid, den som krånglat, den min mor svurit åt när knapparna trillskades.

Och med tvättmaskinen kom även bilden av hela tvättstugan. Hade jag blundat hade jag nästan kunnat känna strukturen på väggarna i den lilla korridoren in, och lukten av fukt och tvättmedel. Hade det varit vinter hade jag hört och luktat in torkskåpet med sitt karaktäristiska buller. Men det är en evigt stängd dörr, liksom hela barndomen, och det tycker jag gör jätteont. Jag älskade min barndom även om den stundtals var prövande. Jag vill dit igen, men det går aldrig.

Även här om kvällen när jag var ute var jag plötsligt tillbaka i min barndoms ljuva sommarkvällar. När det aldrig blev mörkt, när det började bli lite kallt om de shortsprydda benen, alldeles rispiga från trädgrenar och buskar efter kvällens upptäcktsfärder. Lilla parkvägen som jag kunde utan och innan, varje liten vrå, varje liten bärbuske man kunde snylta från. Vilka grannars tomt man inte vågade passera. Lilla parkvägen som blev läskig när det var mörkt ute, och som blev "halvvägs-märket" för mig och min bästis Helena när vi skulle mötas eller skiljas för dagen. Känslan av att dagen var till sin ände, och den sorg det även innebar.

Dessa förnimmelser dyker upp lite när som helst, och pågår bara någon hundadels sekund.

Men ack, vad jag älskar dessa hundadelssekunder!

Drömmer igen

Nu är det sommar, och det är sol! Och det är lite lugnare på jobbet. Jag har tid över att egentligen skriva klart x-jobbet, något som går långsamt, eller inte alls. Skärpning! Jag bara måste.

Jag har också plötsligt tid över att fixa i ordning hemma, i förrigår fick jag för mig att möblera om kl. 23 på kvällen. Hade storartade idéer, det blev väl sådär. Soffjäveln, som jag älskar så mycket, måste ut. Den tar upp halva lägenheten i storlek. Så nu står allt i små högar överallt i lägenheten. Men sängen är fri och det är huvudsaken, så att man kan sova när man blir trött.

Mitt drömmande har blivit mer intensivt igen. Drömde om mamma, jättetydliga och starka drömmar. Jag måste börja skriva ned dom igen, men denna gång är det ingen kommunikation från henne till mig, det är snarare mina egna minnen och upplevelser som reflekteras i drömmarna. Jag vet inte hur jag ska tolka dom. Jag jobbar lika intensivt på natten som på dagen i min hjärna. Har alltid gjort. Jag tror jag tänker för mycket. Eller i allafall hela tiden.

Nej.

Nej, nu får det allt vara nog. Mitt liv består endast av att jobba heltid och springa på olika sorters föreningsmöten. That's it. Jag har ingenting emot mötena, de är ofta produktiva vad det än handlar om, men ibland känns det som om man ger fingret tas hela handen och en liten bit av armen om det går. Jag inser att jag måste säga stopp nu på riktigt, för man måste ju ha lite egentid också. Jag vet snart knappt vad egentid är, vad det ordet betyder. Jag brinner även för andra saker, de saker som även kallas mina hobbies. Jag har massor av hobbies, men jag hinner ju aldrig med dom. Tyvärr är livet fullt av prioriteringar, jag måste börja lära mig att jag inte kan prioritera allt och alla andra hela tiden. Nu kanske det är dags att prioritera mig själv. En liten del kommer att falla bort. Men jag får ta det.
Nej är ett bra ord att börja med.

Badkar

En gång berättade en kursare till mig i biologin om hur han var precis innan en tenta.
Han beskrev sig själv som ett badkar, fyllt med vatten (korvstoppad kunskap) upp till badkarskanten. När han sedermera satte sig ned i bänken och fick det vita, tomma papperet framför sig, var det som om badkarsproppen drogs ur, all kunskap flödade och han skrev ned precis allt han kom på. Beskrivningen var så bra tycker jag, för jag kunde dels se det hela framför mig, och dels känna igen mig själv i scenariot.

Jag är lite av ett badkar nu. Fast inte gällande tentakunskaper utan sparare att prata. Jag är fasiken gjort för att prata, synd bara att folk får skavsår i öronen. Man kanske borde skriva en bok istället. Det skulle bli en lång bok...