Moffa

Gud vad jag äter, jag äter hela tiden när jag är hemma. Nu har jag gått loss på chokladasken jag fick från Australien-släkten, jag är så onyttig och borde skämmas!
....*skäms*....

Sommaren

Min semester blev inte som jag tänkt mig. Den blev inte så bra som jag önskade och framför allt hade behövt. Semestern gick mest åt att ta hänsyn till att andra skulle ha en bra semester, för andras semester är bevisligen mer helig än min. Halva semestern blev perfekt, den andra halvan värdelös. Men hur illa det ändå var har jag så svårt för att sommaren är över. Jag saknar min semester, jag saknar det adriatiska havet och de (oftast) bekymmerslösa timmarna på dygnen. Jag saknar ljudet från kajen, och lukten, det luktar sommar! Här hemma luktar det höst. Hur fint och varmt det än är i solen så luktar det höst.

Jag sitter här i vintersverige varje år och undrar varför jag är kvar? Jag älskar sommaren, jag älskar ljuset, de lätta kläderna och doften av hav. Sommaren gör mig glad och ung, jag känner mig vacker och inte så ensam under sommaren, folk vaknar till, blir trevliga och umgås. Sen kommer vintern som stänger in. Det blir mörkt och kallt och tungrott, och folk försvinner från stadens gator. Man bär tunga, tjocka och svettiga kläder och det är surt och mulet när man råkar stöta till folk av misstag. Man ser inte en själ. Det blir ensamt. Dagarna blir likadana och tillsist vet man inte när på dygnet det är, eftersom det är mörkt hela tiden. Jag säger inte att jag hatar vintern, för det gör jag inte, men vintern är fin i tre veckor. Sen räcker det för mig. Och jag föddes i Sverige... Sverige är inte rätt land att bo i när man älskar sommaren, eftersom det är sommar i snitt 1,5 månader om året om man räknar rent och vackert sommarväder. Jag kanske är mer sydlänning än svensk ändå? Visserligen har Sverige fantastiska årstider, när det är höst är det verkligen höst, när det är vinter är det verkligen vinter. Men det är fint i små mängder, förutom sommaren, den är vacker hela tiden.

Så jag sitter här, halvgammal, och tiden bara rinner iväg. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv, för det händer ju inte så mycket. Inte så mycket som är roligt. Jag menar inte att livet ska vara roligt hela tiden, men det är ju kul om det händer något nytt i livet någon gång. Det är väl inte för mycket att begära? Men jag kanske ska ta mig lilla själv och flytta någonstans där det är sommar året runt? Inte för att något roligt kommer hända då, men då kanske jag inte känner mig så nedstämd av hösten. För jag blir ledsen av att tänka på att det är ett helt, långt jävla år kvar innan havet och solen, de bekymmerslösa timmarna, nagellacket som hinner torka innan man sätter det på nageln och glassen som smälter innan man hunnit äta upp den kommer igen. Och då är jag också ännu äldre.

Inspanad?

Oj, jag vet inte riktigt men det kan hända att jag har blivit inspanad! Det finns en husse som såg mig körandes i bilen bakom honom påväg till hunddagiset. Vi har setts i typ 20 sekunder tidigare, så jag måste säga att det var imponerande att han såg att det var jag, för han hade verkligen stenkoll!
Jag blir lite fånig nu, men det är lite spännande kul att någon därute har sett mig!
Och idag ringde jag och bokade bord till vår AW på puben och det var skotten som svarade. Alltså my god, den dialekten! Jag döööör! Och han är inte bara skotsk och fin, (och upptagen :( ) utan rolig också! Jävla helvetes skit. Kan han inte bara vara bög så man silpper sukta efter det där man aldrig kommer få?

The yrsel is back!

Well, liksom min gamla trogna parhäst Murphy som tyvärr återkommer då och då och stannar ett tag för att sen till min förtjusning försvinna, så har min andra (o)vän yrseln kommit tillbaka. Peppar, peppar sa jag för inte allt för länge sen för jag har inte haft den på ett par månader (sen maj?) men idag, jävla skit, så smög den sig på igen helt utan förvarning. Jag var ute på en lugn promenad en timme med hunden utan att känna något men när jag kommit in och tagit av mig skor och gick in i köket sa det svoosch och snurret började så pass att jag tog en tablett mot det för att rädda kvällen. Nu sitter jag i soffan och inväntar den tveksamma antisnurr-effekten och vill helst av allt äta eftersom jag är dödshungrig och kycklingfilén ligger och väntar på mig i köket. Jag som skulle fixa bulgur och hummus och allt. Nu blir det försent så det blir tråkmat om jag inte blir bättre. Fan! (Nu har jag svurit tillräckligt för idag tror jag).

Saknar dig!

Jag saknar dig mamma! Jag saknar dig med hela mitt hjärta! Det gör bara så ont ibland, som nu. Jävla helvete vad det gör ont. Jag är arg, jag är besviken, jag är ledsen och jag är upprörd! Jävla orättvisa, jävla smärta, jävla ensamhet, jävla liv. Drömde om dig i natt, jag var så förtvivlad. Det är bara att ge efter och gråta. Ut med smärtan! Om jag hade kunnat krama dig, bara en enda gång till...

300

Kollar filmen 300. När filmen kom var den häftigt gjord, men jag tycker faktiskt själva skådespeleriet är rätt töntigt. Det är ju trevligt med vältränade, halvnakna män, och Gerard Butler är ju aldrig fel, men i försöket att framställa spartanerna som kalla hårdingar blir de istället tomma idioter som gör idiotiska saker. Kanske asballt om man är ung, stridslysten grabb, men jag vet inte jag...
Och någon Xerxses-gud uppenbarade sig nyss som betedde sig extremt bögig (inget emot bögar alls, men jag tror inte det var riktigt det som dom tänkte sig när filmen spelades in). Men något jag irriterar mig mest på är att de skriker hela tiden när de talar. Som om det blir lite coolare när man skriker, lite mer allvar, lite mer HÖGTIDLIGT kanske? Mer HEROISKT? KANSKE NÅGOT JAG BORDE PROVA PÅ JOBBET..?
-"I HAVE TO GO AND TAKE A DUMP"
-"MAKE IT SO, AND SHOW NO MERCY!!"

Hållningen... det är hållningen!

Idag på bussen såg jag en riktigt fin kille. Det händer inte så ofta eftersom jag är extremt kräsen och jag är dessutom lite blind för sånt i vanliga fall, men jag antar att det är en släng av sommarromantiska tankar som dröjer sig kvar. Jag tänkte något i stil med "ge mig en städskrubb och en kondom" när jag såg honom vid första anblicken och sen smygtittade jag givetvis på honom hela resan hem, men självklart bodde han ju inte där jag bodde. Jag funderade lite på varför jag tyckte just denna man var så fin, och kom på att det måste varit hållningen. Han hade en sån snygg hållning! Det är bara så grymt snyggt med män med bra hållning! Mums, mums! Så sträck på er killar! Om inte för min skull (uuuuh) så för er egen!