Ikväll kommer pappa hem igen!

Ikväll kommer pappa och min kusin Kata hit till Sverige! Pappa har varit borta nu sen april, så han är efterlängtad! De har kört hela vägen hem från Kroatien, skulle tagit färjan från Polen men pga. blåst var alla avgångar inställda. Så de var tvugna att köra via Tyskland och Danmark istället. Jag ska dit och fixa middag. Det blir nog laxbulgurotto för dom! :)

Jag tog en lunchpromenad med hunden och passerade söta byggkillen med kompis, har inte sett dom på flera dagar. Jag hade min ipod och de höll på och kånka runt på saker så det blev liksom inget ordentligt hejande denna gång. :( Jag sa iaf. typ "hallåååå hallåååå", det lät nog fruktansvärt ansträngt och töntigt (så som det brukar göra när jag ska försöka impa) och jag hörde ju inte ens om de svarade eftersom jag hade musik i mina lurar. De har nog tappat intresset, om det någonsin funnits något (!?), för de jobbar på så hårt hela tiden och det känns så konstigt (och efterhängset) att avbryta det för att småprata när man egentligen inte har något att säga. De kommer iaf. tillbaka så då får vi se vilka drastiska åtgärder jag tar då... muahaha. Men inga framgångar där inte. Heller. :(

Läste i tidningen om konsekvenserna efter läkaren som gav för mycket narkosmedel till ett döende barn på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Nu vågar läkarna inte ge för mycket av någonting, vilket leder till att barnen lider istället. Reportern hade intervjuat ett par som förlorade sin lilla son, och hans sista stund i livet var panikartad och plågsam. Föräldrarna hade önskat att han fått vad som helst som hade knockat honom så han slapp det slut han nu fick. Jag kan förstå dom fullt ut. Jag började storgråta när jag läste artikeln, det gör så ont att tänka på. Stackars, stackars föräldrar och stackars barn! Jag kan bara inte tänka mig vilka fruktansvärda scener som utspelade sig i den stunden.

Döden möter vi alla, och vi möter den ensam. Men det känns så illa om det är plågsamt. Själva dödsögonblicket vet ingen hur det är, och jag hoppas för allas vår del att den är vacker och smärtfri, men tiden innan dess kan säkert vara nog så plågsam. Jag tror min mamma dog fridfullt och det är jag tacksam för. Det är många tankar som kommer nu, det är tunga tankar, det är existentiella tankar. Jag önskar bara att jag själv, när jag är jättegammal och har levt jättelyckligt, kommer sluta ändera genom att bara somna in, eller genom att typ sprängas i luften utan någon som helst förvarning när man sitter på en strand med en Pina Colada i handen och tittar på solnedgången. Men verkligheten ser ju inte ut så... Och verkligheten tänker jag på alldeles, alldeles för mycket.