Jag har inte så mycket att vara lycklig över just nu i mitt liv, mer än mitt jobb. Så jag måste göra något för att känna i allafall lite lycka i livet. Har man ingen egen lycka får man ta till sig andras lycka.
Förut blev jag så kluven när andra var lyckliga. Mina vänner är i den period av livet då de blir gravida, de köper hus, de har stadiga förhållanden alternativt förlovar sig/gifter sig och allt går så jävla bra hela tiden. Jag skulle också ha varit där om inte allting gick åt helvete för två år sen. Men nu är det som det är, jag är där jag är, jag får göra det jag kan.
Men denna kluvna känsla var svår. Jag var å ena sidan jätteglad för deras skull, det var ju mina älskade vänner som lyckades! Många av dem förtjänar dessutom att vara lyckliga. Men det gör ju jag också, men jag får inte det som dom får, vilket gjorde att jag å andra sidan kände mig ledsen och avundsjuk när det gick bra för dem.
Men nu, när jag insett att allt det som dom fått inte kommer att hända mig, nu, när jag har börjat acceptera min situation (eller gett upp kanske det också kan kallas), så känns det genast lättare att ta till sig andras lycka! Eftersom det ändå inte kommer att hända mig, så behöver jag inte bli ledsen och deppa ned mig över detta. Livet bara är så, varför vet jag inte men vi är alla bevisligen olika lyckligt lottade i livet. Kan jag inte vara lycklig över något för mig själv får jag bli lycklig över att andra i allafall kan vara lyckliga! För att jag ska vara lycklig måste någon annan vara det, och dela med sig av det till mig.
Så andras lycka är luften jag andas!
Jag har en manlig bekant som härom dagen visade mig en länk till en gård som han hade hittat på hemnet, dit han och hans antagligen perfekta och jättesöta flickvän skulle flyttat om de hade råd och om det låg rätt i tiden. Jag kan inte hjälpa att förtjusas av att han (trots att han är man) tittar på hemnet och drömmer om hästgårdar och om att bo på landet! Jag trodde inte sådana killar fanns!! Fler sådana killar till världen!
Jag vet ju att de självklart finns, men oftast inte (läs: aldrig) i min värld. Och att han vågade öppna sig en smula och visa lite av sina drömmar för mig var fint. För honom var det nog ingenting särskilt alls med det, men för mig betyder det mycket. Och en kille som dessutom kan öppna sig lite för en sådan alldaglig och obetydlig människa som jag!
Det han visade är ju saker som även jag, den eviga romantikern och stordrömmaren, har drömt om en gång i mitt liv; stora och starka drömmar som sedan kraschat sönder och gömts någonstans djupt inne i mig, någonstans där det är svårt att helhjärtat dra fram dem igen. Jag har gömt dem eftersom jag insett att de är och troligen förblir orealistiska, i allafall för mig. Jag vågar helt enkelt inte drömma igen. Det tjänar ingenting till. Det gör bara ont att se dem krascha igen. Och jag hade lyckats gräva ned dem så djupt, men så kom han och lyckades väcka dem till liv en smula igen. Och för stunden var det underbart att se någon annans fina framtidsdröm! Fast det var bara tillfälligt, snart var jag tillbaka till den hårda verkligheten. I allafall för min del. Men om han blir lycklig blir det i allafall några andetag till för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar