Det är lite lustigt tycker jag att alla får lite panik innan jul. Det är inte den ekonomiska paniken jag syftar på, eller paniken över att ordna stora släktjulträffen eller att hinna köpa alla (svindyra och materialistiska) julklappar. Utan det är den där paniken då alla måste hinna ses och fika och träffas och umgås. Innan jul, inte annars. Innan jul måste det ske. Hela oktober och november brukar passera utan några vidare livstecken från folk, men sen i slutet av november säger det bara BANG och så hör alla av sig (vilket självklart är alldeles underbart och ska inte klagas på, det gör jag inte heller). Men det är lustigt. "Vi måste ses innan jul, för sen hinner jag inte...". Jag känner snarare att "det är snart jul, nu hinner jag inte!" Vi har sjukt mycket att göra på jobbet, jag ligger grymt efter med rättningsarbeten och tiden finns inte. Det jag inte hinner under vardagarna eller vardagskvällarna, måste göras på helgerna. Så dom försvinner rätt fort också.
Däremot gör jag ju en hel del roliga saker, annars hade jag aldrig orkat. Och det finns några som hört av sig tidigare än "innan jul", och där är det snarare jag själv som inte hunnit (och har självklart dåligt samvete för detta). Hur ska jag hinna med alla människor jag vill träffa? Tiden finns inte, den räcker inte till.
Och allra sist, om den ens existerar, finns den lilla del av tid som som alltid hamnar längst ned på listan eller stryks helt, den där delen av tid då jag borde ägna mig åt mig själv, den där delen som kallas egentid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar