Fotfolket

Idag fick vi preliminärt besked på de kurser vi ska undervisa i nästa år. Jag fick i princip ingenting av det jag önskat. Det känns ju sådär. Det är visserligen kurser jag hållit i förut, så året skulle bli rätt enkelt, men jag blir lite ledsen över att jag inte fick något av det jag faktiskt är utbildad i. Det har lite med prestige att göra också. Varför gick jag i högskola i 5 år när jag inte får jobba med det jag kan? Varför söker de en lärare i de ämnen som jag redan är utbildad i? Och varför hamnar jag med de kurser som anses lägst i rang? Jag kommer aldrig bli geografi- och biologiläraren, jag kommer alltid vara "djurläraren". Och "djurlärare" får allra lägst betalt. Varför anses jag mindre värd än de andra lärarna? Medan andra höjs till skyarna och får toppositioner som de inte heller är utbildade för? Är det inte lustigt?

Vi sitter i samma sits, men jag hamnar längst ned, och du hamnar högst upp...

Jag kommer alltid tillhöra fotfolket. Stå och stampa i frustration längst ned. Utmaningen för mig blir inte att använda de kunskaper jag har, utan att orka traggla igenom kurser som jag inte har utbildning för.
Ibland funderar jag på om lärare ens är rätta yrket för mig. Jag har ju gått med dessa tankar ett tag. Blir jag ens en bra lärare om jag undervisar i sånt jag inte tycker är så roligt? Min motivation försvann rätt drastiskt. Det är också ett väldigt slitsamt yrke, det tar all min kraft och energi för jag ger mig in i det till 150 %. Det kanske även är därför jag lever ensam? Jag har ingen ork kvar när jag kommer hem att engagera mig i att hålla mig vacker eller träffa andra.

Jag vet inte.
Jag vet inte vad som är rätt för mig längre.
Jag kommer ingenstans.
Jag utvecklas ingenting längre.
Jag står stilla igen.