Där på bryggan

Det är konstigt ibland hur hjärnan fungerar.
Jag sitter i mitt ljusa kök, äter middag och mår allmänt bra.
Men så pluppar minnen upp. Från ingenstans.
Minnen som jag med flit har stängt in och trängt bort.

Jag är ensam på bryggan. Det är mitt i natten, några dagar efter att du lämnade oss.
Det är öde, svart och tyst. Hela naturen sover.
Vattnet är fruset, himmelen är glasklar. Det kunde ha varit en alldeles underbar vinternatt.
Stjärnorna lyser starkt och tryggt, de försvinner inte, inte så som du gjorde.
Det skär i min själ. Det brinner inombords. Hela jag brinner.
Det gör så ont att jag inte kan andas.
Jag gråter hejdlöst, jag vet inte om jag skriker.
Jag tror iaf att jag viskar, men jag får inte ut några ord.

Det är hur många minusgrader som helst, men jag känner inte det.

Jag vet inte hur länge jag sitter där, ihopsjunken på bryggan.
Känslan är nästan bedövande, det är nog hjärnan som stänger av.
Känslan är obeskrivlig.
Det är känslan av sorg.