Drömmer igen

Nu är det sommar, och det är sol! Och det är lite lugnare på jobbet. Jag har tid över att egentligen skriva klart x-jobbet, något som går långsamt, eller inte alls. Skärpning! Jag bara måste.

Jag har också plötsligt tid över att fixa i ordning hemma, i förrigår fick jag för mig att möblera om kl. 23 på kvällen. Hade storartade idéer, det blev väl sådär. Soffjäveln, som jag älskar så mycket, måste ut. Den tar upp halva lägenheten i storlek. Så nu står allt i små högar överallt i lägenheten. Men sängen är fri och det är huvudsaken, så att man kan sova när man blir trött.

Mitt drömmande har blivit mer intensivt igen. Drömde om mamma, jättetydliga och starka drömmar. Jag måste börja skriva ned dom igen, men denna gång är det ingen kommunikation från henne till mig, det är snarare mina egna minnen och upplevelser som reflekteras i drömmarna. Jag vet inte hur jag ska tolka dom. Jag jobbar lika intensivt på natten som på dagen i min hjärna. Har alltid gjort. Jag tror jag tänker för mycket. Eller i allafall hela tiden.

Nej.

Nej, nu får det allt vara nog. Mitt liv består endast av att jobba heltid och springa på olika sorters föreningsmöten. That's it. Jag har ingenting emot mötena, de är ofta produktiva vad det än handlar om, men ibland känns det som om man ger fingret tas hela handen och en liten bit av armen om det går. Jag inser att jag måste säga stopp nu på riktigt, för man måste ju ha lite egentid också. Jag vet snart knappt vad egentid är, vad det ordet betyder. Jag brinner även för andra saker, de saker som även kallas mina hobbies. Jag har massor av hobbies, men jag hinner ju aldrig med dom. Tyvärr är livet fullt av prioriteringar, jag måste börja lära mig att jag inte kan prioritera allt och alla andra hela tiden. Nu kanske det är dags att prioritera mig själv. En liten del kommer att falla bort. Men jag får ta det.
Nej är ett bra ord att börja med.

Badkar

En gång berättade en kursare till mig i biologin om hur han var precis innan en tenta.
Han beskrev sig själv som ett badkar, fyllt med vatten (korvstoppad kunskap) upp till badkarskanten. När han sedermera satte sig ned i bänken och fick det vita, tomma papperet framför sig, var det som om badkarsproppen drogs ur, all kunskap flödade och han skrev ned precis allt han kom på. Beskrivningen var så bra tycker jag, för jag kunde dels se det hela framför mig, och dels känna igen mig själv i scenariot.

Jag är lite av ett badkar nu. Fast inte gällande tentakunskaper utan sparare att prata. Jag är fasiken gjort för att prata, synd bara att folk får skavsår i öronen. Man kanske borde skriva en bok istället. Det skulle bli en lång bok...

Insikt

Ja, nu är jag där igen. Ännu en stor insikt i livet, denna gång att jag aldrig kommer bli oumbärlig. Fan, det gör ju lite ont faktiskt. Det är jobbigt att acceptera vissa saker ibland. :S

I made it!

Yes! Jag rodde det i land! En termin fixad, en nöjd klass och betyg som känns korrekt satta! Mitt livs första (och förhoppningsvis enda) genomförande och rättande av ett nationellt prov, en termin av tjat på elever som är lite för lata för deras eget bästa, en termin av roliga låghumorsskämt med kollegorna, en termin med diverse aktiviteter som voltige, bergsklättring och laserdoom med eleverna, en termin med rara reflektioner från tonåringar och deras totalt världsliga och naiva tankar om livet. Sötnosarna! Det blir ju inget sommarlov för min del, men jag känner mig jättestolt över mig själv och ger mig en stor klapp på axeln. Well done! Dessutom växer min rabarber på balkongen, så det kan inte bli bättre helt enkelt! Tjihoo! :)

Tiden är relativ

Jag har funderat på det där med tiden. Att den är så relativ. Den kan gå så himla fort, exempelvis på kvällen när man kommer hem och "har hela kvällen på sig", men knappt hinner blinka så har tiden mellan matlagning och sovdags redan passerat. Eller när man vaknar tre timmar för tidigt en morgon och somnar om med den trygga vetskapen om att hela tre timmar är kvar innan man måste plåga sig upp ur sängen, men knappt hinner stänga ögonen innan klockan ringer ilsket.

Likaså kan tiden vara extremt långsam; föreläsningar eller möten som aldrig tar slut... Man tittar på klockan för jämnan och kämpar med att inte låta tankarna fara iväg till andra dimensioner. Eller när det är minusgrader ute och man är trött och hungrig och väntar på att bussen ska behaga dyka upp, då kan tiden också gå väldigt långsamt. Det finns ett uttryck idag, "SL-minuter", något som måste vara synonymt med "African time" (vilket också kan jämföras med "Croatian time" om man vill...)

Jag tänker på fängslade Dawit Isaak i Eritrea som suttit där i 3161 dagar. Jag undrar hur han uppfattar tiden. Jag undrar hur långsamt hans tid går när han sluter ögonen för kvällen, jag undrar hur långt ett dygn är för Dawit. Mina minuter som försvinner på morgonen eller kvällen och mina minuter som känns så långa på busshållsplatsen ser jag plötsligt ur ett helt annat perspektiv, de känns plötsligt alldeles banala. Tiden är relativ, ibland är det bra, ibland är det alldeles fördjävligt.

Schizo, och så det där fruktansvärda oljebandet i USA...

Jag klagar alltid på att det inte händer något i mitt liv. Fast det händer ju faktiskt saker hela tiden. Sen jag skrev sist har det hänt massor.

En av mina bästa vänner förlorade sin pappa för några veckor sen. Även om det var väntat var det hemskt att få beskedet, för alla mina egna minnesbilder som fanns gömda någonstans långt och djupt nere i mitt minne forsade fram liksom en damm som brast. Jag har själv kommit vidare, men jag vet vad som väntar min vän och hennes familj. :( Jag vet hur svårt och ensamt det kommer bli för hennes mamma, jag vet hur många tankar och funderingar som "om" och "varför" som kommer att snurra utan stopp, jag vet hur ont min vän kommer att ha i sitt hjärta. Och det gör ont i mig, detta unnar jag ingen människa på denna jord. Mina tankar är hos dom, mina tankar är hos hennes pappa som funnit frid i en värld som vi inte kommer åt.

Jag har sagt upp mig från mitt extrajobb. Jag orkar/hinner inte mer. I 5 år har jag jobbat som personlig assistent till en flicka med en mental funktionsnedsättning (som det numera kallas). Uppsägningen var med blandade känslor. Det är skönt på ett sätt, nu finns mer tid över till mitt väntande x-jobb (*ångest*) och mig själv (faktiskt, lite ego måste jag få vara någon gång också). Men det är också lite sorgligt. Som personlig assistent växer man in i brukarens vardagsliv, det är en konst att inte bli personligt berörd av saker som sker i brukarens liv. Självklart är det svårt att komma hem och bara skaka av sig vad som hänt, om det hänt något.

Med risk för att låta en smula schizofren så har jag faktiskt ibland svårt att dra gränser mellan mina roller; yrkes-Sara och personliga Sara, och fest-Sara och samhälls-Sara blir ibland en enda Sara, och det är inte alltid optimalt. Det är också skälet till att jag tillslut valde att inte utbilda mig till psykolog... ;)

Jag var ute på Münchenbryggeriet och dansade trance för ett tag sen. Det var så grymt roligt!!! Jag är såld, folk får säga vad dom vill! Jag gillar at dansa till trance. Det finns så många fördomar, jag vet om dom, men jag har själv sett att även motsatsen till allt illa man hör också finns. Jag gillar så mycket musik, och i så olika genre, och jag ger alltid 150% på allt jag provar, så nu när det är trance eller synth blir det spektakulära outfits! Och det är sjukt kul! Sist på München sydde jag fast vita bomullsbollar på min kjol för att synas i UV-ljuset, men tji fick jag, för de lös inte alls. Vilken jäkla besvikelse!!! Dock så var min outfit originell, så jag var rätt nöjd iaf! :) Snart ska jag till Saturn return och köpa byxor, och kanske någon snygg topp på c.u.m. Fast smakar det så kostar det...

Jag måste också bara reagera över den totala oljekatastrof som sker just nu i USA. Fy fan, vad hemskt! Hur löser man ett problem i denna omfattning?

De bränner oljan för att förhindra den att komma till kusten. Dvs. att de bidrar ännu mer till den globala uppvärmningen. Men samtidigt är det problematiskt om de inte hindrar oljebandet (som sägs vara 8 mil långt!), för när det når deras kust kommer många biologiska biotoper att slås ut, fisket kommer påverkas, vilket i sin tur påverkar resten av landet (och då också resten av världen eftersom allt tyvärr verkar påverkas av vad USA sysslar med) och en hel lång kedja av katastrofala händelser kommer skapa en ohållbar situation. Pest eller kolera? Yikes. What to do, what to do???

Nej, nu ska jag äta lunch och jobba vidare, för nu har jag ventilerat mig tillräckligt för idag.

So long!

PS- Jag kanske borde definiera om mitt uttalande om att ingenting händer mig i mitt liv... -DS