Sköna söndag!

När jag var liten fanns ett program på TV som hette "Sköna söndag". De inslag jag mest kommer ihåg var  Bertil Svensson som hade hand om trädgårdsbiten (som Robert Gustavsson gjort träffande parodi på), ett inslag om mode med massa modeller på catwalk och Ingrid Schrewelius som kommenterade huruvida de bar tunt chiffong eller krossat sammet. Och så något inslag med ett hånglande par i en bubbelpool, som antagligen skulle stå för den romantiska delen av programmet där Malena Ivarsson kom med tips och råd.
Sköna söndag...

Jag har en egen skön söndag, fast jag känner frustration över att jag inte blir klar med inredningen hemma. Det är bara så förbannat mycket att släpa ned till källaren. Men en vacker dag ska även jag få det fint hemma så jag kan bjuda hem lite folk! :)

Träningsvärk

Ligger i sängen och så fort jag tänker röra på mig så påminner min mage mig om att den fick träna väldigt hårt fysiskt igår och att den helst inte vill röra på sig alls. Det kallas visst träningsvärk har jag hört. Det kommer nog bli värst i morgon när jag ska jobba på skolan. Stå där och dölja smärtan... haha!

PS- Nackdelen med förstärkta naglar är att om man väl råkar böja dom i ett slag mot något så gör det inte bara ont, utan så in i helvete ont!! -DS

Min hud, min hud

Ooh, jag har inte hunnit träna förra veckan alls. Tog inte igen någon träning under helgen, och har inte heller hunnit springa någonting inför Vårruset 2012, så det blev ett hårt pass idag på träningen!
Jag har misshandlat mina lår med friktion, så att sitta på plasttoasitsen var fan en plåga. Min hud, min hud, min stackars hud! Och mina armars hud är så gniden att det känns i varje hårstrå när de nuddar bordet jag lutar dem mot. Nä, nu är det nog dags att gå och duscha varmt och bli mjuk och len och sen sova! Men musklerna kom fram idag och sa hej iaf! Alltid något gott med det (fysiskt) onda!

Söndag 05.40

Igår blev en rolig men kort dag! Det startade med kosläppet i Kårsta, för att följas upp av en sen lunch på restaurang Piren vid Kungsholmen med vänner för att fira Kalle och Matts som sprungit Kungsholmen runt. Sen när jag kom hem blev jag sjukligt trött och gjorde en klassiker. Jag "skulle bara sova en timme eller två", så jag somnade vid 18 och vaknade upp 05.40 i morse...
12 timmars sömn. Jag missade alltså den fantastiska månen som alla skulle titta på i natt, Russin fick ingen middag och ingen kvällspromenad heller, och jag vaknade således i morse med kläder på och linser i ögonen (inte nådigt grusigt). Pigg som en lärka blev det till att ta en morgonpromenad med en rätt så kisssnödig hund. Vi styrde vår kosa mot Lötsjön.

Morgontimmar vid Lötsjön

Den lilla ån vid Lötsjön

Soluppgång i Kroatien

Och det var alldeles otroligt vackert! Jag älskar tidiga mornar, om de inte var så tidiga... Orkar sällan stiga upp så tidigt, men det är så fint innan allt vaknar. Så tyst och stilla. Man hinner rensa huvudet och tänka. På somrarna i Kroatien vaknar jag ofta tidigt, tidigt. Det kanske beror på värmen, men där är det alldeles underbart att vandra runt i stan innan alla vaknar. Det enda man har som sällskap är det tuffande ljudet av någon fiskebåt, och solen som börjar stiga mellan bergen för att kasta sitt guldiga ljus över staden.

Morgontimmarna i Sundbyberg är dock fåglarnas tid. Det var bara jag och Russin och hundratals fåglar. Längs golfängarna hade gässen flockats för att sova, och en morgontufsig andhane som vaknade av mig och Russin (som f.ö. ville äta varenda fågel) vankade långsamt fram till sin sovande andhona för att väcka henne. Det var bara så himla fint!

Där på bryggan

Det är konstigt ibland hur hjärnan fungerar.
Jag sitter i mitt ljusa kök, äter middag och mår allmänt bra.
Men så pluppar minnen upp. Från ingenstans.
Minnen som jag med flit har stängt in och trängt bort.

Jag är ensam på bryggan. Det är mitt i natten, några dagar efter att du lämnade oss.
Det är öde, svart och tyst. Hela naturen sover.
Vattnet är fruset, himmelen är glasklar. Det kunde ha varit en alldeles underbar vinternatt.
Stjärnorna lyser starkt och tryggt, de försvinner inte, inte så som du gjorde.
Det skär i min själ. Det brinner inombords. Hela jag brinner.
Det gör så ont att jag inte kan andas.
Jag gråter hejdlöst, jag vet inte om jag skriker.
Jag tror iaf att jag viskar, men jag får inte ut några ord.

Det är hur många minusgrader som helst, men jag känner inte det.

Jag vet inte hur länge jag sitter där, ihopsjunken på bryggan.
Känslan är nästan bedövande, det är nog hjärnan som stänger av.
Känslan är obeskrivlig.
Det är känslan av sorg.

31 med glans, och grönt eller lila?

Åh, det blev en alldeles suverän 31-årsdag!
Alldeles suverän, jag hade inte tänkt mig att den skulle bli så bra!
Det blev kramar på jobbet, jag var på jätteglatt humör, folk ringde, skickade sms, grattade på fb (typ 84 st! Geez...), solen sken nästan hela dagen och kvällen avslutades med att jag och två arbetskamrater gick och åt på nya favvostället Judit och Bertil på söder!
Jag beställde chevréost inrullade i proscuttioskinka, vilket var huuuur gott som helst, men det tråkiga var att det bara var två rullar, så det var lite väl lite mat för att det skulle räcka för mig.
Men umgänget var mycket trevligt och sen kom en kompis och droppade in halvtimmen innan jag åkte hemåt. Jag kände mig allt annat än ensam!

Igår var jag ute och sprang med Russin, jag tror det blev runt 3 km, kanske tom 3,5. Första löprundan innan Vårruset. Det var inte så jobbigt som jag tänkte mig faktiskt. Jag verkar ha lite kondis kvar ändå. Dock blev jag rätt rosslig i lungorna dagen efter, det är en del som måste upp och ur min kropp efter den sega vintern. Vi råkade hamna i Rissne centrum under joggingturen, en lördagkväll vid 22-tiden. Det kändes sådär för Rissne kan vara lite ruffigt, men det var lugnt ute. Och jag är ju inte så värst rädd av mig heller. Och så hade jag ju min livsfarliga, respektingivande killerdvärgpinscher med mig så det var ingen fara... ;)

Just nu känns det faktiskt rätt bra. Jag älskar lägenheten, det går jättejättelångsamt för mig att packa upp kartongerna men det skiter jag faktiskt i. Det är mitt hem. Och idag provmålade jag också i vardagsrummet, ljust grön och ljust lila och jag kan fortfarande inte bestämma mig. Men det lutar åt den gröna. Fast jag tycker den lila har fel nyans (lite för rosa) så jag kanske bör måla om igen med en annan nyans först innan jag bestämmer mig?
Jag måste få grunna lite på det där ett tag... grönt eller lila, grönt eller lila, grönt eller lila?

31

Jag borde egentligen sova nu, men jag har legat i sängen med hunden vid mina fötter och tittat på TV.
Hon är ett bra sällskap, och det enda sällskap jag har.

Min helg har varit väldigt bra, så jag ska inte klaga. Vill inte jobba i morgon fastän stämningen är mycket bra nu på senaste tiden. Tyvärr kommer det bli sjukt stressigt inför betygsättning och student, men som någon sorts skyddsmekanism för att undvika alla former av magsår så väljer jag att bara inte alls tänka på det just nu. Det man inte "vet om" (jag kan låtsas) mår man inte dåligt av. (Egentligen hatar jag det uttrycket, det känns som ett uttryck för idioter som är otrogna mot sin partner och väljer att inte säga något sen).

På onsdag, tråkigaste dagen i veckan efter tisdagen (slår alla tråkighetsrekord) så fyller jag 31.
Jag hatar det.
Det är inte roligt alls att fylla 31.
Inte någonstans.
Det är bara ren ångest.
Vad i helvete har jag åstadkommit i mitt 31-åriga liv? Hur har jag förbättrat världen? Vad är syftet med mig? Jag har fortfarande inte kommit på det.

Jag kommer ihåg förra året eftersom det var 30 år, strecket som säger att man är vuxen och borde ha kommit någonvart. Året där man borde uppfyllt alla de drömmar man haft och de normer som finns.
Och så tänker jag på året som har gått, och inser att ingenting har hänt. Flytten är det bästa ever, men det är ju strax innan min födelsedag som det hände, jag borde ha flyttat tidigare.
Och jag tänker på vad som hänt alla andra. Alla jävla barn som sprutar ur folk till höger och vänster, alla glimmande förlovningsringar/bröllopsringar, alla fantastiskt rymliga asdyra och prettoinredda hus och alla dessa jävla soliga resor till alla länder med foton som man ska sitta och avundas. Det är ungefär vad alla andra har lyckats med detta år. Grattis. Ni har lyckats med normen.

Och min pappa har åkt till sitt andra hem i utlandet och min syster hinner inte träffa mig på onsdag. Jag har inga som helst möjligheter att bjuda hem folk på fika; dels är lägenheten en oreda och dels måste jag spara pengar då det gått _väldigt_mycket i april månad (födelsedagar, AW, bensin, utflyttnings/inflyttningsprylar, snabbmat, ansökan till olika bostadsföreningar, etc etc) så jag kan inte köpa värsta maten till någon som skulle orka sig hit. Vilket då innebär att jag inte heller har råd att gå ut och äta på onsdag.

Så det blir till att sitta ensam hemma med hunden. Jag är så less på att vara ensam hela tiden. Det är inte bra för mig, jag är inte gjord för att vara ensam för länge. Just nu känner jag mig ensammast i världen. Ibland känns det som om jag kommer vara ensam i hela mitt liv. Och det värsta är att jag börjar inse att det faktiskt är ett autentiskt alternativ, inte bara någon fantasi-farhåga.

Jag kommer baka en liten kaka till mig själv på min födelsedag. Sitta och blåsa ut det lilla ljuset till födelsedagssången jag sjunger själv. Precis så som dom gör parodier på i alla filmer.
Och det är ungefär så jag känner mig i min aktningsfulla ålder av 31 år.
Som en jävla parodi.