Knuten i magen

Idag fick jag reda på att jag är den 4:e sämst betalda på mitt jobb. Jag är således också en av fyra som jobbat här längst och som har en 5-årig högskoleutbildning i ryggen.
Det kändes onekligen alldeles fruktansvärt förjävligt.

Och snart ska en person komma hit för att söka en lärartjänst, hon har ingen lärarutbildning eller särskild erfarenhet av arbete i skola och kommer med stor sannolikhet att få samma lön som jag, fick jag reda på idag. Om inte mer. Varför är jag inte värd  mer? Vad är det som de andra (flera utan utbildning och erfarenhet) har som är värt 2000-4000 kr mer i lön än jag? Jag sliter röv på det här stället. Mitt jobb tar hela mitt liv.
Det känns onekligen ännu mer förjävligt.

Jag har också talat i förtroende med folk om våra löner, men fick veta idag att de inte talat sanning om sina löner. Att de ligger högre än de sagt. När jag har varit ärlig i mitt svar.
Det känns onekligen överjävligt.

Jag får en knut i magen av det här. Jag mår inte alls bra av denna sortens orättvisa. Det tär extremt mycket på mig. Det känns onekligen förjävligt och jag måste göra något drastiskt åt detta innan jag tappar all tro på mig själv.

Halvfart

Nu är det banne mig sommarlov! Fast bara för eleverna. Vi andra har ju semestertjänst, så vi får jobba vidare, men jag måste erkänna att det är skönt att vara elevfria för en liten stund. Och dessutom vara ute i god tid för en gångs skull. Jag kommer inte hinna allt jag tänkt mig, eftersom min kropp och mitt sinne automatiskt gått ned på halvfart sen den sista eleven gick ut genom dörren, men jag kommer hinna med betydligt mer denna termin än jag gjort tidigare och det känns onekligen bra! Vi har bra koll inför nästa år, även om det är ännu fler nya elever och nya lärare som tillkommer. Lite spännande är det allt!
Och idag bokade och betalade jag resan till Kroatien i sommar. Har dessutom två dagar i Sverige innan jag åker, så jag kommer hinna pyssla lite hemma. Kanske måla om då? Jag är full av framtidsplaner nu gällande lägenheten. :) Det känns inte bara onekligen bra, utan jävligt bra. Och nu har nedräkningen börjat, nu är det bara två arbetsveckor kvaaaaaaar! Wiiee!

Rosé

Är inte det lite överskattat? Jag vet inte. På Tjärnö, när vi var 11 flickor och 3 män, när solen sken och havet skimrade, när saltvattnet stänkte och måsarna skriade, när vår ledare Johan -som f.ö. var född för att vara i våtdräkt- spelade gitarr på altanen, då smakade rosévinet fantastiskt!
Men nu smakar det mestadels lite surt. Min kompis hade en gång ett rosévin som var rätt gammalt, och smakade hur gott som helst! Det var sött och ganska starkt. Man kanske borde lagra rosévin?

Hrvatska!

Jag skriver alltid om stress och jobb, men mitt liv består faktiskt av annat också. Idag hann jag rensa lite kartonger och tjuvlyssnade på matchen mellan Kroatien och Irland (såklart). Och Kroatien vann! Tjihoooo!

Rusar

Tiden rusar, den rusar så fort!
Ibland känns det som om jag står i mitten av en karusell, och livet och tiden är det som snurrar runt mig. Fortare och fortare. Finns ingen broms. Nu har maj månad gått sjukt fort, en tredjedel av juni har redan passerat, våra treor har tagit studenten, idag gick resten av eleverna på sommarlov och jag sitter i soffan och undrar vad som hände...?
Och så gjorde jag fransk manikyr, men mina förstärkningar på naglarna börjar bli slitna så det blev inte så fint. Jag måste göra om naglarna snart. För första gången. Så feminint av mig. Jag gjorde en nödlösning nu med beigerosa nagellack, men det ser ut som rökskadade naglar så det blev inte så fint det heller. Men jag orkar fan inte ta bort det. Det får vara beigerosarökmissfärgade naglar.
Godnatt.

Kolmården

Nu var det nog ett antal år sen jag var på Kolmården senast. När kan det ha varit? Försöker memorera från min privata dators bildbibliotek och har ett vagt minne av att mappen med djurbilder heter Kolmården 07. Det betyder att det var 5 år sen jag var här sist. Nu är vi här med våra elever och det är spännande och roligt att se Kolmården backstage. Idag var vi inne i djurstallarna och jag blev helt förälskad i en alldeles ENORM Watussi-tjur som hette Mojje. Han ville bli kliad på halsen, och jag ville ta med honom hem... :)

Klia däääääär!

Vi åkte också linbanan och ibland gav de höga elstängslen och den lilla linbanevagnen starka Jurassic Park-liknande känslor. Men det var smidigt och vackert fixat, mycket bättre än när man var tvungen att köra genom parken, vänta i evigheter i slussarna och inte se djuren eftersom de gömde sig i skuggan.

Nu börjar kvällen och jag är trött men har asmycket jobb kvar. Att vara lärare på heltid är verkligen vad det låter som.

Fotfolket

Idag fick vi preliminärt besked på de kurser vi ska undervisa i nästa år. Jag fick i princip ingenting av det jag önskat. Det känns ju sådär. Det är visserligen kurser jag hållit i förut, så året skulle bli rätt enkelt, men jag blir lite ledsen över att jag inte fick något av det jag faktiskt är utbildad i. Det har lite med prestige att göra också. Varför gick jag i högskola i 5 år när jag inte får jobba med det jag kan? Varför söker de en lärare i de ämnen som jag redan är utbildad i? Och varför hamnar jag med de kurser som anses lägst i rang? Jag kommer aldrig bli geografi- och biologiläraren, jag kommer alltid vara "djurläraren". Och "djurlärare" får allra lägst betalt. Varför anses jag mindre värd än de andra lärarna? Medan andra höjs till skyarna och får toppositioner som de inte heller är utbildade för? Är det inte lustigt?

Vi sitter i samma sits, men jag hamnar längst ned, och du hamnar högst upp...

Jag kommer alltid tillhöra fotfolket. Stå och stampa i frustration längst ned. Utmaningen för mig blir inte att använda de kunskaper jag har, utan att orka traggla igenom kurser som jag inte har utbildning för.
Ibland funderar jag på om lärare ens är rätta yrket för mig. Jag har ju gått med dessa tankar ett tag. Blir jag ens en bra lärare om jag undervisar i sånt jag inte tycker är så roligt? Min motivation försvann rätt drastiskt. Det är också ett väldigt slitsamt yrke, det tar all min kraft och energi för jag ger mig in i det till 150 %. Det kanske även är därför jag lever ensam? Jag har ingen ork kvar när jag kommer hem att engagera mig i att hålla mig vacker eller träffa andra.

Jag vet inte.
Jag vet inte vad som är rätt för mig längre.
Jag kommer ingenstans.
Jag utvecklas ingenting längre.
Jag står stilla igen.