Alright.
Jag har ju planer, det har alla.
Jag har planer för min närmaste framtid, och planer för framtiden om något år.
Planerna för min framtid ut ur ett långt perspektiv är en karamell jag suger på ett tag till, det kommer sannerligen att bli allmäna nedräkningar, ångest, förväntan och hysteri inför det så småningom, men för att ens nå dit måste jag klättra upp för det första stora berget, vilket är att slutföra min uppsats. Det berget är sjukt stort eftersom jag jobbar heltid samtidigt och aldrig finner ro att slå mig ned och läsa in mig på det jag ska. Men man kan alltid börja med att strukturera upp den kommande veckan.
Måndag:
-Omdömen klara.
-Säckpipan klar.
-Boka tågbiljett till lördag.
Tisdag:
-Träna! Yay, 1:a gången på nya gymet! #Note to self: ta inte livet av dig i maskinerna! Långsamt tempo!!
-Uppsatsen för i helvete!!!!!!!!!!!!!!
Onsdag:
-Tvätta kläder.
-Uppsatsen för i helvete!!!!!!!!!!!!!
Torsdag:
-Kanske en powerwalk på morgonen, om jag orkar...
-Föredrag hundar, kommer ta hela kvällen. Måste förberett lektionen till fredag långt innan detta, annars blir det till att sitta uppe till 02 igen. Och det vill jag inte. Jag är gammal nu.
Fredag:
-Dö i soffan. Inte svara i telefon. Vara lite asocial. Duscha i 30 minuter. Gud så skönt!
Lördag:
-Bröllop i Västerås, och det sista för i år. Sen ska jag inte gå på bröllop på minst 5 år till.
Söndag:
-Hem igen och kanske, kanske gymma?
-Uppsatsen för i helvete!!!!!!!!!!!!
Saker som borde göras under veckans gång (men som antagligen inte kommer hinnas med som jag tänker mig, vilket kommer göra mig stressad):
-Uppsatsen för i helvete!!!!!!!!!!!!
-Planera lektionerna för veckan, innan de faktiskt börjar. Är trött på tröskelpedagogik!
-Rätta alla arbeten så att omdömena faktiskt kan få vara omdömen -på riktigt.
-Pimpa bilen innan försäljning. Hm, när ska jag hinna med det?
-Beställa biljett till Australien? Tiden går, tiden går... Jag vill åka NU och bara strunta i allt annat.
Tänk om man kunde göra så. Hur underbart hade inte det varit?
Så nu får jag ta ett djupt andetag och vänta in halvhysteriska vecka 45.
Here we go!
söndag, november 04, 2012
fredag, november 02, 2012
Jag har äntligen vaknat!
Just nu genomgår jag en livskris, eller det har jag gjort i flera år nu fast min livskris är uppdelad i små delar. Jag vet inte om jag är på väg att lösa den eller inte.
Jag har insett att jag har tappat mig själv för ett par år sedan pga en rad oförutsedda händelser som jag inte var beredd på, och nu försöker jag komma ikapp och hitta mig själv igen. Jag har förändrats rätt så mycket av livet och nu vet jag inte riktigt vem jag är. Men jag tror jag gillar den jag är.
Det är en jävla process som tar lång tid och jag är en otålig människa och vill att det ska lösas NU!
Jag vill ha ett facit som säger åt mig om jag är rätt eller fel. Om jag är på rätt eller fel väg. Eller snarare ett facit som säger vad jag gör för fel.
Men jag är också en långsam människa, eller seg kanske är ett bättre ord.
Jag är sist med allting, och det har tagit ett tag för mig att acceptera det. Eftersom jag är otålig så gillar jag det inte. Men någon måste väl vara sist med allting också, antar jag. Alla andra i min omgivning börjar med sådant som förväntas av en människa i min ålder. Jag är glad å deras vägnar, men ibland blir det lite för mycket att ta in för en person som jag. Som inte lyckas med det som alla andra lyckas med. Jag ser inte mig själv som ett misslyckande, inte än. Jag väljer att se det positiva med att vara friare än alla andra. Det tråkiga är att jag är rätt så ensam på den nivån just nu.
Jag har påbörjat processen med att acceptera att mitt liv inte alls blev, och antagligen inte alls blir, vad jag hade hoppats och tänkt mig. Jag står inför ett helt öppet hav och utan varken segel eller roder och vet inte vad som väntar när jag simmar i. Min framtid är därför helt osynlig, vilket både är väldigt lockande men också skrämmande. Jag har en plan, men eftersom inget någonsin blir vad jag tänkt mig, så undrar jag över hur den planen kommer att bli? Kommer det äntligen bli rätt? Eller tom bättre än jag tänkt mig? Kommer jag känna mig "hemma"? Kommer jag känna mig "rätt"? Kommer jag känna att jag tillhör det livet på riktigt?
Jag vet inte heller om jag ska kämpa mig blodig med mina framtidsplaner eller om jag borde låta tiden bara gå. Jag har låtit tiden bara gå nu i ett par år med inställningen att "händer det så händer det" och insett att det inte händer ett jävla skit. Det som hänt är tack vare min bångstyrighet och vilja.
Så det blir till att kämpa mig blodig.
Som en jävla tjur.
Jag ska krossa er alla!
Jag har insett att jag har tappat mig själv för ett par år sedan pga en rad oförutsedda händelser som jag inte var beredd på, och nu försöker jag komma ikapp och hitta mig själv igen. Jag har förändrats rätt så mycket av livet och nu vet jag inte riktigt vem jag är. Men jag tror jag gillar den jag är.
Det är en jävla process som tar lång tid och jag är en otålig människa och vill att det ska lösas NU!
Jag vill ha ett facit som säger åt mig om jag är rätt eller fel. Om jag är på rätt eller fel väg. Eller snarare ett facit som säger vad jag gör för fel.
Men jag är också en långsam människa, eller seg kanske är ett bättre ord.
Jag är sist med allting, och det har tagit ett tag för mig att acceptera det. Eftersom jag är otålig så gillar jag det inte. Men någon måste väl vara sist med allting också, antar jag. Alla andra i min omgivning börjar med sådant som förväntas av en människa i min ålder. Jag är glad å deras vägnar, men ibland blir det lite för mycket att ta in för en person som jag. Som inte lyckas med det som alla andra lyckas med. Jag ser inte mig själv som ett misslyckande, inte än. Jag väljer att se det positiva med att vara friare än alla andra. Det tråkiga är att jag är rätt så ensam på den nivån just nu.
Jag har påbörjat processen med att acceptera att mitt liv inte alls blev, och antagligen inte alls blir, vad jag hade hoppats och tänkt mig. Jag står inför ett helt öppet hav och utan varken segel eller roder och vet inte vad som väntar när jag simmar i. Min framtid är därför helt osynlig, vilket både är väldigt lockande men också skrämmande. Jag har en plan, men eftersom inget någonsin blir vad jag tänkt mig, så undrar jag över hur den planen kommer att bli? Kommer det äntligen bli rätt? Eller tom bättre än jag tänkt mig? Kommer jag känna mig "hemma"? Kommer jag känna mig "rätt"? Kommer jag känna att jag tillhör det livet på riktigt?
Jag vet inte heller om jag ska kämpa mig blodig med mina framtidsplaner eller om jag borde låta tiden bara gå. Jag har låtit tiden bara gå nu i ett par år med inställningen att "händer det så händer det" och insett att det inte händer ett jävla skit. Det som hänt är tack vare min bångstyrighet och vilja.
Så det blir till att kämpa mig blodig.
Som en jävla tjur.
Jag ska krossa er alla!
söndag, september 23, 2012
Fattiglapp
Jag brukar verkligen inte slösa pengar. Jag har alltid haft lite pengar på ett sparkonto. Ifall att. Jag kanske lever över mina tillgångar såtillvida att jag har kör och äger en bil när jag kan åka kommunalt, eller att jag lägger ut över 2000 kr på att någon kommer hem till mig och rastar hunden eftersom jag inte kan ha henne på jobbet. Och tittar man på mina bankuttag så säger 90% av dom bensinpengar eller matkostnader. Ingenting annat. Inte detta halvår.
Däremot har det varit en galen sommar med bröllop och möhippor var och varannan helg. Sådant är inte billigt ska ni veta. Det är resor och boenden och presenter och aktiviteter. Det har varit inbrott i min bil i somras som kostade mig ännu mer pengar. Så september månad har nog varit den absolut värsta månaden ekonomiskt för mig på flera år. Jag har fått tömma alla mina sparkonton, jag är skyldig min far pengar och jag har fått sälja mina värdepapper. Och det enda jag betalat för har varit- mat. Att leva.
Jag har avsagt mig alla hobbies, alla aktiviteter som kostar något (föriutom bröllopen för dom går jag på om jag så måste sälja min kropp). Jag har tömt alla mina skåp på soppor och hårt bröd. Och jag längar fruktansvärt mycket efter tisdag när lönen kommer! Jag har nog inte längtat efter en lön såhär mycket sedan jag var fattig student!
Det skulle bara vara så fruktansvärt skönt om jag fick ett tillskott i min budget så jag är ikapp igen. Jag hatar att ligga back ekonomiskt, det är en av de största stressmomenten jag har svårast att klara av.
En Triss kanske? En sisådär 100 000 kr i månaden i 25 år? Tja, varför inte?!
Däremot har det varit en galen sommar med bröllop och möhippor var och varannan helg. Sådant är inte billigt ska ni veta. Det är resor och boenden och presenter och aktiviteter. Det har varit inbrott i min bil i somras som kostade mig ännu mer pengar. Så september månad har nog varit den absolut värsta månaden ekonomiskt för mig på flera år. Jag har fått tömma alla mina sparkonton, jag är skyldig min far pengar och jag har fått sälja mina värdepapper. Och det enda jag betalat för har varit- mat. Att leva.
Jag har avsagt mig alla hobbies, alla aktiviteter som kostar något (föriutom bröllopen för dom går jag på om jag så måste sälja min kropp). Jag har tömt alla mina skåp på soppor och hårt bröd. Och jag längar fruktansvärt mycket efter tisdag när lönen kommer! Jag har nog inte längtat efter en lön såhär mycket sedan jag var fattig student!
Det skulle bara vara så fruktansvärt skönt om jag fick ett tillskott i min budget så jag är ikapp igen. Jag hatar att ligga back ekonomiskt, det är en av de största stressmomenten jag har svårast att klara av.
En Triss kanske? En sisådär 100 000 kr i månaden i 25 år? Tja, varför inte?!
onsdag, september 19, 2012
Oslo
Yep. Så har man varit på sin första Sensation White i Oslo.
Det var roligt att bli av med den oskulden!
Det var fantastiskt med alla vitklädda människor!
Det var succé att jag bar en vit peruk!
Dock var det tre saker jag irriterade mig lite på:
1) Det var vårt gäng, och resten var 18 år.
2) 18-åringar kan inte hantera alkohol. Jag hann se tre stycken spy redan utanför arenan vid 19-tiden innan vi ens blivit insläppta. Inne så kom 18-åriga killar vinglandes fram och försökte klämma en på brösten och magen i hopp om att man skulle börja hångla med dom. Dom fick käftsmällar istället.
3) Jag hade nog väntat mig mer show. Introt var ascoolt, sen avtog det lite under kvällen. Några fyrverkerier avfyrades här och var för att hotta upp stämningen lite. Men det hela slutade vid halv tre på natten med att DJ:n säger: "We started early and we finish early, that's how they do it in Oslo. Thank you and good night." Sen tände de i taket och vi alla fick överrumplade gå hemåt.
För övrigt är Oslo en vacker stad, jag tyckte mycket om den. Men de är lite lustiga allt, de där norrmännen. De tog inte Visa-kort på kortautomaterna för de specialabbonerade bussarna (för turister) utan bara norska bankomatkort. Hur ofta har en turist ett norskt bankomatkort?
De sa inte till att vi satt på "fel" taxistation under kall nattetid. Det kom dom på efter en halvtimme och sa till då. Great, tack. De hade bara sett oss vänta där och hört oss ringa taxi och fråga om bilar.
Och så är det dyrt. Nej, det är dyrare än dyrt! På arenan kostade två par öronproppar 90 NKR!
Likaså en smörgås! EN smörgås! Och skåp kostade 100 NKR!
Om jag träffar en norrman kommer jag nog inte att bo i Oslo iaf.
Det var roligt att bli av med den oskulden!
Det var fantastiskt med alla vitklädda människor!
Det var succé att jag bar en vit peruk!
Dock var det tre saker jag irriterade mig lite på:
1) Det var vårt gäng, och resten var 18 år.
2) 18-åringar kan inte hantera alkohol. Jag hann se tre stycken spy redan utanför arenan vid 19-tiden innan vi ens blivit insläppta. Inne så kom 18-åriga killar vinglandes fram och försökte klämma en på brösten och magen i hopp om att man skulle börja hångla med dom. Dom fick käftsmällar istället.
3) Jag hade nog väntat mig mer show. Introt var ascoolt, sen avtog det lite under kvällen. Några fyrverkerier avfyrades här och var för att hotta upp stämningen lite. Men det hela slutade vid halv tre på natten med att DJ:n säger: "We started early and we finish early, that's how they do it in Oslo. Thank you and good night." Sen tände de i taket och vi alla fick överrumplade gå hemåt.
För övrigt är Oslo en vacker stad, jag tyckte mycket om den. Men de är lite lustiga allt, de där norrmännen. De tog inte Visa-kort på kortautomaterna för de specialabbonerade bussarna (för turister) utan bara norska bankomatkort. Hur ofta har en turist ett norskt bankomatkort?
De sa inte till att vi satt på "fel" taxistation under kall nattetid. Det kom dom på efter en halvtimme och sa till då. Great, tack. De hade bara sett oss vänta där och hört oss ringa taxi och fråga om bilar.
Och så är det dyrt. Nej, det är dyrare än dyrt! På arenan kostade två par öronproppar 90 NKR!
Likaså en smörgås! EN smörgås! Och skåp kostade 100 NKR!
Om jag träffar en norrman kommer jag nog inte att bo i Oslo iaf.
onsdag, september 12, 2012
Degen
Ja. Det är min mage jag talar om. Den där degiga. Vad hände sen sommaren? My god, jag måste börja röra lite på mig. Jag som var så fin i somras.
Jag fick ledigt över jul. Detta innebär att jag har möjlighet att åka till Australien på semester. Dock har jag inga pengar att åka för, så det känns ju lite trist. Det är det enda som hindrar mig just nu. Om, OM jag åker vill jag vara lite mer tränad. De har ju sommar där, jag måste alltså vandra runt i bikini och degig mage. Suck.
Jag fick ledigt över jul. Detta innebär att jag har möjlighet att åka till Australien på semester. Dock har jag inga pengar att åka för, så det känns ju lite trist. Det är det enda som hindrar mig just nu. Om, OM jag åker vill jag vara lite mer tränad. De har ju sommar där, jag måste alltså vandra runt i bikini och degig mage. Suck.
onsdag, september 05, 2012
Hösten
Alltså, jag som älskar att skriva, men inte har tiden... :(
Jag gillar den här bloggen och jag måste bättra mig!
Jag behöver skriva av mig för jag har så många planer inför framtiden nu så jag måste strukturera upp mig och rita mindmaps för att få ordning och kunna planera i mitt överbelastade lilla huvud.
Jag måste erkänna att mina framtidsplaner är en enorm morot och att jag egentligen inte vill något annat än att strunta i allt jag har här och bara göra det jag har som plan, typ NU, men det kan jag inte. Men att veta vad man vill göra i framtiden, iaf den närmaste framtiden (1-5 år) ger mig ett enormt lugn och en lättnadskänsla som genererar massor av energi! Jag tänker inte låta mig slås ned av arbetsstress och mörka höstkvällar i en ostädad lägenhet, jag ska framåt och utåt i livet (ännu mer). Jag vet precis vad jag vill göra, nu är det bara tre saker som hindrar mig från att nå mitt mål:
1) Måste göra klart uppsatsen -working on it!
2) Måste skaffa mig pengar -den där är ju knepig...
3) Måste tillgodogöra mig mer tid -den där är ännu värre men jag har bättrat mig något.
Hm. Svårt i dagens samhälle när man pusslar ihop vardagen efter hysteriska krav och förväntningar, inte minst från mig själv. Men jag har ingått en helig pakt med mig själv att hålla gott mod hela vägen tills jag når mitt mål. Säga nej mer än ja denna termin. Inse att man inte kan göra mer än sitt bästa och att folk helt enkelt får ta det. Jag behöver pepp och glad musik och sömn och LJUS och massor av choklad. I'm getting there!
Har massor att skriva av mig om men det får bli en annan gång. Jag hinner ju inte nu... (here we go again...)
Jag gillar den här bloggen och jag måste bättra mig!
Jag behöver skriva av mig för jag har så många planer inför framtiden nu så jag måste strukturera upp mig och rita mindmaps för att få ordning och kunna planera i mitt överbelastade lilla huvud.
Jag måste erkänna att mina framtidsplaner är en enorm morot och att jag egentligen inte vill något annat än att strunta i allt jag har här och bara göra det jag har som plan, typ NU, men det kan jag inte. Men att veta vad man vill göra i framtiden, iaf den närmaste framtiden (1-5 år) ger mig ett enormt lugn och en lättnadskänsla som genererar massor av energi! Jag tänker inte låta mig slås ned av arbetsstress och mörka höstkvällar i en ostädad lägenhet, jag ska framåt och utåt i livet (ännu mer). Jag vet precis vad jag vill göra, nu är det bara tre saker som hindrar mig från att nå mitt mål:
1) Måste göra klart uppsatsen -working on it!
2) Måste skaffa mig pengar -den där är ju knepig...
3) Måste tillgodogöra mig mer tid -den där är ännu värre men jag har bättrat mig något.
Hm. Svårt i dagens samhälle när man pusslar ihop vardagen efter hysteriska krav och förväntningar, inte minst från mig själv. Men jag har ingått en helig pakt med mig själv att hålla gott mod hela vägen tills jag når mitt mål. Säga nej mer än ja denna termin. Inse att man inte kan göra mer än sitt bästa och att folk helt enkelt får ta det. Jag behöver pepp och glad musik och sömn och LJUS och massor av choklad. I'm getting there!
Har massor att skriva av mig om men det får bli en annan gång. Jag hinner ju inte nu... (here we go again...)
måndag, augusti 20, 2012
Mina vackra vänner!
Idag åt jag ute med två av mina söta vänner!
De har i princip allt, de är snygga, de har jobb, boende, tar ansvar, är trevliga och roliga. Och de är singlar och har sån otur med killar. Vi är egentligen alla tre i samma sits. Vi träffar bara svin, män som beter sig svinigt, män som vill ha kakan och äta den, eller så har man bara vanlig förbannad otur.
Jag blir bara så ledsen av att se dem så ledsna. Jag önskar att jag kunde säga eller göra något som tröstar, men jag kan/vet inte vad.
Jag kan inte hjälpa till genom att säga att det händer något på den fronten snart, för det har inte hänt mig och jag tror inte på det själv. "Det händer när du minst anar det" är den absolut värsta, falska och skittråkiga klyschan man kan säga till tjejer som vi, och det är alltid, alltid den man får höra. "Det händer när du anar det" kan ta sig i arslet. Dock har jag efter denna sommar hamnat i en fantastisk sommarflow i huvudet och självkänslan är mestadels på topp, så jag tänker inte på männen lika mycket som mina söta vänner. Jag skiter i vilket nu, jag har andra planer för framtiden och det ger mig en enorm styrka! Och vilja! Jag vill att de också ska hamna i den här flowen och få må lite bättre. Men det går ju inte riktigt, men jag önskar att de inte var så ledsna.
De har i princip allt, de är snygga, de har jobb, boende, tar ansvar, är trevliga och roliga. Och de är singlar och har sån otur med killar. Vi är egentligen alla tre i samma sits. Vi träffar bara svin, män som beter sig svinigt, män som vill ha kakan och äta den, eller så har man bara vanlig förbannad otur.
Jag blir bara så ledsen av att se dem så ledsna. Jag önskar att jag kunde säga eller göra något som tröstar, men jag kan/vet inte vad.
Jag kan inte hjälpa till genom att säga att det händer något på den fronten snart, för det har inte hänt mig och jag tror inte på det själv. "Det händer när du minst anar det" är den absolut värsta, falska och skittråkiga klyschan man kan säga till tjejer som vi, och det är alltid, alltid den man får höra. "Det händer när du anar det" kan ta sig i arslet. Dock har jag efter denna sommar hamnat i en fantastisk sommarflow i huvudet och självkänslan är mestadels på topp, så jag tänker inte på männen lika mycket som mina söta vänner. Jag skiter i vilket nu, jag har andra planer för framtiden och det ger mig en enorm styrka! Och vilja! Jag vill att de också ska hamna i den här flowen och få må lite bättre. Men det går ju inte riktigt, men jag önskar att de inte var så ledsna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)