Här sitter jag och borde göra allt annat än skriva i bloggen. Jag borde skriva överklagan till försäkringsbolaget, men det är jobbigt så jag vill inte. Inte just nu. Jag borde också skriva min D-uppsats i geografi, ett jobb som stått helt stilla. Jag MÅSTE bli klar med den, jag vet om det och jag ska. Jag ska... Ska är ett bra, diffust ord. Har sovit oroligt inatt och drömt mycket och konstigt, så det var rätt skönt att få vakna. Men jag är fruktansvärt improduktiv, jag måste skärpa mig snart.
Jag har hittat ett gammal block där jag skrivit massa brev och dikter (jag var tydligen rätt djup som tonåring) från år 2000, dvs. jag var precis 19 år fyllda och hade börjat mitt första jobb.
Det som slog mig var vilken sorgsen själ jag var (redan) då. Jag var ledsen över mycket, men allra mest över att jag var så oattraktiv och ensam. Och nu när jag sitter här, 10 år senare och med mycket, mycket mer i mitt bagage, känner jag precis likadant som då.
Jag är en extremt positiv människa i grunden, annars hade jag inte levt idag med all den nedstämdhet jag känt och gått igenom, men det gjorde mig förvånad att läsa detta. Jag kommer inte ihåg att jag grubblade så mycket redan då, när jag inte ens hade skäl för det. Till skillnad från vad jag har idag att grubbla på. Min hjärna har en alldeles fantastisk förmåga att sålla bort det som är svart och gör ont, och bara komma ihåg det som är soligt och bra. Men jag kommer alltså inte ihåg nästan någonting av mitt tidigare liv, vilket inte verkar vara ett gott tecken. Eller så kanske jag bara har extremt dåligt minne. Också. Det känns som om jag inte är så bra på någonting snart.
Min granne våningen under låter konstigt, han nyser så huset rasar, han gäspar så alla vaknar och så utstöter han höga gruffljud lite titt som tätt sådär som gamla gubbar gör. Han lever ensam, så det är inga andra "underliga" ljud som kommer därifrån, men det är ändock irriterande. Jag är tydligen i en lättirriterad period. Don't mess with me.
Ikväll ska jag jobba extra, fast jag inte vill längre. Jag har tröttnat så mycket. Tyvärr är det så att det finns en liten man som visar intresse för mig när jag är ute och jobbar, och som inte alls fattar att det inte är besvarat. Jag tycker det är rätt jobbigt. Jag har ybertydligt visat mitt ointresse genom att hellre prata med andra, säga att jag är så trött och bara vill hem, inte vilja dansa till musiken och sitta och titta på min mobiltelefon hela kvällen. Sist skulle han spela mystisk och gick fram till mig och pikade mig att jag satt med mobilen (men fatta piken för i h-vete), och så skulle han vara flörtig och tog mig i ansiktet, och där gick gränsen. Nästa gång får han en örfil. Detta har gjort att jag inte alls ser fram emot att jobba, ännu mindre än jag gjorde tidigare. And if you touch my face, I will slap yours!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar