Torsk och zuccinibulgur

Idag gjorde jag något bra! Jag mailade Lena, jag fick äntligen iväg ett viktigt mail! Woho!
OK, det tog bara 2 veckor att få det gjort. Great.
Idag gjorde jag stekt torsk och zuccinibulgur till middag, det var asgott! Jag har börjat med veckomatsedel nu, och ska bli yberstrukturerad!

Såå himla gott!

Jag ska bara...

Idag ska jag ta tag lite i mitt väntande x-jobb. Jag har blivit jättelat av att gå omkring och inte göra något, så nu tar det mig en halvtimme bara att öppna ett mail. Inte för att datorn är seg, utan för att jag gör allt annat istället. Jag ska bara...

Fast nu måste jag maila Lena om min idé, så det ger lite stress=bra!

Igår trillade jag av hästen. Det måste ha sett helt sjukt roligt ut! Jag red barbacka på volten, och han såg något som han blev livrädd för, men innan han galopperade iväg i panik så hann jag hasa över och av hans stora mjuka rumpa. Det var nästan som om han halvsatte sig ner för att jag skulle åka av innan han drog. Som tur var sprang han direkt till stallet, så det hände inget med honom, och som tur är har jag rumpa och lår, så jag landade mjukt. Jag har inte några blåmärken alls idag faktiskt. Det var bara så snopet.

Jag skrev igår att det inte fick hända något, typ att jag skulle bryta benet och ligga kvar på stallbacken, och det var några sekunder där innan jag hasade av Hjalle som jag hann tänka "Fan, det är inte sant!", men som tur var bröts inget! Det var väl tur!! *positivt tänkande*

Hata CSN

Ja, jag hatar CSN. Det är sjukt vilken tid det tar för dom att skita ut lite pengar. Jag har verkligen ingenting i min plånbok och är alldeles fruktansvärt stressad över detta. Det i sin tur ger ju inte direkt några välmåendekänslor hos mig. Gud vet (haha, vilket jävla skämt) hur mycket jag bara längtar, längtar, längtar efter lite lugn och ro i mitt liv! LUGN och RO! Lite smidighet! 

Så jag kan slippa den tunga klumpen i magen som varit där i snart 2 år, slippa tigga pengar från min stackars pappa som tar sina sparpengar eller slippa skammen när jag inte ens kan betala veterinärräkningen. Då kanske jag kan laga riktiga middagar för jag har rätt mat hemma, och inte hoppa över middagar och trycka i mig sötsaker under tiden jag jobbar för att orka. Jag måste ju jobba för att dra in några pengar, men tiderna är precis vid middagstid och hela kvällen, så det blir ju inte till att hinna laga middag eller äta ordentligt på jobbet, vilket leder till min nya mysmage. Fast det är fel ord, det är ingen jävla mysmage. Jag hatar den. Också. Men bara att kunna slippa sovsvårigheterna på kvällarna, slippa magontet och den svullna kroppen med utslag eller att bara kunna få skratta hejdlöst åt något roligt som jag annars missar för jag går i mina egna bekymrade tankar. Lite lugn och ro var det... Går det att önska sig i julklapp? 

Min syster klagar att hon inte har pengar, hon har just färgat håret x 2. Jag har inte ens råd att köpa toapapper. Och det får absolut inte hända något, för det har jag inga pengar till. Bryter jag benet får jag sitta där med brutet ben. Några alvedon kanske hjälper. Fast de börjar ju också ta slut. Jag måste köpa alvedon, allergitabletter och nässpray, men det finns inte ens på kartan. Jag får gå omkring och inte kunna andas helt enkelt. Det är lugnt. 

Jag tänkte sälja min trasiga bil och skulle beställa nytt registreringsbevis, för mitt försvann någonstans i flytten. Men det går ju inte, det kostar 100 spänn. Jag ska försöka sälja min soffa, en loftsäng och en hylla kanske, men jag måste ner nu till källaren och mäta upp dem så jag vet hur stora de är. 

Min granne är efter mig för jag har lovat att plugga engelska med henne (stress), men jag ska till stallet ikväll och fodra och ta in hästar, fast det inte alls ingår i kontraktet. Nu är jag ju där igen, att alla utnyttjar mig. Jag hatar det. Också. Jag ska ta in en ny häst från hagen, den kommer antagligen vara asstressad eftersom allt är nytt, och utanför stallet blåser det storm och är mörkt, så det är ju bäddat för att jag just ska trilla, bli översprungen och bryta benen. Men jag får ligga kvar där på stallbacken, jag har ändå inget planerat i morgon förutom tvätten. Det är lugnt.

Orolig för min vän

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har en mycket nära vän som spårat ut totalt. Hon tycker hennes beteende är jättehäftigt och vill att man ska bli avundsjuk eller glad, men jag blir bara mer och mer bekymrad. Hon beter sig som en tonåring som just upptäckt sex. Jag är verkligen inte intresserad av andras sexliv, varken hennes eller någon annans. Om någon ligger med kungen själv bryr jag mig inte. Sex har alla människor på ett eller annat sätt, hon är inte den enda i världen. Och tittar man på livet i helhet är sex bara en liten pyttedel av ens liv. Det finns så mycket mer annat som är viktigt! Men det kanske krävs lite mer motgångar i livet för att man ska börja inse det? Hon säger själv att hon är erfaren, men jag tror egentligen att hon inte är det, för varje ny kille är den bästa upplevelsen hon haft. Hon har kanske inte varit med om så mycket ändå? 

Jag har inte energi att hjälpa henne mer, och den dagen hon kraschar, för det gör hon eftersom hon inte är så stark som hon tror, så kanske jag inte kommer kunna vara där som jag var förra gången. Jag säger inte att jag själv är exemplarisk, jag har mina egna demoner att leva med, men jag försöker iaf. inte förvärra dom. Jag tycker synd om mig själv ibland, men jag är medveten om att det bara är jag. I slutet är det ändå ingen som tycker synd om dig, så sluta vara martyr eller offer. 

När jag frågar henne hur hon egentligen mår så svarar hon att hon inte vill tänka på det (underförstått att hon egentligen inte mår så bra men skiter i det). Men baby, what goes around comes around. Sanningen om ditt välmående kommer jaga dig, och hitta dig och straffa dig. Du väljer att vara olycklig och har egentligen bara dig själv att skylla. 

Hårda ord, jag vet, men de är sanna. Jag vet inte om du läser detta, och gör du det så kommer du bli arg. Det har du blivit förut när jag har haft rätt om dig och det var jobbigt att tillsist inse det själv. Men jag står även för det. En vän ska inte bara hålla med, en vän ska också varna när det går för långt. Du vet var jag står och det skäms jag inte för. 

Det är bara jobbigt att se ens vän göra sig själv illa, och inte vilja sluta, och samtidigt inte kunna göra något åt det. Jag har mitt eget att ta hand om.

Update

Ok. Först ville ingenting fungera, och sen hände allt på en gång. Jag blev registrerad, mitt handledarintyg blev skickat till CSN och Lena med avhandlingen hörde av sig. Allt på samma dag. Fast, det var ju självklart tvunget att ta ut sig genom att min självriskperiod hade gått ut på Rustis försäkring, så jag hade såklart inte nog pengar att betala räkningen vid återbesöket. Det känns så himla genant att inte ha pengar, man får stå där och skämmas och be om faktura. Det är himla tur att man känner personalen!

Jag hinner oftast inte se Svenska Hollywoodfruar mer, och tur är kanske det. Jag blir så himla upprörd på fru Anka, hon är ju elak. Tycker det är så häftigt att fräta sönder sniglar, och sist tycker hon tydligen också att det är ok att daska till sina barn på rumpan. Det som jag tycker är mest obehagligt är att hon är så fruktansvärt kändiskåt! Hon berättade om ett gym som hon gick på, och lade till mitt i meningen "och så är det ju bara massa kändisar som går där". Who cares? Hon vill klämma in heela namnet Paul Anka när hon pratar om sin man, för att visa hur känd han är, eller? Hon bara måste påpeka hur dyra hennes skor är, så vi alla vet hur mycket hon kan slösa när hon shoppar. Och att hon slänger dom när hon tröttnat. Hon tvekade inte en sekund att smutskasta Van Dammes sexvanor i TV, och jag tycker det är så himla respektlöst! Jag undrar vad hon hade varit om hon inte hade gift sig med en känd man? Hade hon haft råd att ens betala sin egen sjukförsäkring i USA? I don't think so. Huvva, vilken människa! Tur att ingen jag känner är som hon!!

Var i stallet idag och Hjalle häst var bara som en enda stor kardborreboll. Jag gillar inte kardborrar. Snart åker han (januari) och det är med blandade känslor. Det är jättetrist på ett sätt, för han är så go och fin och min träning försvinner. Jag kommer verkligen att sakna honom! Samtidigt så känns det som om när jag ger mitt finger så tas hela handen när det gäller stalldagar. Bensinkostnaderna ruinerar mig, och jag måste ta massa fodringar plötsligt som inte alls ingick i kontraktet eller i mitt tidsschema. Efter Hjalles tid så kommer det dock finnas mycket mer tid för min hund. Det börjar bli så himla vackert ute nu på hösten, jag försöker se det vackra mitt i den svåra perioden som väntar.

Snart ska jag på middag hos Sofia, vi ska äta mini-vårrullar och jag ska ta med mig vin tänkte jag. Rött eller vitt, jag har ingen aning! Vitt kanske? Hann äta lite sallad innan iaf., jag kör ju GI-wannabe-metoden nu med proteiner och massa sallad. Jag har varierat en hel del, de blir rätt fina ändå! :) 

Och jag har stalkat fram vad söta byggjobbarkillen heter. I just love facebook! ;)

Det går sönder

Vad är det som går sönder egentligen?

Mitt liv har redan gått sönder, min självkänsla är trasig, liksom min själ.

Nej, det är alla materiella saker som går sönder nu.

Det började med ett glas, sen följde en ljuslykta och nu senast en tallrik. Min gardinstång höll på att rasa tillsammans med en bit av putsen i väggen, men svågern Johan hann se det i tid så att jag kunde skruva fast den igen. När jag kom hem igår och skulle hänga upp jackan rasade klädhängaren. När jag skulle ta ett av mina två enda ägg tappade jag det ena i golvet. Snart vill jag inte ta i någonting alls längre.

Söta byggjobbarna har gått för dagen, och jag som just blivit klar med mina mindre vackra kanelbullar. Jag får äta dom själv istället. Det är ju bra för vikten... not.

Har bokat biljett nu till en teaterföreställning där mina vänner Anna och Håkan medverkar. Ska bli roligt att se dom på scen! 

Men vad ÄR det här? Give me a break!

Ok, jag blir galen. Jag tror inte på Gud, men OM han finns (jag förnekar inte hans existens heller) så är han en riktigt elak jäkel som testar mig till gränsen. Eller vad det än är som styr, ödet, slumpen, Gud, whatever, så testar det mig till bristningsgränsen. Och vad är meningen med det?

I fredags skickade jag mail till Brita H, som i Hero, och fick svar idag. Hon skrev att hon kan vara min handledare för uppsatsen, vilket glädjer mig för hon verkar trevlig och ordningssam. Men hon hade blivit förkyld, så hon kunde inte träffas förrän 1 oktober, och hade tappat rösten så hon kan inte prata i telefon. Enda kontakten var via mail. Fine, det är väl inga problem, men jag vill gärna ha mitt handledarintyg påskrivet så att jag kan få mina CSN-pengar snart. Blir det ingen påskrift innan 5 oktober drar dom studiebidraget ifrån mig helt. 

Så jag mailade Brita H om jag kunde skicka intyget till någon adress, så att hon kunde skriva på det så det äntligen kom in. Då visar det sig, SÅKLART, att mailen inte skickas, för det är något fel på hennes mailbox (för full?). Så jag sitter här med ett intyg som inte kan bli påskrivet och kan inte få kontakt med min handledare förrän 1 oktober. 

Rusti ska ta blodprov 25 september, jag har inte råd med det nu. Måste ringa och boka om tiden, jag vet inte ens om jag kan det för det är viktigt att göra det inom en viss tid, men jag måste. Jag har 400 kr kvar av pengarna pappa lånade, och 180 av dom kommer gå till en åkremsa. Vilket lämnar 200 kr kvar för en vecka till. Minst. Och om jag har min sedvanliga jävla otur så dröjer det väl några veckor till innan jag får några pengar. Den här stressen is KILLING me.

Murphy, jag hatar, hatar, hatar dig. Vad gör jag för fel? VAD har jag gjort för att förtjäna detta?