Jag gick hela december och hade inte min sedvanliga vintermörkerångest eller julpyntshysteri, nej, jag var lugn och harmonisk och jag har ingen aning om varför. Det borde inte vara så egentligen. Det är första gången på länge jag inte märkt av mörkret. Jag har inte heller njutit av vacker vinter förutom under mycket korta stunder, utan snarare gått runt i en Office space-liknande hypnos-trance.
Julen passerade och var rätt mysig, men det är inte samma sak utan mamma. Det är svårt att acceptera, men det är kännbart. Familjen är inte hel, fastän vi måste kalla oss hela ändå och acceptera att det är så. Under årsdagen för hennes dödsdag var familjen samlad och besökte graven. Det har gått två år, och det är helt sjukt. Ibland kan jag fortfarande inte fatta det. Nu är sorgen djupare, första året var sorgen mer akut. Mest är jag så jävla ledsen att jag aldrig får röra, se eller lukta henne igen, jag får aldrig mer höra henne prata eller skratta. Hon får aldrig mer uppleva ännu ett år av sorg och glädje, hon får inga nya minnen att komma ihåg och vi får aldrig se henne åldras mer. Hon får aldrig uppleva mina eventuella barn eller framtid. Hon kunde ha fått tio år till. Mest för hennes och pappas skull. Han skulle inte blivit ensam nu.
Det är så svårt att förklara, men tänk som om man tittade på livet som ett fotoalbum. Det är bilder på en som bebis, när man är barn, tonårsbilder, vänbilder, parbilder, kanske en bröllopsbild, första barnet, andra barnet, resor som pensionärer, barnbarnsbilder och så tillsist mormors/farmorsbilder med gråa hår och kaffe med kakor. Fotona åldras i albumet. Men i mammas fotoalbum stannar det vid barnbarnsbilderna och det kommer aldrig bli fler bilder. Det är som om tiden stannar. Och samtidigt åldras man själv, mitt eget fotoalbum fylls av händelser och åldrande bilder, och hon skulle ha varit med på bilderna, men är det inte. Det är tungt att inse att hennes album har slutat åldras. Det är nog bästa sättet jag kan förklara det på för tillfället.
Nyår blev i allafall mysig. För två år sen stod jag på mammas och pappas altan och grät, mitt hjärta blödde och jag kippade efter andan, för det var precis efter att mamma hade dött. Nyåret efter var min hund mycket sjuk, vilket resulterade i att familjen bråkade och jag åkte hem och firade nyår ensam hemma, fast jag satt mest hela natten med min sjuka hund i famnen. I år firade jag med vänner i Haninge. Själva tolvslaget var rena vilda västern, raketerna flög totalt kors och tvärs, och en träffade mitt lår (tack för att jag har lårfläsk, det har en stötdämpande effekt! :) ) och jag och de andra två tjejerna gick och gömde oss bakom ett träd. Idag har jag bara slappat och funderat ut mina nyårslöften för 2011.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar