Vilken tönt!

Allstå, han är en sådan looser! Han tillhör en av de få men extremt motsägelsefulla människor som jag träffat. Det trodde jag verkligen inte först, men tänk vad fel man kan ha. Nu sitter jag nästan och skrattar åt honom, och även om jag inte vill det så känns det som om jag är en smula hånande. Vilken tur att jag inte avslöjade mer av mig själv, det hade varit ett extremt tidsslöseri. Det känns skönt att få kvitto på att jag själv inte är likadan (bevare mig väl), men tyvärr också ett kvitto på att dom flesta är av samma skrot och korn. Jag blir inte så förvånad längre. Kanske möjligen uppgiven. Det finns väl guldkorn i världen, men frågan är bara var?