Det var en tanke som slog mig när jag väntade på bussen till kyrkogården i morse. Där stod jag tillsammans med några andra, väldigt mycket äldre människor. Precis bredvid stationen fanns en antikaffär, med några 50-talsstolar ståendes utanför. Jag tänkte att det måste vara jobbigt att bli så gammal och se de stolar som var som mest poppis när man var ung, stå i en antikaffär! Snacka om att känna att ens tid är ute! Att nya generationer tar över. Kommer det bli likadant när vi blir gamla? Kommer Billy bokhylla eller någon futuristisk plaststol stå i anikaffärerna, för att sticka oss i ögonen och verkligen påminna oss hur gamla vi är? De möbler som i ungdomens glada dagar var det mest hippa, inne som man kunde hitta i affärerna? Alla ting har sin tid i historien. Jag bävar för känslan när "min" tid anses vara ute.
Idag var en bra dag, fast den kunde ha blivit precis tvärtom. Familjen och moster åkte iväg till mammas grav för att lägga blommor och tända ljus. Det blev så himla vackert! Det var jättejobbigt för pappa, och själv stod jag och grät. Det är inte allt för långt kvar till hennes dödsdag, men jag har lyckats skapa en förmåga att skjuta undan de tankar och känslor som är förknippade med hennes död. Det är min överlevnadsstrategi. Tiden går vidare, men ibland kommer det ju ikapp, alla känslor och tankar. Det var ett tag sen jag kraschade, men jag vet att den dagen kommer. Det är egentligen bara en tidsfråga. Dom kommer lite titt som tätt, de där krascharna av sorg som slår sönder själen i spillror för en liten stund. Det är bara att sjunka då, tillåta sig vara fruktansvärt ledsen, gråta och vara arg. Sen är det bara att lyfta upp sig själv igen, borsta av sig och gå vidare. Det är väldigt ensamt dessa stunder när man inte har någon, men dessa stunder stärker mig även. Jag vet att man kan vara två som bär en sorg, men denna sorg är min och den måste jag orka bära själv. Ensam är stark. Oftast, såklart, en kram vill man ju alltid ha, men vissa privilegier i livet är inte till för alla.
Men jag saknar henne, jag saknar henne varje dag. Det blir extra påtagligt dels på somrarna i Kroatien men också på hösten. Hon fanns alltid där när man kom och hälsade på, satt i sitt lilla myshörn med någon stickning i famnen eller ett korsord. Så mycket som jag hatade de där korsorden, för jag tyckte dom tog all hennes tid. Det gjorde dom också, men hur mycket skulle jag inte ge för att se henne en endaste gång till sitta där och lösa sina korsord... Det är så mycket vi tar för givet i livet. Det finns mycket att ångra sen när det är försent. Man får inte heller glömma de lyckliga stunderna, de som var bra och skimrande i guld!
Denna kväll tänker jag tända ljus och tänka på min fina mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar