Jag pratar nästan aldrig om det längre.
Det där om familj. Eller det stora huset med bastutunna på tomten och jacuzzi-badkar. Eller den där trädgården med mina små, blå blommor. Eller dom där resorna ut i vida världen med någon vid min sida.
Det känns nästan som en luddig dröm jag hade för länge, mycket länge sedan.
Lite som ett gammalt gulnat fotografi, med spruckna kanter och där bilden börjar suddas ut.
Det är kanske det dom är, mina gamla drömmar om livet. Spruckna.
Min värld har plötsligt blivit så liten, och så verklig.
Det blir så, när drömmarna inte längre finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar