Kärleken till humlan

Jag läste i Expressen idag om att humlan i vissa delar av världen håller på att dö ut. http://www.expressen.se/nyheter/1.2360701/karleken-till-humlan-hanger-pa-haret-nu-ar-framtiden-hotad
Det är ju lite tragiskt. T.ex. så har antalet humlor minskat i USA med 96%. Hur pass säkra dessa källor är (man kan inte hitta några källor alls i kvällstidningarnas nätupplagor såvida man inte mailar journalisten själv) låter jag vara osagt. Det låter nästan lite osannolikt att nästan samtliga humlor med amerikanskt medborgarskap har dött. Det borde ha märkts av som massdödar kan man tycka, även om det skett under 20 års tid.

Det står också att vi människor tycker att humlor är luddiga och knubbiga, vilket gör att vi tycker om dom! Det lät onekligen gulligt. Jag vill också vara gullig och borde kanske se mig som en humla. Likheterna är inte så illa ändå, jag är luddig, knubbig och nästan svarthårig (och måste man vara lite gul så går min hud åt det gula hållet).

Jag satt en solig dag för länge sen på baksidan av det bostadshus där jag en gång bodde, lutandes mot väggen och lapandes sol. En liten förvirrad humla ville inte ge sig utan cirkulerade runt mig hela tiden. Jag försökte lite halvlamt att vifta bort den men den återkom och återkom. Tillsist blev jag lite irriterad, så jag bestämde mig för att flytta något längre bort. När jag drog bort filten från gräsplätten for den lilla humlan direkt mot ett litet, litet hål i fasaden där den mötte en annan humla innan den nöjt kröp in.
Då förstod jag att jag helt enkelt suttit för dess lilla boningshål, och att den förtvivlat försökt komma hem. Och det var så sött med den lilla oroliga humlan som mötte den i öppningen. Man kunde nästan tänka sig att det var den lilla humlefrun som sa: "Men vaaar har du varit? Jag blev ju SÅ orolig!" och den andre svarade "Åh, stumpan, jag letade så efter dörren men det var en stor klump i vägen!" Jag blev iaf. fascinerad och satt och tittade på de två humlorna länge, länge. De körde skytteltrafik fram och tillbaka med en viss tids mellanrum och letade mat bland blommorna i närheten. Va! Är inte det coolt om något?!

Idag hade vi ett möte på jobbet. Jag satt och multitaskade, så jag hade en mailkonversation med en arbetskamrat samtidigt men lyssnade ändå på vad som sas och var inte ohövlig på något sätt. Mitt i mötet får jag ett mail från min arbetskamrat som inte var med på mötet att en av mötesdeltagarna blev irriterad på att jag verkade så okoncentrerad och såg ut att slösurfa på nätet istället för att koncentrera mig på mötet. Jag vet inte om det var ett skämt, för det var så jag först uppfattade det hela. Det måste ju varit på skoj!!! Det verkade ju helt sjukt annars!

Om det inte var ett skämt, vilket jag tror att det faktiskt inte var, så blev jag riktigt, riktigt ledsen. Varför skickade hon till en helt annan person som inte ens var med på mötet?  Varför brydde hon sig överhuvudtaget? Hur kunde hon veta vad jag hade på min dataskärm när hon satt mitt emot? Har hon någon jävla röntgensyn? Skickade hon samma mail till de andra som faktiskt satt och slösurfade under mötet? Varför skickade hon inte direkt till mig?

Och varför tycker svenskar så mycket i tysthet? Ut med språket för i helvete, stå för vad ni tycker!

Jag pratade med tjejen som höll mötet och hon hade inte uppfattat mig som okoncentrerad överhuvudtaget. Jag blev verkligen ledsen för det här, det kändes så personligt. Och jag som verkligen är skötsam och ambitiös. Jag hoppas det var ett mycket dåligt skämt från min arbetskamrats sida, men med min otur så är det nog inte så. Jag har iaf. min chef och hela mitt arbetslag i ryggen. Och jag har redan skrivit ett färdigt och mycket bra svarsmail, om detta nu är sant. Jag tror inte jag är rolig att bråka med. Nu måste jag bara ta reda på vem det var som skickade mailet till min arbetskamrat innan jag skickar ut hela mitt kavalleri!