onsdag, mars 09, 2011

Skuggorna

Ok, nu kommer jag skriva något antagligen jättekontroversiellt. Det beror lite på vad man tror på eller inte. Jag tror på saker, kanske inte på Gud direkt, men jag tror på att själen lever vidare efter sin kroppsliga död och att det finns möjlighet för dessa att ta kontakt med oss på ett eller annat sätt.
Jag vet om att skeptiker vill ha bevis, de vill ha konkreta bevis liksom ett kontrakt där det står att "jag XXX som numera är död intygar härmed att jag uppenbarar mig för de levande titt som tätt i form av energimateria som enligt följande naturlagar går att upprätthålla... etc. etc." och så självklart med en signatur längst ned. Vill ni ha konkreta bevis så kan jag inte hjälpa er. De flesta som har förlorat någon anhörig har säkert (åtminstone förhoppningsvis) känt av dennes närvaro, eller har varit med om oförklarliga händelser, vilket i mina ögon är ett starkt bevis, om än abstrakt.

I min släkt från både min mors och fars sida har det funnits individer med mediala förmågor i större och mindre grad. Jag har ingen aning om detta har gått i arv, och jag är inte så jävla säker på att jag önskar det heller. Eller jo, jag hade gärna velat komma närmare min eventuella mediala förmåga, men grejen är att jag inte vågar det. Det är en träningssak, men jag skulle aldrig komma på tanken att våga träna på detta själv utan hjälp eller vägledning av någon slag. Med tanke på alla de känslor som ständigt strömmar genom min kropp och alla mina drömmar (vad säger att just dessa inte är min mediala förmåga utan att jag vet om det?) så är jag livrädd att öppna upp något jag inte kan varken kontrollera eller stänga av. Det hade varit katastrof, även med tanke på att det inte bara finns vänliga själar runt oss utan även de som är av uttnyttjande eller mindre goda karaktärer.

Nåväl, jag har iaf. lätt för att känna överhuvudtaget, jag har haft två klara förnimmelser och ett antal andra händelser som jag inte riktigt vet vad jag ska räkna dom som. Då jag tror att det finns förklaringar till det mesta så inbillar jag mig att det är trötthet, okoncentration eller att jag bara skrämt upp mig själv helt enkelt.

Ljuden tänker jag nästan inte på längre (de har blivit familjära på något sätt) liksom funderingarna på saker som jag inte kan komma ihåg att jag verkligen själv har flyttat på i lägenheten. Det som stör mig mest just nu är skuggorna. Ni vet sådana där man ser lite snabbt i ögonvrån som man kanske inte alltid tänker på. Men det har jag börjat göra. Det går i perioder, och jag är i en sådan period just nu. Dom finns där ofta, skuggorna. Och de har blivit lite mer... hur ska jag förklara det... påtagliga. Förut var dom bara där, snabba, nästan blinkande. Men nu rör dom sig, eller glider, och så pass mycket att jag ibland måste vända på huvudet för att verkligen titta efter. Vad fan var det som rörde sig där? Ibland ber jag dom att låta mig vara ifred när jag är trött så att jag får sova ordentligt, och då blir det lugnt, eller rättare sagt jag känner mig lugn. Men det är nog mest psykiskt, inbillar jag mig. Det är snarare för att skapa mig själv ett lugn.
Men idag när jag gjorde mig iordning för att sova tyckte jag mig se dom i spegeln, och det skrämmer verkligen skiten ur mig. Jag pallar inte det!!! Speglar är verkligen inte något jag klarar av i dessa sammanhang, och jag skulle allvarligt talat dö av hjärtstopp om jag såg något mer tydligt i en spegel. Jag skulle verkligen inte klara av det. Så jag klurar på något sätt som kan få mig att ignorera dessa skuggor. Eller åtminstone tackla dom på något bättre sätt.

Jag misstänker att den som orkat läsa hit ner nu tycker jag är fullkomligt dum i huvudet. Det kan jag ta. Men speglarna kan jag inte ta.

1 kommentar:

  1. Jag är helt med dig på noterna, och jag håller med om det där glidande i speglarna. Jag är likadan. Jag har bara speglar i badrummet, ingen annan stans ;)
    Sånt här sägs nedärvas på mödernet. Grabbar som får "gåvor" brukar antingen bli galna av det eller göra något bra av det och nå toppen med det, m a o de syns och hörs. Kvinnor kan ha det liggandes och liksom du bara ana att det finns där men inte göra något stort av det.
    Det här säger min mamma och mormor iaf... ;)

    Vi skulle kunna ha värsta samtalen om det här du och jag.

    SvaraRadera