Rinnande tankar

Jag tänker alltid bäst i duschen. Jag vet inte varför, men jag älskar att duscha. Det är inte samma sak att bada, för bada är skönt i 10 minuter sen blir det tråkigt. Och det ska duschas varmt, det ska vara brännhett. Och så skruvar man på lite varmare och varmare allt eftersom. Jag rensar mina tankar i duschen, försöker tänka klart. Fundera ut saker jag grubblar på. Jag grubblar mycket. Mitt namn hade betytt grubbel på latin om jag hade konstruerat språket. Det känns som om det är det enda jag gör, jag tänker och tänker och tänker. Jag tänker på nätterna i mina drömmar, jag tänker på jobbet och jag tänker hemma. Jag analyserar allt och alla. Det skulle vara så skönt att bara vara tom i huvudet någon gång. Kan man önska sig det i 30-årspresent? Att nollställas bara för en dag?

Jag funderade lite på meningen med livet idag. Igen. Det är ett ofta förekommande tema efter att mamma gick bort. Jag gillar egentligen inte dom där existentiella tankarna, för dom blir så stora och slutar aldrig och man får ändå aldrig några svar på dom. Men jag tänkte iaf på vad jag har tur med i livet. Jag har definitivt inte tur i kärlek, och inte heller i spel (med tanke på mina små 50 kr-vinster på trisslotter som jag prenumererar på och som kostar mer än vad jag vinner varje månad). Men jag har tur i vårt vinlotteri som vi har på jobbet. Vad är meningen med det?? Jag bor ensam och dricker sällan alkohol. Jag har ett komplicerat förhållande till alkohol sen min barndom. Det är som ett jävla skämt! Och nu har jag drygt 10 flaskor vin hemma (och fint vin dessutom), och med vem ska jag dela dom med var det tänkt? Är det något tecken på att jag ska bli någon alkoholist och dricka själv, eftersom jag, så smidigt, redan bor ensam? Yay, vilket kall i livet! Jag ska spara dom, kanske de kommer till användning någon gång. Mitt 50-årskalas eller något sånt.

Och så tänkte jag på det här med att raka benen. Varför gör man det egentligen när man ändå lever ensam? Och jag menar ensam, jag är inte ute och minglar runt. Orkar inte. Vill inte. Världen är så ytlig. Så varför rakar man benen då? Det är ju ändå ingen som ska se eller röra dom. Jag gör det ju inte för mig själv, för jag bryr mig inte så värst. Det är ju min egen kropp. Min egen behåring. Så vem gör jag det för egentligen? Vem ska jag stå och göra mig fin inför? Jag kan komma på mig själv med att tycka det känns så jävla fånigt, men ändå så fortsätter jag. Jag menar, se respektabel ut måste man ju göra, mest för mina arbetskamraters skull, och jag hör ofta av den kvinnliga delen att jag är matching och fin. Men bara tjejerna lägger märke till det, och så är det med allt jag gör. Mina facebook-statusar kommenteras av tjejer, min klädstil kommenteras av tjejer, det hade varit så jävla kul om en kille någon gång skrev eller sa något. Det är två komplimanger som jag hört i mitt liv som jag verkligen kommer ihåg, de har varit spontana och från killar och jag kommer leva på dom antagligen i resten av mitt liv. Dessa två komplimanger har etsat sig kvar i mitt minne och jag plockar fram dom sådana dagar när man känner sig plufsig och ful. De hjälper inte mot plufsigheten eller fulheten, men jag kan iaf glädjas åt att ha fått dom en gång i tiden och att de var menade.

Och så tänkte jag på en arbetskamrat. Det är en jättebra kille, han har bra värderingar, har en fin syn på livet och är väluppfostrad. Han är fortfarande kär i sitt ex (oj, så ovanligt) och dom får inte ihop det pga att respektives liv ser så annorlunda ut. Man skulle väl kunna säga att de är på fel plats vid fel tidpunkt. Jag tänker på hur ung deras kärlek verkar vara, hur deras kapitel ännu inte är över, hur oförstörda och förvirrade dom fortfarande är. Jag avundas hans modighet att våga försöka igen, hans känslor för henne är ärliga och vackra. Jag avundas henne för att någon kämpar för att få henne tillbaka. Någon gillar henne så mycket att det är värt att kämpa för. Det är så vackert på något sätt, jag hoppas det funkar för dom någon dag.
Det är också smärtsamt för mig själv som gått igenom uppbrott där min föredetta partner kort och gott bara stängde dörren. Många år som inte verkarde betyda något i efterhand. Man möts inte bara av ensamheten efteråt utan även av tystnad. Det är smärtsamt att inse att man inte är någon som någon annan vill ha tillbaka, eller ens saknar ibland. Någon som man inte kämpar för. Det är smärtsamt, eftersom jag kämpade så hårt. Både innan och under tiden. Och lika smärtsamt är det att inse att de man träffar på i livet som man själv har tyckt om, inte har något intresse tillbaka. "Brist på nyfikenhet" försöker jag intala mig för att må bättre, men det är smärtsamt att inse att jag helt enkelt måste vara ointressant. Om jag vore gräs så hade jag antagligen varit det minst gröna av allt, eftersom allt annat gräs på andra sidan alltid verkar vara grönare. Jag har inte ens hunnit starta loppet innan de utsett någon annan till vinnare. Jag brukar oftast inte få en chans, eller så är det jag som kanske är chanslös från början? Jag måste lära mig förlika mig med den tanken. På samma sätt som jag förlikar mig med att ge upp de framtidsdrömmar jag levde för förut. Det är ju en process som kommer ta ett tag, för jag måste ändra hela mitt sätt att tänka, men jag jobbar på det. Acceptans. Acceptans för hur det ser ut och för att jag inte kan göra så mycket åt det. Vare sig det är en process eller inte så är det iaf smärtsamt att komma till insikter om sig själv ibland.